Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från La Plata. Upptecknade för Familj-Journalen af C. T-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
eller rida ett sto-, många gamla menniskor finnas
der, hvilka aldrig sett, än mindre ätit, bröd-,
infödingarna dricka aldrig kaffe - de flesta hafva *
aldrig ens sett sådant -, utan sörpla i stället i
sig en sorts förfärligt bäskt te genom ett vassrör,
med en liten sil på ändan, bestående af en urgräfd,
hård-skalig frukt och i förmögnare hus silf verb e
slagen-, när man har främmande, bjudas alla att efter
hvarandra sörpla ur samma rör och samma kopp, som för
hvar och en å nyo på-fylles-, i Sverige värderar man
cigarren allteftersom den är torr och väl "lagrad",
der röker nian den icke, om den icke tillverkas
af de våta bladen inför ens ögon; och så vidare,
och så vidare. Lägg härtill, att man om sommaren
helt naturligt och med allt skäl der beklagar sig
öfver nordan-vindens hetta, och om vintern öfver
sunnanvindens köld, så kanske ni icke finner mina;
förhoppningar allt för öfver-drifna, att iii möjligen
med mig skulle känna någon lust att - på dessa blad -
göra en titt öfver till ett så upp- och ne d vändt
land..
Ni har visst länge sedan förstått, att det är till
La-Plata-staterna, jag bjuder er, det vill säga
till republikerna La Banda Oriental och Argentina,
den senare en förening af fjorton särskilda stater,
efter mönstret af nordamerikanska statsförbundet. Jag
får här bekänna min okunnighet om, hvarför den af
floderna Paranas och Uruguays väldiga, smutsgula
vattenmassor uppfyllda, grunda hafsviken kallas Rio
de la Platå eller Silfverfloden, om det icke skulle
vara med an-’ ledning deraf, att en spansk galliot,
lastad med silfver från Chile, sjunkit vid vikens
mynning på 1580-talet. Är detta förhållandet, så synes
mig benämningen La Republica Argentina, som man något
högpoetiskt skulle kunna återgifva med den silfverne
republiken, förråda fullständig brist på fyndighet
hos dem, som hittat på den.
Öfver eller förbi den der silfverlasten seglade vi -
förstås med lots om bord - mellan sandbankarna in
i den långgrunda viken eller så kallade floden. Yi
måste^ankra i den yttre segelrännan, ungefär en och en
half svensk mil från Buenos Aires. En däckad segelbåt
kom, för att föra passagerarna i land-, men vi blefvo
icke litet förbluffade, då båten ankrade väl ett tusen
fot från land, vid sidan af några höghjulade kärror,
af hvilkas dragare man icke såg mer än hals och hufvud
och en strimma af ryggen, och vi, jämte våra saker,
langades ut på kärrorna! - Det blåste rätt friskt,
så att de arma hästarna gång på gång blefvo helt
och hållet öfver-sköljda af vågorna och vi våta
om fötterna, oaktadt vi klättrade upp på kärrornas
sidstegar.’ Jag lär icke behöfva försäkra, att kusken
tilltvingade sig dubbel betalning genom att göra min
af att vilja rida i land med hästen och låta oss stå
der i kärran.
Yäl i land, påmintes jag på ett sannerligen oväntadt
sätt om, att jag nu icke längre var hemma hos den
gamla, beskedliga mamma Svea: ur en öppen slagtarbod
kom nämn-ligen springande emot mig ut på trottoaren -
ett lejon!
Ehuru sjelf en tid ansedd för ett lejon (i
Skråköping), kände jag hjertat hoppa till i mig,
när jag fick se denna fyr-benta kusin. Men nästa
ögonblick, sedan jag märkt, att han var fastkedjad
vid dörrposten, kunde jag i allsköns lugn betrakta
det bortåt sex fot långa och två och en half fot
höga djuret. Under det jag stod der, var en sex
till sju års, half-naken negerpojke så artig och
vek upp lejonets öfverläpp, för att visa mig dess
bländhvita, mer än två tum långa betar, hvarpå han
smeksamt torkade varet ur ögonen på vännen med en
flik af det enda plagg, han bar.
En så hög grad af tamhet hos ett rofdjur kunde
icke annat än väcka önskan att lära känna dess
historia. Jag gjorde mig derför en dag bekant med
dess ägare, af hvilken jag fick höra följande:
En ung och ståtlig, ebenholz-svart neger förälskade
sig i en fransk tjensteflicka i Buenos-Aires och
vann hennes genkärlek. De gifte sig, men den unga
hustrun hade att utstå så mycket hån af sina så
kallade vänner, för sin, i deras tanke, förskräckliga
mesallians, att hon öfvertalade sin man att flytta
från staden.
