- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
221

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlekens makt. Teckning ur lifvet af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

221

som en påminnelse om det som varit, men minnet är
icke behagligt. Jag kan i denna stund icke låta bli
att göra jämnförelser öfver, huru det är, och huru
det kunnat vara.» Hans smärta figur, som nyss varit
sammansjunken, hade blifvit högrest, och med en
rörelse nästan af elegans och artighet fattade han
sin mössa, hvarpå han sakta stängde dörren efter sig.

y.

»Så, ni skall nu resa», sade dokter Helmer, då han
en dag vid höstens början besökte fru Gärder. »Jag
har blifvit van att titta hit ibland. Menniskan är
slaf under vanan-, det blir tomt efter er.»

»Det var för mig kära ord», sade den unga enkan,
och en svag rodnad färgade hennes kinder, då hon nu
lutade sig öfver blomsterbordet. - »Men låtom oss
spraka litet om er skyddsling - skulle ni icke kunna
skaffa honom några lektioner, sedan jag är rest?»

»Jag har försökt detta, men misslyckats.»

»Äfven jag, och öfverallt nekande svar.»

»Man träffar icke allestädes på en så verklig
menniskokärlek^ som den, hvilken ni, fru Gärder ...»

»Åh, icke att tala om!»

»Den sona ändå på något sätt kunde förbättra hans
förhållanden! Han är tyst och tillbakadragen, det
ligger en nästan hjelplös nedstämdhet i hans väsen
och jag tror derför icke, att all hederskänsla är
slocknad. Men hvad kunde man väl göra för honom?»

»Haf honom i minne, herr doktor, och lemna honom icke
helt och hållet åt sitt öde.»

I detta ögonblick gläntade Constance på
dörren. Barnets ansigte var blekt, och hennes ögon
blickade stora och frågande bort till modern.

»Tornér, som annars har varit så snäll och som brukar
leka med mig, vill icke göra det, mamma. Han sitter
ute i kökskammaren och gråter och snyftar högt.»

»Gråter?» Fru Gärder reste sig upp och följde hastigt
Constance, som ilade förbi henne.

»Hvad är det, Tornér, säg?»

Det låg så mycken mildhet i hennes röst, och då hon
nu lade sin fina hand på hans arm, genomilades han
af en lätt skattning.

»Jag må väl gråta», sade han, »och fast ni förundrar
er deröfver, förstår jag sjelf mina tårar. Ni har
behandlat mig som en like, och detta har liksom rest
mig sjelf i mina egna tankar. När ni är borta, hvad
då? Jag återfaller till ett intet ...»

»Käre vän!»

Dessa voro hennes enda ord, hon hade icke någon tröst
att gifva, hon var -fattig, hon kunde icke förbättra
hans ställning, och utan doktor Helmers vänlighet
visste hon icke någon, åt hvilkens deltagande hon
kunde rekommendera honom.

»Ni har ju er barndomsvän, till hvilken ni ibland kan
yända er», sade hon uppmuntrande till honom. »Och
nu tack, herr Tornér, för er ihärdighet att spela
med lilla Constance. Hon skall fortsätta, efter ni
påstår, att hon har anlag.» Fru Gärder bemödade sig
om att inlägga ett glädtigt tonfall i sin röst.

»Han gret och hon höll karlen i hand», sade mamsell
Pettersson, då hon härunder passerade genom kammaren
och nu trädde ut till Betty. »Ändtligen blir här
allt på gamla foten igen. Yi kunna prisa vår lycka,
som fått behålla lif-hanken, och den karlen slipper
aldrig mer in genom våra dörrar.»

»Ja, jag skall nog också veta att mota honom. Nå,
hur tror mamsell det annars kommer att gå?»

»Kommer att gå!»

»Med giftermålet mellan den uslingen och fru Gärder.»

»Jag tror, hon är besatt, menniska, som skriker så
högt! Se så, skynda sig in med kaffebrickan^ Hon skall
nu resa, och min fru är så ledsen, att hon icke orkar
gå med till Skeppsbron. Jag undrar riktigt, hvad de
tycka så mycket om hos henne! . . . Ångbåten går ju
om en half timme, och

jag önskar, min själ, att fru Gärder, som, i mitt
tycke, riktigt är lik en kalkonhöna, der hon går och
pjåkar och sprätter, jag önskar att det hönset måtte
bli färdigt att begifva sig åstad i rattan tid.»

