Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Kalmar anno 1525. Historisk skiss af Sune Folkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Nils Witte stannade först, när han hunnit fram till
Rådhuset. Der stod b an ett ögonblick
tankfull framför den ståtliga, tornprydda
byggningen, som låg alldeles midt emot kyrkan på
norra sidan af torget. Öfver ingången, som låg mot
Lärftsgatan, stod i gyllene bokstäfver inristadt ett
tänkespråk: "Heimlicher Neid, eigner ATutz; junger
Eath Tröja, Rom und anderer Städte verstört hat".
Midt på taket reste sig det höga tornet, i hvilket
rådhusets urverk, en oerhörd lyxartikel den tiden,
var uppsatt, och öfver detta torn sträckte sig en
väldig spira af fyra i sten uthuggna och hopslingrade
delfiner. Höga, trappformiga gaflar reste sig på
båda sidor om det spetsiga kroppåstaket, hvil-kets
tornlika utbyggnader gåfvo ljus åt, vindsvåningen.
Utanför rådhuset reste .sig å torget på en hög
fotställning en naken qvinnobild i kroppsstorlek,
stödjande sig på en svan, som sträckte sitt näbb i
hennes mun, alltsammans med stor konstnärsskicklighet
uthugget i sten.
Ett vemodigt leende skuggade Mls Wittes mun:
»Förgångna storhet», mumlade han, »om du också
faller för din egen tyngd, så har du dock fyllt ditt
mål, och hvem kan alltid säga så, när timglaset
är utrunnet? Hvad har jag egentligen uträttat,
sedan jag kom från Wittenberg? Har jag vunnit en
’enda själ för den nya läran? Olaus är redan långt
framom mig; lian har, genom sina predikningar, och
allra mest genom sitt giftermål i Februari detta år,
öppet brutit med kyrkan och jag - ja, hvad är jag
annat än en stormil, hvilken lemnar allt lika lugnt,
sedan den brusat förbi? Dock, takresningen är ramlad,
och grunden skaka de sjelfva ikull åt oss!» Han stod
lutad emot svanen, alldeles dold af denna, och såg
derför icke, huru en nunna nalkades på samma gång,
herr Jöns Petri trädde ned för rådhustrappan.
»Guds heliga moder vare med dig, syster!» ljöd herr
Jöns’ röst, nu mild och smidig-, - »hvart bär din
väg i dag?»
»Till en sjuk, vördige fader», svarade en röst,
som kom Nils Witte att spritta till.
»Det var en välsignad stund, jag mötte dig, syster
Gertrud; du är af Gud utkorad att blifva ditt lands
frälsare.»
»Helige fader! Hvad menar ni? Huru kan en svag syster
soni jag ens tänka sådant?»
»Det behöfver ej bekymra dig, ansvaret blir mitt,
och jag gifver dig på förband absolution.»
»Men jag är ju ej mer än en stackars qvinna och min
arm är svag.»
»Blott ditt hat till kättaren och menedaren är starkt,
så blir din hand kraftig och ditt hjerta modigt. Bed
prior-innan, att du får vaka i klosterkyrkan i natt,
ty du vill späka din lekamen, och jag skall der möta
dig och gifva dig Herrans välsignelse. Vår fru vare
med dig, dotter, glöm icke att möta mig, såvida du
ej vill förverka saligheten!» Derefter fortsatte han
öfver torget fram mot kyrkan, men vände sig om och såg
på den smärta qvinnogestalten med en eld så hemsk, att
syster Gertrud ovilkorligen rysande vände sig bort,
»Hvad kan han vilja mig?» mumlade hon halfhögt.
»Intet godt, jungfru Gertrud Kyle», svarade Nils
Witte, hvilken nu trädde fram på andra sidan; »tro
honom icke, han bär ondt i skölden.»
»Ni tar visst fel, ädle riddersman, jag är syster
Gertrud, från S:t Johannis systrakloster, sorn skall
bära mat till en sjuk borgare vid Smedjegatan.» .
»Kan några års klosterlif så utplåna minnet af hvad
ni en gång varit, jungfru Gertrud, och minnes ni
intet ifrån er barndom?»
Nils såg underligt upprörd ut.