Denne köpte då af regeringen ett stycke obebodt land
på en af de flata, skogiga öar, hvilka utgöra Paranås
och Uruguays - gemensamma delta.
Här lefde det unga paret i fyra år ett lif af
paradisisk lycka, hvarunder det välsignades med tvänne
barn. Men så mycken lycka kunde, såsom de gamla sade,
icke undgå att väcka afundsamma gudars harm. Deras
olycka blef också lika förskräcklig, som deras lycka
varit ljuf.
En eftermiddag, nära solens nedgång, då den unga
hustrun, med det minsta barnet på armen, gick de få
stegen från deras palmkoja till stranden, för ätt
välkomna sin från staden återvändande man, hörde hon
ett ångestskri från sin treårige, äldste gosse, som
lekte bredvid kojan. Hon vände förfärad sig om och
såg - ett lejon skynda bort, bärande hennes älskling
i sitt gap!
Med ett förtviflans skri störtade hon efter. Hon
upphanns snart af mannen, som emellertid befallde
henne att vända om, befriade sig sjelf från sin breda
gördel och sina stöflar, och skyndade med dragen knif
och nedhukad hållning, att förfölja rofdjuret.
Solen hade nu gått ned. Dessa länders korta skymning
följdes af en kolsvart natt. Hvilken natt af gräslig
sorg och ångest för den stackars arma hustrun och
modern!
När första skymt af dagen. syntes, stod hon i dörren,
med den lilla ängsligt tryckt intill sitt bröst,
halft vansinnig spejande efter mannen.
Efter långa timmar af ångestfull väntan kom han. Men
hvilken syn! Från hufvud till fot naken, vacklande af
mattig-het, blödande ur ett dussin långa, gapande sår,
bar han sitt barns blodiga lik på den ena armen. Men
han bar äfven någonting annat. Den andra handen omslöt
krampaktigt den långa knifven och svängde ett knyte,
gjordt af en blodig lejonhud!
Då den arma modern ryckte till sig sin älsklings
lik och höljde det med kyssar, brast ändtligen
tårefloden lös. När hon så genom tårarna sökte sin
man med blicken, hade denne sjunkit till marken med
sitt knyte i hand. Med matt, men triumferande och
grym blick sade han, i det han ur knytet framtog två
lefvande, månadsgamla lejonungar:
»Juanita! Gör upp eld här ute! Jag vill lefvande
steka den mordiska djefvulens afföda till offer åt
vår älsklings ande!"
»Nej’, Eusebio», svarade .hustrun, »icke nied sådan
grymhet skola vi fira din underbara seger och vår
lycka att åtminstone få begrafva vår älskling i vigd
jord. Låt oss hellre sälja de otäcka djuren och för
pengarna låta läsa en messa för vår älskade gosses
själ och skaffa dig vård i staden, ty jag fruktar,
att du är värre sårad, än att jag kan läka dig.»
Och dervid blef det. Innan qvällen voro de. i San
Fer-nando. Ryktet om de båda makarnas olycka och om
Eusebios äkta malajiska bragd lockade till sjukhuset
i San Fernando många nyfikna, bland hvilka en
tidningsreferent upptecknade Eusebios enkla berättelse
om sin strid med lejonet. Hans far, som förts till La
Platå såsom slaf från sitt hemland, östra Afrika, hade
der kommit i beröring med malajiska sjömän, hvilka
inför hans ögon bevisade sanningen af den vanligen med
en viss misstro hörda sägnen om, huruledes malajerna
på halfön Malacka, nakna och utan annat anfallsvapen,
än en lång knif, eller annat skyddsvapen, än sin om
venstra underarmen hårdt lindade tunna kappa, förtjena
de af engelska regeringen ut-fästade höga prisen för
tigrars dödande. Sjelf hade han erfarit att tigern,
åtminstone den amerikanska, i det längsta drager sig
för en dylik strid.
Han hade således strax i början småningom befriat
sig från alla sina kläder, utom ponchon (kappan),
som han hårdt lindade om venstra underarmen. Han
hade snart märkt, att lejonet hade ungar att taga
vara på. Det var också derför, det var honom lätt
att i mörkret förfölja mördaren, hvilken med sina
likt eldkol lysande ögon visade honom vägen hvarje
gång, det vände sig om för att pådrifva ungarna eller
bevaka förföljaren. Denne lemnade röfvaren icke ett
ögonblicks ro under hela natten, på det han icke
måtte få tillfälle att för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
