Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fredsstörare. F. Barthelson
- "Allt under himmelens fäste, der sitta stjernor små". Bidrag till en folkvisas historia. Carl Säve
- Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans älsklingar blefvo för gåslöjet pris,
Der klumpigt de jämnvigten tappa’;
Man tyckte dem bondis på tusende vis,
För ankbonden var deras pappa.
Naturligtvis sådant beteende stör
En ankfamilj, patriarkalisk;
Och upp sina krigsplaner gåskarlen gör,
Hans öfverblick är generalisk.
Man tänke sig här, hvad den ankpappa led,
Ej värre han sett i sin lefnad;
Han snattrade högt – och nog kan man bli vred,
Att störas så der i sin trefnad.
Med vemod han såg, hur en fågel på gren’
Satt trygg, fastän liten och ringa;
Han tyckte, att gåskarlen nöp i hans ben.
Och bums gaf han order att springa.
Nu snattrar han dagligen för sina små
Om gåskarl’n och hur han skall knäppa’n;
Du ankbonde arma, hur plägar det gå: –
De höga bli’ herrar på täppan!
F. Barthelson.
*
"Allt under himmelens fäste, der sitta stjernor små".
Bidrag till en folkvisas historia.[1]
En af mina skolkamrater, numera rådmannen Gabriel
Herlitz, trallade en gång en melodistump, som lät
som en riturnell till en folkvisa.
"Hvad är det för en visa?" sporde jag.
»Å, det är en visa, som min gamla amma förr i verlden
ofta sjöng för mig; men jag ihågkommer nu intet mera,
än bara sluttrallen», svarade broder Gabriel.
"Men den visan får du lof att lära dig af gumman,
när du härnäst träffar henne."
Med detta sammanträffande dröjde det dock så länge,
att det var först efter fyra till fem år han råkade
gumman ute i hemsocknen (Sanda), der hon bodde. Men
när hon fick se den för detta "lille Gabriel", som
nu vår en stor kunglig sekreter, blef hon så rörd,
att hon bara ideligen grät och under denna djupa
hjerterörelse omöjligen kunde komma ihåg den gamla
visan. Det var först ett år senare, som det lyckades
honom att få gumman att sjunga visan, och som han är
mycket musikalisk, så lärde han sig lätt
melodien och upptecknade henne i samråd med en annan
kamrat, Anton Lyth, numera prost och kyrkoherde i
Burs på Gotland.
Min broder, Pehr Arvid Säve, sedermera
antiqvitetsintendent och en stor och ifrig samlare
af allt, som hör till Gotlands folklif, historia och
fornkunskap, bidrog också, kanske mera än jag, att
ändtligen få visan upptecknad. Men hade detta icke
skett då, så hade denna lilla perla bland svenska
folkvisor troligen för alltid varit förlorad, emedan
gumman ett par år derefter gick hädan från denna
verlden; ty, så vidt man vet, var hon den sista af
folket, som, ehuru med darrande stämma, dock rent och
säkert, kunde sjunga:
"Allt under himmelens fäste!"
När visan väl var upptecknad, lemnades en afskrift
af melodien till den mycket musikaliske lektor Nils
Reinicke i Visby, som i sin ordning meddelade henne
till sin skolkamrat, direktör N. J. Ahlström, hvilken
var den förste, som lät trycka henne.
Carl Säve.
*
Ett besvuret hederslöfte.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
XV.
Ett telegram. Högsta vinsten i lifvets lotteri.
Omkring en vecka hade förflutit, sedan våra resande
begåfvo sig å väg och ett telegram först och ett
bref från Hulda tre dagar senare, med inneslutna
biljetter, såväl från doktor Murman som baron Patrik
sjelf, intygade, att han icke befann sig sämre
efter ångbåtsturen. Men man skulle emellertid för
fortfarande stormväder stanna i Göteborg, tills det
blef lämpligt att fortsätta kursen till Marstrand. Det
välkända, svåra farvattnet borde man för Huldas skull
söka träffa vid bästa lynne. Hon ägde stor fallenhet
för sjösjuka. På Landsby hade värden nyss på morgonen
fått en gäst till sällskap vid frukosten. Det var
häradshöfdingen, som på väg till tinget funnit platsen
lämplig till förfriskningsställe för såväl hästarna
som sig sjelf. Jungfru Malena, den fattige riddarens
enda qvinliga förestyre, hade också nu satt allt det
bästa, hon förmådde prestera, på bordet, der herrarna
icke dröjt att slå sig ned.
»Du kan icke föreställa dig, min käre Reuterdal»,
sade Detlof, »hvad jag tog för ett djupt intryck af
den omständigheten, att vår hederlige Patrik just
här hos mig, som eljest aldrig har främmande, skulle
bliva svårare angripen af ett ondt, som han dock
kändt förut. Huru förekom han dig, då vi möttes vid
vårt afskedsbesök hos honom?»
»Jag tyckte verkligen icke, att han såg särdeles
dålig ut. Och att han fann sig sämre deraf, att
han reste ut, då han ej var frisk, stod ju ej i din
makt att hjelpa. I öfrigt hade jag icke kommit dit på
afskedsbesöket, det hade jag ej haft tid till, men då
han lemnade din vackra skog (godt för den, som hade
maken till honom), så bad han mig, att för en juridisk
punkt nödvändigt under närmaste dagarna besöka honom.»
»Han hade väl långt för detta uppsatt sitt testamente?»
»Naturligtvis. Men det skulle tilläggas något.»
»Jag förstår! Arftagaren har fått en
medintressent. Men vännen Berthel dröjer länge i
dag. Han plägar eljest alltid vara på tidigt besök
vid byggverket och vanligen för han pilten, en rask
och söt pojke, med sig.»
»Här hafva vi ju vår patron. Men huru i all verlden
står det till?» utbrast häradshöfdingen. »Ett telegram
i handen och ett sådant utseende. Det bådar ondt.»
»Ja, ty värr, ty värr, mina herrar, bådar detta
något helt annat, än det första telegrammet. Se
der, läs! Jag är å väg inom en timme, för att hinna
järnvägsstationen i tid.»
Det var Detlof, som, dödsblek af sinnesrörelse, grep
efter jobsposten. Den var från doktor Murman och
lydde så:
»Brukspatron Berthel med mera.
»Kom genast hit. Baron von Hahlen har insjuknat i
lunginflammation. Tillståndet betänkligt.»
[1] Denna
intressanta skildring, är af den fräjdade
författaren lemnad i bref den 22 Oktober 1874
till direktör C. E. Södling, Vestervik, hvilken
benäget satt oss i tillfälle att meddela densamma.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0125.html
