Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bords – ungersven och hans vapendragare äro uthungrade
–, sedan skall du få höra en nyhet, som jag tror
kommer att intressera dig något.»
Hulda ägde efter ett fyraårigt äktenskap ännu hela
det sagopoetiska doftet af jungfruns skära, börjande
fägring. Det hela var blott utveckladt från knopp
till blomma. Och man skulle nästan kunnat tro, att
icke heller blomman ännu vid de tjugoett åren nått
sin hela utveckling, så ung och eterisk syntes denna
gifta qvinna. Särdeles hade formerna ännu att vänta
någon mera fyllighet. Den skulle ej störa, endast
fullborda, den så vackert mejslade figurens harmoni.
-
Middagen var slutad.
Ungersven, Junker Patrik, och hans vapendragare,
Kastor, sofvo tillsammans på en matta i salen, der de
fallit under sina lekar. Det rådde ej minsta klemande
med siste närvarande borgherrn, också var han så
utbildad och stark, som om han varit ett år äldre,
än han var. Och hade blott icke kalkoner och gäss
funnits till, så skulle den stora yttergården varit
honom än dyrbarare att tumla om på. Men den lille
krabaten var dock redan så stolt, att när fadern
med en förvånad blick betraktade hans baksteg för
den annalkande »gåsen», med hans utsträckta hals,
han tog mod till sig och med det lilla hjertat i
hårdaste pickning helt kavat trädde emot fienden.
När då missnöjet och förvåningen i faderns blick
förbyttes till ett gladt leende, blef Patrik så
lycklig, att han med ett litet spö i handen gick emot
potentaten, som han till sin förtjusning fann genast
färdig att retirera.
»Du må aldrig vara rädd för någonting annat, än en
feg fruktan och en ond gerning, min son. Försvara
alla, som äro mindre starka än du, en liten rese,
och låt icke härnäst Kastor försvara dig mot kalkoner
och gäss, ty då får Kastor ingen respekt för dig,
och inte heller stall-Petter, som är din gode vän.»
Så der lät i allmänhet faderns uppfostringsprinciper.
Men nu, medan ungersven somnat i salen, med hufvudet
på Kastors rygg, skola vi blicka in i det röda
gemaket, det husliga hvardagstemplet, der den unga
hustrun sitter i divanen bredvid mannen.
»Jag längtar att få sofva, med hufvudet på ditt knä,
liksom pilten der ute, begagnande sin trogne vän som
hufvudkudde, men jag skall icke sträcka ut mig förr,
än jag sittande fått se på dig, medan jag berättar
min nyhet.»
»Är det då en nyhet, vid hvilken mina intryck skola utforskas?»
»Alldeles det, min nådiga fru gemål. Sjelf såg jag
aldrig något, det erkänner jag, men små fåglar, jag
vet icke hvarifrån, hafva någon gång på skämt sjungit
för mig om en rival, som dock förhöll sig så stilla,
att jag på den tiden ingenting hörde.»
En lätt dallring bäfvade genom Huldas lemmar.
»Du förstår säkert, hvem frågan gäller», fortsatte
Patrik. »Han har ej sett sitt hem, stackars, hederlige
Detlof, på fyra år. Du minns, att då modern dog,
just vid den tid vi blefvo förlofvade, han alls icke
ville stanna öfver vårt bröllop. Det var ändå icke
så långt till November.»
»Kommer riddaren till Landsby verkligen hem? Är du
säker derpå? Jag trodde att, sedan han vid afresan
bortarrenderade den lilla gården till pappa, han ej
fann behof af att komma åt denna trakt.»
»Nej, se bara, sådan vacker rodnad det gamla minnet
framkallar. Damerna äro i allmänhet tacksammare,
än männen, vid erinringen af en liten oskyldig
kurtis. Men du kan tro mig, min älskade, att affären
kommit att stanna dervid. Vår stolte grefve har
ingen smak på allvar för rika flickor. Det kunde nog
stackars fröken Selma hafva intygat, om hon varit
fullt uppriktig mot dommaren, som tog henne på god
tro, att han var hennes första tycke.»
»Det är ej värdt, min vän, att du drager på mun åt
häradshöfdingen. Är han ej nu fullkomligt lycklig?»
