Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den rätte. Allegorisk dikt. A**** R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den rätte.
Allegorisk dikt.
?iy ngdom ! Du begär en saga. Jag vill lyssna
till din bön. "^Hör . . . Det var en gång en jungfru,
ungdomsfrisk och
stolt och skön:
Full af lif och full af fägring, glad i sinne, varm
i håg, Gick snart hennes rykte vida öfver land och
öfver våg.
Och från alla trakter kommo giljare till jungfruns
hem; Många höga herrar kommo, men man märkte främst
bland dem Fyra furstar: Glädjen, Makten, Kärleken och
Pligten sist; Ståtliga de alla voro och förnämliga
helt visst.
Och sitt ärende framförde hvar och en på öfligt
vis. "Kom!» bad Glädjen, »blif min älskling, följ mig
till mitt paradis! Der är allting ljus och vällukt,
lek och löje, fest och sång, Der på rosor får du
dansa eller hvila dagen lång.» -
jag, Kärleken, dig bjuder på en lott långt mera
rik. Hos mig vexla fröjd och vemod, liksom tystnad
och musik. Af allt sällt, som jorden bjuder, äger jag
det sällaste; Smärtan sjelf vid min beröring kan sig
som en njutning te.» -
»Ljufva öden», Makten talar; »men de anstå icke dig.
Nej, i kunglig prakt och ära skall du stiga fram
med mig;
Se, miWioner tänka, verka blott för dig i nöd och lust
Och ur hyllningens pokaler dricka lydna’ns rika must.»
- \
\ Nu med lugn och värdig hållning Pligten steg till
jungfrun fram. 5
Då han talade, var blicken djup och stämman allvarsam:
> »Ringa bli’ de andras gåfvor, då jag ställer min
bredvid, < Blif min maka, vana flicka, och jag ger
dig sinnesfrid.» - >
Så; och uti lugn förbidan Pligten sig tillbaka drog.
;
Men sitt vackra hufvud höjde jungfrun undrande och
log. > »Sinnesfrid!? Jag kan ej fatta värdet af
din gåfva rätt, > Och du sjelf mig syns för dyster,
sträng och kall i ton och sätt. ;>
»Maktens purpur mig ej frestar, icke än åtminstone;
/
Kärleks fröjd, jag dunkelt anar, .blir min barndoms
fröjders ve. >
Nej, mig Glädjen bäst behagar, ty jag honom bäst
förstår, Derför ock ur denna täflan såsom segrare
han går.»
Sagdt. Och uti Glädjens salar nu hon ystert tumlar
sig, Till dess nöjet blir en plåga, rosendoften
vämjelig. Och en morgon hon sig reser från sitt läger,
mer ej yr, Finner det af törnen uppfyldt och från
paradiset flyr.
Se, då kommer Kärlek. - Hänryckt kastar hon sig i
hans famn, Och nu öppnar sig för henne en berusning
utan namn. Dock ett rus, om än så herrligt, varar
likväl blott en tid - Då hon derur vaknar, har hon
fattat ordet: sinnesfrid.
Men, der vinkar Makten redan från sin purpurklädda
tron. Qväfvande sitt inres stämma, upp mot höjden
stiger hon. Ack, med ungdomskraften domnad,
ungdomsvärmen nästan flydd, Finner hon mot höjdens
stormar ej i purpurn stöd och’skydd!
Gripen af förtviflans svindel, ned hon skyndar från
sin plats Och de matta stegen styrer hän mot konung
Pligts palats. »Konung», beder hon, »jag kan ej,
som sig bör, dig hålla kär, Men mot sinnesfridens
gåfva din jag dock för alltid är.»
Stilla log kung Pligt. »Välkommen! Jag har länge
väntat dig. Den, som lärt min gåfva skatta, lär sig
snart att älska mig. Låt oss först hvarandra pröfva,
j.ag din trohet, du min makt, Sc’n skall intet mer
oss skilja,, då din hand i min du lagt.»
Så; och nu i Pligtens rike vid hans hand hon stiger
in, Först med kallt och . liknöj dt hjerta och med
teött och hopplöst sinn’;
Men ju vidare hon vandrar på sin herrskares domän,
Desto skönare syns denna och han sjelf dess mera vän.
Och hon åt sin höge herre snart sitt hela hjerta
ger. Deras bröllopshögtid firas. - Och vid denna
fest hon ser Kring sin tron i rika skrudar, men med
ödmjukt skick ändå Och som lydiga vasaller, Glädje,
Makt och Kärlek stå.
Sv. Familj-Journ. 1881.
13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
