Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försyn kallat mitt och grefve Detlofs förhållande en
romantisk barnslighet. En flicka hade ej rättighet
att tala ett enda ord om känslor med en man, som ej
rent ut friat till henne. Och derför...»
»Derför gick du till din far, som väl gömmer en
liten poetisk vrå inom sig, liksom din gamle farfar,
den poetiske porslinsmålaren, och af hvilken man blott
ser den reela utsidan. Men var säker, min lilla Hulda,
att din mors sätt att betrakta saken var särdeles
aktningsvärdt» Baronen ansåg det onödigt att meddela
sin fru, att han kände en fullkomlig sympati för sin
svärmors åsigt.
»Jag gick emellertid till pappa. O, Gud, hvad han väl
förstod mig, alldeles som farfar, då jag var barn! Och
sedan han med tårar i ögonen försäkrat mig, att han
mycket gerna skulle mottagit min ’fattige riddare’,
i fall han genom någon vink anmält sig, hvilket
likväl varit opassande under hans moders sjukdom,
så var denna ungdomsroman icke vidare att bygga på,
ty en man, så danad till karaktären, som herren till
Landsby, skulle aldrig, bestämdt aldrig, återkomma,
och i så fall vore jag fullt oförhindrad att bestyrka
det löfte, som jag under gårdagen genom min tystnad
gifvit baron von Hahlen, hvilken ej af sin utvalda
följeslagerska begärde någon öfverspänd känsla,
utan en varm, aktningsfull tillgifvenhet och ett
fullt medvetande om, hvad en trofast hustrus pligt
innebär. ’Kan du skänka honom detta, så blir han
nöjd. Sedan skall han nog förstå att vinna mera.’»
»Din far är en ärans man och framför allt en klok
man. Var det ej fråga om att förtro mig allt?»
»Jo, jag bad pappa råda mig. Men han ansåg
det ogrannlaga mot löjtnant Detlof att säga
det nu. ’Framdeles, då baronen vunnit hela ditt
förtroende och ej missförstår ditt lilla, vilsekomna
hjerta, blir det tid.’»
»Och det har nu visat sig, att han såg klart i
framtiden. Jag vill, såsom det högsta prof af min
tacksamhet, jag förmått gifva dig, för första gången
säga något, som jag vet skall bringa glädje i ditt
hjerta. Vet då, min Hulda, att aldrig, under hela
mitt första äktenskap, icke ens i den så kallade
smekmånadens solskensdagar, erfor jag den rena frid
och lifsvarma glädje, som du skänkt mig. Min och
min tyska grefvinnas tillvaro var helt och hållet
ytlig och flärdfull, som hennes själ. Då den rusiga
passionens låga brunnit ut, hvilket gick fort,
var det förgäfves jag sökte efter huslig lycka. Hon
var endast verldsdam, tills en grym, obotlig sjukdom
tvang henne att med gränslös saknad vända ryggen åt
denna lysande tummelplats för hennes segrar. De tvänne
barn, hon skänkte mig, hade moderns sjukdomsfrö. De
voro tvinande plantor, som tidigt flyttades till den
för dem lyckligaste jordmånen. Enkling vid tretiosex
år, var jag tillräckligt ung att söka en enklare
lycka. Och sedan de stora affärernas utredning
uppehållit mig hela enklingsåret der borta, reste
jag till mitt gamla, svenska hem, med full afsigt
att, så fort som möjligt, göra ett nytt val. Gud lät
mig finna det bästa. Och den kraftfulle, raske son,
du skänkt mig, hos hvilken jag blott upptäcker goda
instinkter, fullbordar så helt min lycka, att jag
endast kan bedja om dess fortfarande.»
»Tack, min dyre Patrik, för detta förtroende! Och
var viss, att ditt så tillitsfulla hjerta ej skall
genom mig få något att klaga öfver.»
-
Veckan var förfluten.
Det hade förljudits, att den »fattige riddaren af
Landsby», hvilket råkat blifva en ofta begagnad titel,
var återkommen, och baron Patrik red genast öfver,
för att vara en bland de första grannarna, som helsade
honom välkommen i det gamla hemmet. Ty värr, hade
han ej träffat Detlof, som begifvit sig med patron
Berthel någonstädes långt bort. Det var gamla Malena,
som nu kommit till det så godt som nya Landsby, för
att hushålla för sin forne husbonde. Hon hade redan,
genom den hederlige patron Berthels försorg, varit
i villan hela veckan.
»Således, min bäste vän, har din vackra mening gått
förlorad för i dag», sade Hulda, som ända ut i den
stora, södra trappan kom emot sin man.
