Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Windsors slott. E.
- Guillotinen. O-n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnes, och det ligger djupare: åsynen af denna
praktbyggnad, så sammandrag den kan tyckas vara af
landets hela efter-anglosaxiska historia, kommer
dock blott ett fåtal engelsmäns hjertan att klappa
med högre slag. Denna historia är i sjelfva verket
blott en konungarnas och har intet att förtälja om det
innersta själslifvet hos ett folk, det der dock visat
sig mäktigt af ett det rikaste sådant. Betecknande
nog: bland alla dessa vårdar öfver de genom börden,
statskonsten eller svärdet väldige finns — eller åtminstone
fanns ända till senaste tid — ej så mycket som en enda liten bild af den
nationalskald, hvilkens rykte burits långt mera
vida, än någons af de förra, och som ännu hågkommes,
njutes och älskas i alla land, medan blott då och
då den alltför entoniga rösten af en förevisare —
såsom här — för några ögonblick uppkallar de förra ur
den glömskans gömma, hvari de sedan årtionden eller
århundraden bäddats.
E.
—
Guillotinen.
Detta afrättningsverktyg härrör från den första
franska revolutionens tid, och oaktadt det förefaller
som ett af de sorgligaste minnena från denna stora
omstörtningsperiod, kom det dock till i ädelt
syfte. »Om man betänker den hemska kedja af straff,
som nämnda uppfinning utplånade, innebär det ingen
orimlighet att erkänna guillotinen hardt nära som
en välgerning», säger en fransk författare. Före
revolutionens utbrott fanns lika litet jämnlikhet
inför döden, som inför lagen; halshuggning var adligt
folk förbehållen, under det de ofrälse öfverlemnades
åt galgen. Men denna brist i jämnlikhet var ett
intet i jämnförelse med straffens grymhet, hvilken
qvarstod, midt i det förfinade franska samhället,
såsom en qvarlefva från barbariets tider. Vi behöfva
endast påminna om, att bålet väntade dem, som blifvit
dömda för brott mot religionen, och att konungamördare
underkastades rådbråkning, hvilket straff bestod deri,
att vid delinqventens händer och fötter spändes
fyra starka hästar, hvilka drefvos på tills den
straffades lemmar skildes från bålen, slutligen
användes äfven stegling, som var ett ännu grymmare
straff. Man lade den dömde, med utspärrade armar och
ben på två bjelkar, som hade formen af ett Andreaskors
(X), och derefter krossade bödeln den olyckliges
lemmar med en järnstång. Sedan fästes delinqventen,
med armar och ben tillbakaböjda, på ett hjul, och
med ansigtet vändt mot himmelen, lemnades han att
dö i denna ställning. En sådan långsam och ohygglig
afrättning drabbade mördare och stråtröfvare.
Det var revolutionen förbehållet att lära verlden,
att samhället, då det gifver döden, icke hämnas,
utan lyder en nödvändighet, att det har framför sig
menniskor, dömda af lagen, och icke offer. Den, som
tog första steget i denna humanitetsangelägenhet,
var doktor Guillotin, riksdagsman för Paris i
konstituerande församlingen. På hans förslag beslöt
församligen, genom ett dekret af den 21 Januari 1790,
att "i alla sådana fall, der lagen fällde en anklagad
till dödsstraff, skulle detta vara enahanda, oafsedt
brottets beskaffenhet». I samma beslut tillades:
»den brottslige skall halshuggas, och detta skall
verkställas genom en enkel maskin». Trogen de
grundsatser, som blifvit häfdade i detta beslut,
insatte församlingen i strafflagen (1791) följande
paragraf: »Dödsstraffet skall bestå i ett enkelt
beröfvande af lifvet, och ingen slags tortyr får
utöfvas på de domfällda. Hufvudet skall afskäras på
hvarje lifdömd.» Denna paragraf gäller ännu i den
franska strafflagen.
