Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återseendet. Algot Ljunggren - "Lilla Dumbom". Rien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Återseendet.
(et är dagen-, trötta pusta dra garna i
landsvägssanden, r>’Stretande framåt med vagnen,
höfylld ända öfver randen; Herrgårdsdrängen, som på
lasset hvilar, sköter sömnigt tömmen, Medan gröna
skogens svalka hägrar för hans syn i drömmen.
Men på stigen der, som leder upp till kullen genom
ängen, Skrider fram en man, som tyckes väl förtrogen
med terrängen, Ingen känner gråe vandrarn-, och
bland skördefolkets skara En och annan hvilar räfsan,
undrande hvem det m and’ vara.
Föga aktar gubben på dem; snart af kullen han nått
spetsen; Sparsamt växa träd och buskar der inom den
trånga kretsen-, Trött han sjunker ned i skuggan,
tager af den slitna hatten, Knäpper händrcn hop och
blickar hän utöfver land och vatten.
O, han känner dessa dalar, kransade af mörka
fjällen, Insjön, ängarna och skogen, rik på röda
smultronställen! Dessa kära lekkamrater, som han
lemnat länge sedan, Stå der ännu lika unga, fast han
sjelf är årtyngd redan.
När i dag han ser dem åter, sällsamt minnet honom
lisar, Hvad han tänker, hvad han känner, ögats
skimmer nogsamt visar: Honom synes, att den täflan
aldrig förr han rätt värderat, Der han hvilar under
körsbärsträdet, han som barn planterat.
Länge återhållna känslor i hans gamla hjerta brusa;
För hans inre öga draga bilder mörka, bilder ljusa,
Glada spratt och barndomslekar, mannaålderns hårda
skiften, Bittert armod, likars hån och tunga, tunga
fjät mot griften.
Och han minns, hur borta lifvet blef allt mera tomt
och öde, Minns sin längtan till de grafvar, der hans
kära lågo döde, Och hur så han oförtruten långa leden
framåt knogar, För att än en gång få höra trasten i
sin hembygds skogar. -
Så den gamle. Timmar skrida, men han tyckes ej
förstå det; Helgdagsqvällens ringning ljuder, men han
tycks ej akta på det; Skördefolket, som mot natten
återvänder hem från hagen, Blickar undrande på mannen,
som der setat halfva dagen.
»Stör ej gubben; se han sofver»,, liviskar sakta
en och annan; Ja, han slumrat in, och dagen lyser
klart på bleka pannan. Barnen, som der borta leka,
våga gubbens blund ej störa, Ty dem tycks, att ej
häri sofver, som de sjelfva pläga göra.
Dagen svalkas. Rosenfärgadt skimmer vestra himlen
målar; Gubbens skrumpna kinder smekas mildt af solens
sista strålar; Körsbärsträdets rika krona sakta sig
för vinden bockar, Medan qvällens ljumma flägtar
spela i den gamles lockar.
Algot LjirnaggrrerL.
I>TiiiGLl>oiii.9
illa Dumbom var Jcke begåfvad med någon stor portion
förstånd, ansågs följaktligen ej för någon vigtig
person och var i sjelfva verket en obetydlighet. Man
tänkte icke på den lilla varelsen oftare, än då man
såg den och kanske icke ens då. Emellertid hade försök
blifvit gjorda att låta några lärdommens ljusstrålar
intränga i det trånga hufvudet, men de hade blifvit
illa lönade och Lilla Dumbom förklarade dem för en
omensklig tortyr. Men det oaktadt fortsattes de,
troligtvis af vana, och Lilla Dumbom teg slutligen,
görande den filosofiska slutsatsen, att »sorger hafva
vi alla . . .»
En vinterqväll var familjen församlad i
salongen. Grosshandlaren tronade i soffan, med sin
tidning så nära lampan som möjligt, och hans kära
maka stickade strumpor bredvid. Vid ena sidan af
bordet satt en halfvuxen flicka, sysselsatt med
virkning. Platsen vid pianot innehades af en ung dam,
och en mindre soffa upptogs af den halfsofvande,
äldste sonen (kompanjonen) och den äldsta dottern, en
drömmande skönhet om tjugo år. Två gossar om sju och
nio år sprungo på golfvet, lekande häst och kusk. En
af dessa åtta personer var Lilla Dumbom.
Sedan grosshandlaren förgäfves sökt fatta meningen
af fem rader, hvarpå han stirrat en q vart, fällde
han ned tidningen och vände sig mot sin fru.
. »Ingen ro! Omöjligt att företaga något! I
allt blandar sig tanken på den hemlighetsfulla
stölden. Summan är visserligen en obetydlighet,
men att förlora förtroendet till sin omgifning är en
stor förlust."
»Och ingenting har blifvit upptäckt?» frågade
frun. »Har du ingen gissning, ingen aning?»
»Kanhända. Man vet åtminstone, att tjufven finnes
inom kontorspersonalen.» >
Sv, Faimlj-JqiiTTi. 1.881,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