Till mamsell Petterssons glädje skedde nu uppbrott,
och den värda husmamsellen blef anförtrodd,
att vid sin hand ledsaga Constance, medan doktor
Helmer gick artigt före vid den unga enkans sida,
och eftertruppen utgjordes af Tornér, som i sitt
anletes svett knogade och bar på en del af den unga
fruns reseffekter. Ångbåten rök, resande trängdes om
hvarandra, landgången drogs in, hvita näsdukar och
hattar svängdes. »Farväl, doktor Helmer! . . . Men
hvar är då den stackars Tornér?»

»Jo, jag är nog den, som har ögonen med mig», sade
mamsell Pettersson, som höjde rösten för att blifva
hord. »Karlen smög sig just nu bakom Gustaf Ill:s
staty, och der står han och gråter.»

VI.

Doldor Helmer till fru Gärder.

»Ni är en verkligt god qvinna, jag har sagt det
en gång förut och det gör mig ett nöje att upprepa
dessa ord. Ni skrifver, att ni icke kunde glömma den
olyckliges tårar, att de natt och dag liksom talade
till er, och att ni icke gaf er någon ro, innan ni
fann en dörr, som öppnade sig för den vilseförde. De
medel ni använde, för att öfvertala er kusin att
mottaga min gamle kamrat såsom lärare för sina barn
och som biträde på sitt kontor, var just exemplet
af er egen godhet. Ni må protestera så mycket ni
vill häremot, jag vidblifver mitt påstående. Men
nu till redogörelsen, huru jag fullgjort mitt
uppdrag. Öfverhoppande alla biomständigheter, huru
jag fick Tornér fri från arbetsinrättningen, nämner
jag endast, att det gjorde mig ett verkligt nöje
att förvandla hans yttre menniska. Ni skulle sett
honom i de eleganta, mörka kläderna, med hög hatt,
fina stöflar och en promenadkäpp. Det var alldeles,
som om han och jag blifvit pojkar på nytt igen;
vi skrattade och omfamnade hvarandra, ja, jag är
icke riktigt säker på, om vi icke också fällde
några tårar. När ni nu får se honom, tror jag, ni
blir nöjd. Hvad hans yttre menniska beträffar, så är
förvandlingen fullständig. Håll nu ett vaksamt öga,
att hans inre menniska håller jemna steg härmed, och
se icke genom fingrarna med hans fel! Skulle han svika
ert förtroende och genom hans förvållande er kusin på
ett eller annat sätt bli lidande, så är det jag, som
vill godtgöra dessa förluster, liksom jag förbehåller
mig, att ensam bekosta resan med mera. Jag har sagt,
att jag gifver ’honom detta, icke som en gåfva,
utan som förskott, ett slags lån. Man får nu se,
huru han kommer att reda sig härmed. De pröfningar,
han gått igenom, skola måhända vara en varning,
och på samma gång torde hans omgifnings föredömmen
blifva honom en god läromästare. Långt borta på
landsbygden, skild från en stor stads frestelser,
skall han måhända fullt återupprättas. Måtte detta
mitt hopp gå i fullbordan! Framför mina helsningar
till lilla Constance och var förvissad, att ni äger
en sann vän i er tillgifne

Julius Helmer.»

Fr u Gärder till doktor Helmer.

»Det är nu två månader, som herr Tornér varit i
min kusins hus. Ni hade rätt uti, att jag skulle
blifva nöjd med honom. Finrakad, med kortklippt hår,
utvecklade han en verklig elegans. ’Låt nu se, att
allt blir bra’, sade jag till honom, och han svarade:
’Tror fru Gärder, att jag med ett dåligt uppförande
kommer att svika det förtroende, ni sätter till mig?’

Häruppe på landsbygden, der han vistas, har han
redan fått ett visst anseende bland grannarna. Han
sjunger och spelar piano samt gäller för en fin
Stockholmsherre. Min kusin, som, jag erkänner det,
icke utan motvilja gick in på mitt förslag, att göra
den stackars menniskan till en familjemedlem, börjar
nu att finna sig ganska nöjd. I synnerhet hafva barnen
fästat sig vid honom. Han är dock tyst och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free