Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bland lumporna. Saga af K. V. M-n. - Den lilla koketten. Toivo - Drag ur judarnas nyare historia. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
allting. Lilla Olga - fruns äldsta flicka -
stod bredvid kar-larne! Tår jag det’, sade Olga,
när hon fick se något, hon tyckte om. Lådan, hvari
jag fanns, blef äfven öppnad. ’Ack, får jag mammas
brudkrona!’ Ja, Olga fick brudkronan och satte den på
sitt lilla, guldlockiga hufvud. Det var så roligt att
vara brud. Olga ville bli brud, sade hon. Hon sprang
i hvarje rum med kronan på hufvudet i många dagar. Hon
sprang ut i köket med. Der satte hon mammas brudkrona
på köksbordet och glömde att taga bort henne. Så kom
pigan. Hon var stygg. Hon tog kronan och kastade
den långt ut på gården! ’Jag skall väl slippa dig
någon gång!’ sade pigan. - Häktmakaren kom. Plan gick
alldeles förbi kronan. Det var ståltråd. Det kunde han
göra häktor af. Så tog han brudkronan hem till sig och
gjorde häktor af henne. Sedan hade lilla Olga ingen
krona att leka med. Häktmakaren sålde häktor. Till
pigan, som kastat ut kronan, sålde han mig. Ja, vi
voro många. Alla hängde vi på den öfversta ringen i
kronan. Men pigan visste icke, att vi voro gjorda af
kronan, som hon kastat ut, ty då hade hon icke köpt
oss. Mig satte hon i ett klädnings-lif. Deri har jag
varit ända sedan. Hvart de andra kommit, vet jag ej."
»Jo, vi äro här», svarade alla som med en mun. De
sutto i ett annat klädningslif, som låg närmare
dörren. Hela berättelsen af mor Stål hade de hört.
»Är det icke sannt, som jag sagt?» frågade hon.
»Jo hvart enda ord», sade de.
»Men jag skall väl afsluta min berättelse?»
»Gör det, få vi höra hvad det blir», sade herr
Gyllen-knapp.
Och så fortsatte mor Stål:
»Till granne på den plats, jag nu är ställd, har jag
länge haft er, fru af Silfvermalm. Det märkvärdiga
i saken är, att jag suttit högre än frun.»
»Ja, hvad bevisar det annat, än att du flugit högre
än vingarna burit?», svarade den stolta frun. Det
kunde man se, att hon ’blef icke litet förnärmad af
mor Ståls sista yttrande.
»Nej, min bästa fru! Det visar just, att den, som ledt
våra öden i verlden, satt lika mycket värde på mig,
som på frun. Jag skulle aldrig yttrat detta, om icke
fru af Silfvermalm förtretat mig med sin stolthet. Men
det kan måhända gagna frun för framtiden att en gång
få veta rena sanningen.»’
»Rätt så», inföll herr Gyllenknapp.
»Det var berättelsen om en simpel ståltrådshäktas
öden», sade lumpgubben, och tillade liksom för
sig sjelf: »samma äflan om ädelhet, rang och ära,
samma fåfänglighet, samma början och samma slut och
Öfverallt samma lumpbod och samma lif bland lumporna!»
lilla kokottoxi.
(Till teckningen sid. 184.)
L errgårdsfröken vandrar tidigt "Genom parken, lätt
och smidigt, I sin långa morgondrägt, För att andas
skogens flägt.
Släpet graciöst hon höjer, Parasollet ned hon böjer
Öfver kindens mjuka rand Med en hvit och ringprydd
hand.
Liten Anna ses sig närma: Lust att fröken efterhärma
Väg till hennes sinne fann; Hon vill också blifva
grann.
Mammas kjol i smyg hon lånar, Se’n från dikeskanten
rånar Hon ett groddblad. Sådant troll! Det skall
vara parasoll.
Nu är toaletten färdig.
Anna, lycklig, stolt och värdig,
Släpar kjolen; hennes min Säger: »är jag icke fin?»
Jo, nog är hon täck, den lilla! Matt du ler ett:
»icke illa». Akta dig likväl, min vän, Det är blott
prologen än.
Se, hur qvinnan re’n sig röjer, Fastän barnslig oskuld
dröjer Kring det blifvande behag, Som, till följd af
makt, är .lag!
En gång visst skall släpet vara Icke endast släp,
men - snara, Och i hvarje veck skall då Vinka
amoriner små.
Men nog skall hon dyrköpt finna Nöjet af att vara
qvinna, Ty, Gudnå’s sä visst, jag tror Det är bäst
att leka stor!
ULF
l et första, vi få lära oss om menniskoslägtets öden
på jorden, rör det folk, som ursprungligen kallades
Israels barn, emedan det härstammade från en enda
man, Jakob eller Israel, men sedan, efter babyloniska
fångenskapen, allmännare blifvit kalladt judafolket,
judarna. Eeclan i det späda barnets hand sättes den så
kallade »Bibliska historien», till hufvudsaklig del
innehållande skildringen af judafolkets öden i två
af de gamla verldsdelarna, Afrika och Asien, hvarom
utförligare läses i såväl gamla som nya testamentet.
Vid en längre fram ernådd större förtrolighet
med, hvad historien har att berätta om de skilda
folkslagen, starkes det romantiska och outplånliga
intryck, barnasinnet rönt af judarnas historia, af
hvad vidare om samma folk förnimmes eller hurusom det,
ensamt bland alla folk, kunnat bevara sin nationa-
litet, utan att äga ett fädernesland, hurusom det,
endast genom segheten i sin natur, troheten mot
sina traditioner samt uppe-hållelsen af de stränga
afsöndringslagar, genom hvilka Moses just lade den
fasta grunden till det för judafolket utmärkande,
förmått hålla sig oblandadt, trots dess utbredning
kring hela jorden, förmått hålla sig icke blott vid
lif, utan vid makt, trots de tusenåriga förföljelser
af alla slag och under alla förevändningar, för hvilka
det varit utsatt. Ställda utom lagen och de fördelar,
samhället erbjuder sina medborgare, förklarade så godt
som fågelfria och utspridda kring jordens alla hörn,
hafva Israels afkomlingar i alla tider åter samlat och
rest sig. De hafva burit förbannelsens kainsmärke,
de hafva med förakt drifvits ur menskligt umgänge,
de hafva bespottats och marterats och plundrats och
de hafva alltid ändå varit de-
31*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