Hon syntes sig alldeles lik, ty hon hade
förvärfvat en nästan otrolig sjelfbeherrskning. Men
glasklockorna kring det kinesiska templet kunde hviska
till hvarandra om ett rastlöst gående fram och åter
i deras närhet, och då vinden rörde deras fattiga,
små metallhjertan, så att de klingade ljufvare och
skönare än någonsin, visste de kanske också att ett
menniskohjerta slog i skenande fart nära dem.
»Ja, älskade», svarade Patrik enkelt, »och det lönade
ej mödan att försöka vänta, Jag lemnade mitt kort,
med påskrift att vi väntade.»
Följande dagen rådde en viss spänning inom båda
makarna, och baronen önskade inom sig, att det der
första väl vore öfver. Men det der första kom hvarken
den dagen eller den derpå följande. Först tredje
dagen vid ett-tiden, då baron Patrik som bäst hade en
liten exercis med sin son i försalen, kom en betjent
in och meddelade, att grefven från Landsby frågade,
om han fick den äran att besöka herrskapet.
»Naturligtvis, skynda dig att släppa in honom hit.»
Och Patrik hann jämnt och nätt att, skjutande upp
dörren till röda gemaket, älsklingrummet, hviska till
sin hustru: »Detlof är här, om en liten stund komma vi
in», än dörren till ett yttre rum öppnades, då Hulda i
ett oredigt virrvar hörde tvänne röster blandade med
barnrösten. Men något tydligt ord hörde hon ej och
hon bad blott Gud af sitt varma, skuldfria hjerta,
att hon måtte kunna öfvervinna detta marterande,
under flera dagar kända, nervlidande, som kom hennes
blod att liksom forsa genom ådrorna. Hon älskade ju
sin man, o, så innerligt! Måtte blott ingen farlig
eller förebrående blick träffa henne.
Nu gick dörren upp. Det skymde först för hennes
ögon, ehuru de modigt vändes mot de inträdande,
men sinnesförvirringen upphörde liksom genom ett
trollslag och ögonen fingo genast sin fulla synkraft,
då en fullkomligt lugn och i synnerhet fullkomligt
naturlig röst lät höra de mycket enkla orden:
»Det gläder mig, min friherrinna, att få lyckönska
er till den husliga sällhet, jag ser uppblomstrad
omkring er. Patrik visar mig bilden af en man, som
måtte hafva få önskningar qvar. Den lille gynnaren,
er son, har redan tagit fasta på mitt intresse. Och ni
sjelf har knappt i ert utseende en reminiscens qvar
af doktor Murmans patient, som jag fick den äran att
lemna mitt rum. Ni minns det ju?»
»Fullkomligt. Och dessa år har äfven visat sin makt
öfver er.»
Hon betraktade visst icke utan förvåning den helt
och hållet svartklädde, förnäme mannen med den
reserverade hållningen. Hon hade på resan blott
sett honom i uniformskappa, sedan i en officers
släpmundering. Den civila elegansen gjorde honom
helt och hållet främmande, särdeles sedan de stora,
mörkgråa ögonen, fordom så strålande, med ett blott
förbindligt uttryck sökte gifva de svala orden
något mera lif, men dock blott lånade dem sin lugna
ljumhet. Den fattige riddaren af Landsby syntes hafva
blifvit en imponerande herre. Hans hela, nu utbildade
och förskönade, utseende uttryckte emellertid, att
han vid fyllda tjugonio år lemnat all lifvets illusion
bakom sig. Icke en skymt af sinnesrörelse visade sig.
»Du bereder oss väl det nöjet att stanna till
middagen, min bror?" sade baronen, som ville
bortblanda det stela elementet.
»Ja, det kan väl herr grefven icke
neka oss.» Naturligtvis hette det nu »herr
grefven». Löjtnant Detlof och de med honom förtroliga
minnena kunde sofva i sin graf.
»Jag måste beklaga», svarade han, »att detta nöje för
i dag blir mig förnekadt, ty häradshöfding Reuterdal
kom i går och aftrugade mig löftet att i dag äta
middag hos honom och hans fru, men dess förinnan
ville jag göra ett kort besök, med förhoppning att
snart få aflägga ett längre.»
»Då föreslår jag», sade den unga värdinnan, »blir
icke det bra, Patrik, att herr grefven inviterar våra
vänner på Anneberg att möta honom här i morgon, men
icke senare än half tre, ty vår middagstimma är tre.»
»Förträffligt, kära Hulda! Vi skicka bud till dina
föräldrar och så är cirkeln fulltalig. Jag hoppas,
bror Detlof, att du icke för andra gången ger min
hustru afslag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
