Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En saga om tvänne daggdroppar. Helmer Sundstedt - Tvärs genom Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
millioner sorlande och prasslande störtade sig nedför
berget; huru de sedan öfver ängen forsade mot hans
boning; huru de der uppe på höjderna lösryckte höga
tallar, hvilka de sedan rullade med sig, och huru de
började att porla rundt omkring huset, som de snart
skulle undergräfva, och han. förstod då, att om några
ögonblick skulle det vara för sent att fly.
Han gick in och sade till sin hustru, att de måste
begifva sig af, för att åtminstone rädda lifvet.
De togo med sig så mycket af sitt husgeråd, som de
kunde bära; modern tog sin lilla son på armen, och så
skyndade de i väg. Men genom golf och väggspringor,
hvilka förut ingen sett eller haft aning om, började
nu regndropparna att intränga. Först kommo några få,
så flera, så tusenden och så blef det ett brusande
och så stora massor inkommo, att golfvet stod som en
sjö. De upplyfte bord, stolar och sängar. De inträngde
i spiseln och släckte elden, som fräsande af ilska
mottog dem. De löste murbruket från väggarna och
förstörde allt som fanns, och sedan det slutligen
blott återstod fyra nakna väggar, begåfvo de sig
jublande i väg.
Den lilla daggdroppen, som ej velat åse all denna
förstörelse, hade, i sällskap med massor af andra
regndroppar, redan begifvit sig der ifrån. De flöto
ned öfver ängen och träffade .der på en annan ström
af regndroppar. Med dessa förenade de sig och så
bar det i väg i svindlande fart ned mot hafvet,
hvars väldiga brus de hörde på afstånd.
Så sorgsen den lilla daggdroppen än var, kunde han
dock ej annat än småningom tycka om detta friska
lif. Han började hoppa öfver grässtrån och tufvor,
liksom de andra, och så kommo de ned till hafvet. Ett
hopp - och nu befann han sig i sällskap med helt
andra vattendroppar än regndropparna, Usch, hvad de
voro salta och bittra till att börja med!
Ibland dem var visst också revolution. De störtade i
väldiga vågor mot stranden, de hoppade himmelshögt
i yrande skum. De dansade och svängde omkring. De
vräkte stora stenar upp på stranden och drogo ned
dem igen under ett väldigt dån.
Den lilla daggdroppen blef liksom litet yr i
hufvudet af detta. Än sväfvade han högst i toppen
på en himmelshög våg. Än var. han ^nere så djupt,
att han trodde sig aldrig skola komma upp igen. Än
for han åt ett håll, än åt ett annat, i sällskap med
hojtande kamrater. Men roligt tyckte han det var.
Småningom bar det ut till hafs, snart såg han ej
mera land, utan endast den mörka himmelen med tunga
moln och millioner, sinom millioner vattendroppar,
hvilka i yrande dans svängde om med hvarandra. Månader
förgingo. Vår lilla daggdroppe blef småningom bitter
utaf sig, som hafs vattendropparna. Han fann behag i
sitt nya lif och glömde nästan bort sin förflutna
barndoms intryck. Också var det ej äfventyr,
vanliga för en daggdroppe, som han fick vara med
om. Han var med om förfärliga orkaner, under hvilka
stora fartyg-krossades som nötskal. Han hade blifvit
sväljd ett par gånger af jättelika hvalfiskar, hvilka
dock voro hyggliga nog att spruta ut honom igen. Han
hade sett hafsbottens många under, häpnadsväckande
vattenväxter, berg af glänsande koraller och dessa
underliga djurväxter, som kallas maneter, sjöstjer-nor
och så vidare. Han hade sett fiskar af alla färger och
alla former, från den rofgiriga hajen till
de små guldfiskarna. Oh, han var en vidtberest
vattendroppe! Men nu var han trött. Han tyckte att
han jägtat nog. Han började blifva gammal, ty en
daggdroppes lif är kort, och han längtade till ro.
En tidig morgonstund blef han händelsevis uppkastad
på en främmande strand, långt, långt bort från sitt
forna hem. Stranden var öde och kal, så långt ögat
kunde nå. Blott kullriga stenar, på hvilkas sidor
sniglar och snäckor’ lågo i sina små hus, funnos
på den samma. Pä en sådan sten, något större än de
öfriga, låg nu vår daggdroppe.