»Visserligen. Selma är en artig hustru, och Anneberg
ett artigt ställe, då man, som Reuterdal, önskade
en fast position, hvilken kunde hjelpa honom till
ortens representantskap. Men i alla fall komma vi
nu från hufvudämnet.»
»Det göra vi icke, min dyre Patrik. Fast löjtnant
Detlof icke lät fängsla sig af Selma, så var det ej
af princip. Jag såg en gång (genom en tillfällighet)
ett bref från honom till hans mor, deri han utvecklade
skälet för sin obenägenhet mot denna förbindelse. Och
det låg ej i rikedommen. Då denna lät förena sig
med känslan, ansåg han ej (såsom hans mor fruktat),
att någon slags stolthet kunde få makt med honom. Det
var då ingenting förödmjukande.»
»Deri har han tusen gånger rätt. Men då, i det fallet,
om hans känslor talat för dig, min älskling, var
han en rival, som jag mycket skulle fruktat, om jag
förstått det!»
»Patrik, i fall du någonsin frågat mig...» Hennes
stämma blef svagare, men dock tydlig.
»Hvad hade du då haft att säga mig? Jag frågar nu,
och jag gör det med det högsta förtroende, ty jag har
genom dig, min ljufva, lilla Hulda, njutit en allt
för ren huslig lycka, att misstro henne, som skänkt
mig den. Var det något allvarligare?»
»Ja, min Patrik! Han älskade mig och jag kände det,
fast han ej ännu fullt direkt friat på det sätt,
som är antaget för frieri.»
»Och du!»
»Jag var honom innerligt tillgifven, det vill jag
för ingenting i verlden dölja för dig, då du, som jag
från början önskat, gjort mig någon fråga. Du minnes,
att jag kom dagligen till Landsby och vårdade hans
mor. Men ofta, innan hon var färdig att taga emot
om morgnarna, promenerade hennes son och jag i den
präktiga skogen, sålunda fortsättande den intressanta
bekantskap vi, som du hört, gjort under resan. Men
nu visar ditt ansigte någon oro! Tro mig, dertill
har du alls ingen anledning.»
»Jag förstår ej rätt två saker. Den första, huru jag
under detta förhållande fick ditt samtycke, den andra,
hvarför detta förtroende undandragits mig?»
»Det, min ädle Patrik, har haft alldeles samma orsak:
min medfödda blyghet och fruktan att såra dig. Då
du frågade mig, alldeles fullkomligt oförberedt,
om jag ville blifva din hustru, kände jag mig rent
öfverväldigad af rädsla att hitta de rätta orden. Du
var i mina ögon en stor och mäktig herre mot den
fattige, stolte och unge riddaren af Landsby, med
hvilken jag kunde prata fritt om allting. Och rätta
förhållandet, min herrskare, är det, att du behagade
taga för afgjordt att min häpna tystnad var, icke ett
barns osäkerhet, utan ett blygt samtycke, och att du,
om du tänker efter, aldrig fått något annat ja, än det
bruden uttalade, men det, försäkrar jag dig heligt,
var gifvet i fullt medvetande.»
»Herren vare då lofvad för det! Och jag tror,
vid Gud, att du har rätt i det andra! Men han,
men du sjelf? Det var ej naturligt, att du, sedan
den der öfverrumplingen var öfver (som jag har
att förebrå mig), icke sökte omgöra saken.»
»Han ville det ej. Vi träffades på morgonen dagen
efter, jag sade honom då, huru det oförklarliga händt,
och jag försäkrade honom, att jag nu skulle hafva
mod att för dig bikta allt.»
»Nå väl, nå väl!»
»Dyre Patrik! Han liknade icke dig i något
hänseende. Han afslog med kall hårdhet detta
förslag. Jag skulle ej leka med den andre mannens
känslor, liksom med den förstes. Han anklagade mig,
att genom detta förslag utlägga en snara för hans
samvete, och han svor högtidligt vid sin heder
att aldrig, om än mellan oss båda, dig och mig,
ingenting blefve af, att aldrig, hvarken muntligen
eller skriftligen, begära mig till hustru. Och detta
starka, allvarliga språk, vid hans riddersmannatro och
ära, långt ifrån att såra och nedslå mig, väckte hos
mig den kraft, jag saknat. Jag förstod fullkomligt
hela vigten af hans isande, stränga ord och svarade
att jag skulle visa, att jag var honom värdig, genom
att blifva dig en värdig maka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