Sedan halshuggning blifvit stadfäst som det enda
lifsstraffet, blef fråga om att uppfinna en maskin,
hvilken på det mest enkla och för patienten
minst smärtsamma sätt kunde verkliggöra lagens
bud. Denna pligt föll på lagstiftande församlingens
lott. Lagutskottet vädjade till vetenskapen och
uppdrog åt doktor Louis, ständig sekreterare vid
kirurgiska akademien, att afgifva ett motiveradt
yttrande om det halshuggningssätt, som vore mest
egnadt att tillämpa på lifdömda. Den 7 Mars 1792
inlemnade den lärde doktorn det begärda utlåtandet
till utskottet, och den 20 i samma månad utfärdade
församlingen ett dekret (sanktioneradt af konungen den
25), hvilket påbjöd, att dödsstraffet skulle tillämpas
på det sätt, som sekreteraren vid kirurgiska akademien
antydt. I sitt utlåtande
hade doktor Louis endast angifvit de principer, enligt
hvilka maskinen borde vara inrättad. Han hade anmärkt,
att skärande verktyg hafva endast föga verkan, då de
falla lodrätt, enär klingorna eller bladen i sjelfva
verket äro mer eller mindre fina sågar, och han drog
deraf den slutsatsen, att de borde på sned träffa den
kropp, som skulle sönderdelas, och att instrumentets
rygg måste vara nog tung för att kunna verka som en
hejare, hvarmed man slår ned pålar, samt att kraften
ytterligare borde ökas genom den höjd, hvarifrån
instrumentet skulle komma att nedfalla. Slutligen
uttryckte doktorn åsigten, att delinqventens hufvud
borde fasthållas genom en halfmånformig fördjupning,
som skulle omfatta halsen vid hufvudskålens bas.
Sedan principerna sålunda blifvit angifna, återstod
blott att konstruera maskinen. En tysk arbetare,
vid namn Schmitt, pianomakare till yrket, åtog
sig att tillverka apparaten under doktor Louis’
öfverinseende. Den 19 April 1792 skref doktorn till
inrikesministern Roland följande bref: »Vid Bicêtre
gjordes i tisdags försök med Schmitts maskin på tre
lik, hvilka halshöggos så väl, att man förvånades
öfver maskinens kraft och lätthet att arbeta.»
Emellertid var denna maskin icke en ny
uppfinning. Till sin form påminde den om ett
instrument, kalladt manaja, som användes uti Italien
redan i sextonde århundradet och som äfven var kändt
i Frankrike, enär det 1632 användes i Toulouse, för
att afrätta hertigen af Montmorency, då denne med
sitt hufvud pliktade för det understöd, han gifvit
hofpartiet mot kardinal Richelieu.
Den franske skarprättaren Sanson skildrar i sina
Memoarer guillotinen på följande sätt: »På en
rektangulär schavott af två till tre meters höjd resa
sig tvänne starka stolpar, öfverst förenade med en
tvärbjelke. Denna är på midten försedd med en ring,
genom hvilken är stucken en lina, som fästes vid
och uppehåller hejaren, vid hvilkens nedra ända är
fäst ett skärande blad, som omärkligt vidgar sig
från den ena ändan till den andra, så att den, i
stället för att träffa uppifrån och nedåt, skär från
sidan. Hejaren väger tjugo till tretio kilogram. Den
löper i en ränna i stolparna och är fäst vid den ena
af dem med en spärrhake. En järnstång löper ned längs
samma bjelke och är i nedersta ändan försedd med ett
handtag. Ett vippbräde mottager den dömdes kropp, och
så snart detta blifvit nedtryckt, omklamras hufvudet
af två bågformiga tvärslåar, som bilda en rundel
och hindra det att röra sig i någon riktning. När
hufvudet på detta sätt blifvit omfattadt, frigör
bödeln spärrhaken och knifven faller.»
Folket kallade först maskinen Louison eller
Louisette, efter doktor Louis, som hade öfvervakat
konstruktionen. Men längre fram — man vet icke till
följd af hvilken omkastning i den allmänna meningen —
fick den namnet guillotine, hvilket den ännu behåller,
ehuru doktor Guillotin, upphofsman till den förut
omnämnda motionen, icke hade någon del i maskinens
utförande. Slutligen må här anmärkas, att det icke
är öfverensstämmande med sanningen, då man påstår,
att Guillotin sjelf lät sitt lif på schavotten, ett
offer för den maskin, åt hvilken han gifvit sitt namn.
O—n.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0175.html