Han kände sig så grufligt trött och ensam, och huru
det var, så kom han åter att tänka på sin barndom,
på den förlorade vännen, på den lilla blomman der
uppe på bergsklinten, och vid dessa tankar smälte
så småningom all hans bitterhet bort och han blef
så innerligt vemodig till sinnes. Sedan tänkte han
på sitt stormiga lif der ute på villande haf, der
han visserligen sett-och lärt så mycket, men aldrig
haft en enda vän, till hvilken han kunnat trygga sig,
utan städse varit så ensam. Så tänkte han, ätt det
nu snart skulle vara slut med honom, och han tyckte,
att det skulle blifva svårt att dö så der på en ödslig
strand, utan att få återse sin barndomsvän. Aldrig
hade han kännt sig så bedröfvad.
Emellertid dagades det mer och mer. En kant af
solen höjde sig upp ur hafvet och öfvergöt stranden
och hafvet med ett gyllene skimmer. På himmelen
sväfvade ett litet moln. Det drog sakta fram öfver
stranden. Daggdroppen följde det med blicken. Då det
kom midt öfver honom, såg han något glänsande och
klart som en diamant falla ned.
Det var en \daggdroppe.
Den föll ned på stenen bredvid honom. Han betraktade
den och vid det han såg och såg på den, fylldes han
af en underbar känsla af glädje och fröjd. Det var
ju barndomsvännen, den förlorade barndomsvännen,
som nu också kände igen vår lilla daggdroppe!
De kunde ej tala på en lång stund, så förtjusta
voro de.
Slutligen började de berätta för hvarandra om sina
äfventyr. Den andra omtalade, huru han blifvit hejdad
i sin fart och fastnat i en tufva, der han afvaktat
stormens slut. Sedan hade han blifvit uppvärmd af
solen och lyft upp till molnen.
På ljusa skyar hade han sedan sväfvat högt öfver
jorden och sett solen gå upp tidigare och ned senare,
än alla andra, Det hade varit herrligt, att så ila
omkring uti det oändliga blå och huru gerna ville han
ej, att de tillsammans skulle få genomfara rymden,
för att aldrig mera skiljas!
Yid det han talade, uppsteg dagens strålande
drottning, solen, ur hafvet och ljöt kaskader*1 af
ljus öfver de bägge små daggdropparna, hvilka lågo
der vid hvarandra på stenen.
Snäckorna blickade förvånade på dem. De hade aldrig
sett tvänne så af lycka skinande daggdroppar.
Den lille, som förut var så trött och så sorgsen,
kände nu en obeskriflig sällhet genomströmma sig.
Han tryckte sig tätt intill den återfunna vännen, och
vid solens varma strålar upplöstes omärkligt de båda,
nu mera oskiljaktiga, vännerna i ett lätt töcken,
som allt mera försvann i den blåa, solbelysta rymden.
Helmer Sun.dsted.1:.
kfrikas genomforskande är ett ämne, som aldrig
upp-J hör att intressera, Det hemlighetsfulla är
alltid lockande, och de svartes verldsdel är i
sjelfva verket ; ett hemligheternas rätta hem. Den
ene resanden efter den andre företager sig att
genomkorsa denna verldsdel och ställer dermed
vida områden af hittills obekanta land öppna för
vesterlandets kunskapsbegär. Berättelserna härom äro
alltid välkomna.
Det senaste bidraget till denna fängslande litteratur
föreligger nu i major Serpa Pintos två gedigna
volymer, öfver-fyllda af upplysning, nyss gömd
för verlden, och rika på * Detta verk är nu,
på Fritzeska hofbokhandelns förlag, under
händelser af det mest spännande intresse - ett verk,
hvilket en hvar skall läsa, som vet, hvad Afrika,
kan uppenbarad-Utgående från Benguela, följde den
resande kusten till Dombe genom en bergig trakt,
befolkad af välartade stammar och öfverflödande af
villebråd. Bortom Dombe är lifvets första nödtorft,
vattnet, så sällsynt, att inga inbyggare träffas under
flera dagsresor, men i närheten af Quillengues börjar
vegetationen blifva yppigare och vattnet ymnigare,
tills slutligen vidsträckta och bördiga ängar gifva
näring åt ofantliga, välfödda boskapshjordar. I
motsvarighet till landets naturliga förmåner äro
infödingarna kraftiga och oberoende, i ständig
utgifning på svenska..
20*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
