Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén - Sjömansvisa. L:sköld Oxenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig en sörjande brudgum. Men så tänkte jag: Han får
väl trösta sig. Han har den tillfredsställelsen att
veta, det hon icke af fritt val lemnade honom. Och
då är jag nog realistisk att tycka, det han bör
lugna sig.»
Så när hade Hulda utbrustit: »Och ni kan lugna
er med att hafva gifvit ett sår till», men
sjelfbeherrskningen behöll makten och hon yttrade
kallt: »Har ni ej träffat den ene eller den andre af
era myndlingar? Jag trodde mig få höra Patrik skrika
i hög sky vid förtjusningen att se förmyndaren åter.»
»Min gudson har jag helsat på. En liten snäll
gosse, som jag gerna vill sätta litet mera lif
i. Äldste ungherrn är ute på slåtterarbete med en af
ungdrängarna; honom söker jag upp, och om ni tillåter,
följer han med mig hem till kamraten.»
»Icke så genast. Han skall väl göras i ordning
först. Men om ni vill visa oss den äran att återkomma
på aftonen, i sällskap med mina kära föräldrar och er
fosterson, sa skall ni få smaka på villebrådet. Anstår
detta er?»
»Ja, det blir förträffligt! Jag skall på hemvägen
framföra bjudningen. Men säg, min friherrinna, hvarför
fortfar ni att så mycket vistas i detta lusthus,
som endast väcker sorgsna minnen? Ni behöfver ju ej
söka nära dem, då de så tydligt nära sig sjelfva. Jag
medger, att det här templet, med sin egna arkitektur,
sitt melodiska, fantastiska klockspel, sina från
ett aflägset land hemtade bohag och konstprydnader,
är högligen intressant, i synnerhet som nian från
denna höjdpunkt har en storartad utsigt, men ändå
skulle jag vilja stänga denna väg för er.»
»Det skulle icke lyckas. Men låt oss ej tala
derom. Jag har i stället något att säga er.»
Hon såg nästan blyg och förlägen ut.
»Rör det er äldste son, så skulle jag ej tycka om
att störas i mina planer.»
»Det tror jag visst, men det får icke hindra, att när
jag finner något, som ej öfverensstämmer med mina
åsigter, jag talar ut. Dock, det var nu fråga om
en helt annan sak, som jag länge velat säga. Om ni
hädanefter nedlägger blommor hos min make, behöfver
ni icke fästa er vid, hvad jag en gång förolämpade
er genom att antyda.»
»Tack, det var vackert. Och nu farväl tills
i afton.»
»Men ni har ju icke lemnat tröskeln.»
»Icke kommer man på uppvaktning hos damer så här i
skogskostym. Jag hade endast ämnat helsa på gossarna
och inlemna mitt jagtprof i köket, men då man sade
mig, att ni var i blomsterträdgården, tog jag mig
dristigheten att uppsöka er.»
»På tröskeln!»
»Har ni då bedt mig stiga in?»
»Det är ett fel, som ni får debitera er sjelf för. Ni
har i dag varit er så helt olik.»
»Verkligen! Om så förhåller sig, är det ändock icke
min skuld. I fall icke ni, min friherrinna, med
en så obegränsad frihet öfverlemnat er åt tårarnas
vällust, hade jag icke hvarken fått den ingifvelsen
att citera Runesvärdet eller frestats till något
sakrikt utläggande inom jagtvetenskapen. Ni vet, att
jag är en anspråkslös man, endast era barns mentor och
stundom ett måhända drägligt sällskap åt er sjelf,
då dagens tidningspost eller någon bok, hvarur jag
läst högt, gifvit anledning till samspråk.»
»Mycket bra», svarade Hulda rodnande. »Men beslutar
jag mig för en badtur, som jag tror att jag gör, då
tillfälle att träffa Murmans erbjuder sig, så får ni
åter en tid lägga ned er mentorsbefattning. Ja» vill
taga båda barnen med mig.»
»Det kommer mina hopade göromål mycket väl till pass
och skall göra mina myndlingar godt. Framför allt
skall det verka välgörande på er sjelf. Ert nervsystem
är försvagadt.»
Han bugade sig artigt och försvann med raska steg
utför kullen och öfver bron.
Huldas kinder glödde, liksom hundra rosor lånat
dem sin purpur. »Huru retsamt, mitt nervsystem! Men
hvarför också häntyda på så mycket, utan att hafva en
tydlig mening. Jag, å min sida, borde ej talat så om
medtagandet af barnen. Det var liksom en triumf att
rycka bort dem. Förtjenar han en så gränslös otack
af lille Patriks mor? Han älskar barnet, men han
lät mig nu tydligt begripa, att det lärarekall, han
iklädt sig, sker på bekostnad af andra göromål. Men
hvarför denna häftighet, derför att han fann mig
i tårar? ... Och uttalandet af mitt namn? ... Nej,
jag måste med strängare sjelfkritik öfvervinna all
dårskap.»
Hon lemnade både divanen och lusthuset, men blef
stående på bron och stirrade i vattenspegeln.
Hvad var det för ett slags hägring, hon der såg
uppstiga? En skog, der två personer vandrade sida vid
sida, tills plötsligt en förklaring ägde rum och ett
hederslöfte blef besvuret.
»Jag är tokig! Hvarför tänka på något, som ligger
begrafvet med min make? Men det är mot min vilja,
jag tänker derpå.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