»Tyst, för vår heliga Guds moders och S:t Johannis
skuld! Om någon visste, att jag lyssnade på sådant
tal, vore jag olycklig.»
»Är det till och med förbjudet att tänka och minnas
inom cellens väggar, sköna jungfru?» Han närmade sig
höf-viskt och stod henne nu nära.
»Ja nästan!» suckade hon ofrivilligt.
»Jungfru Gertrud, kanske minnes ni ändå en yngling,
som var väpnare hos er fader, den stränge herr
Pavel? Och
minnes ni, att vid herr Påvels död tog väpnaren
munkkåpan, när dottern tog slöjan för att skydda sig
mot sin förmyndare? Minnes ni mer kanske? - De båda
unga hade ett godt öga till h var ann och vexlade
mångt ett kärligt ord.»
»Jag känner er inte, jag får inte känna er; låt mig
gå, ädle herre!» men rösten darrade som af skälfvande
gråt.
»Och denne munk fick höra talas om den nya läran i
Tyskland, och han lemnade klostercellen och reste
dit ut, han studerade för Luther i ’Wittenberg, han
är nu hemkommen och - men ni har kanske aldrig hört
talas om Luther?»
»Priorinnan varnade oss vid strängt straff att aldrig
läsa någon af hans skrifter.»
Nils Witte skrattade bittert. »Och hvarför tro ni,
skön jungfru? Jo, han förbjuder klostren och befaller
munkar och nunnor att gifta sig; han förbjuder aflat
och späkande, han predikar Guds rena evangelium!»
Syster Gertrud korsade sig: »Må alla helgon nådeligen
bevara oss!»
Nils låtsade icke höra hennes utrop och han tänkte
underliga ting, djerfva tankar, denne forne munk -,
men han tänkte kanske mest på de flydda tiderna i
herr Pavel Kyles tjenst.
»Jag vågar icke stanna här längre, låt mig gå!»
»Blott ännu ett ord, stolts jungfru, har jag att
säga. I morgon rider kung Gustaf med hela sin här in
i staden och tänker storma slottet; vinner han det,
så har han till fullo slutat sin frihetsgerning. Sedan
kan det hända, att han har andra tankar i hågen om ett
ännu större befrielseverk. Skulle hans planer lyckas
och klosterportarna öppnas, har jungfru Gertrud då
rum för en tanke på den förre väpnaren? Och öppnas
de icke, har hon då mod att våga en kamp för ett
minne blott?»
Syster Gertrud slog tillbaka slöjan - hon skyddades
af bildstoden - och hennes sköna ansigte, blekt och
tåradt, men med en underbar glans i de stora, djupblåa
ögonen, vändes emot herr Nils, som häpen och bländad
tog ett steg tillbaka; så hade han dock aldrig drömt
att återse den jungfru, han lemnat som barn.
»Nils Witte, det är fåfängt att söka dölja, det jag
icke vet hvem ni är. Men vet, att kyrkans helgcT
kring mitt lif sluter en mur, som ingen kan nedbryta.»
»Jungfru Gertrud, det finns en makt, som bryter allt,
hvad lögnen byggt, och denna makt är sanningen, och
det finns dessutom en annan makt, som trotsar både
tid och rum, och det är - kärleken!»
»Tyst, så framt min frid är er kär! O, hvi skulle jag
lyssna till ert tal!» Hon drog åter slöjan tillbaka
och böjde hufvudet djupt ned.
»Det finns en lag, som är naturens, och en röst,
som heter hjertats, ädla jungfru; de hafva sin egen
religion och sin egen absolution.»
»Den helige Kristoffer, skydda mig!» bad Gertrud
ån-ge stfullt,
»Doktor Martin Luther tog sjelf en hustru bland de
nio nunnor, som flydde ur klostret, och här hemma har
mäster Olaus ingått äktenskap - men se, der kommer
herr Jöns åter! Farväl, jungfru, och blif i er cell i
natt, så framt er frid är er kär!» Nils lyfte höfviskt
på hatten och gick upp på rådhuset.
Der voro stadens råd och borgmästare församlade,
öfver-läggande om hvad svar de borde lemna på
Gustafs fordran, att staden skulle gifva sig. När
Nils Witte kom, var beslutet redan fattadt, att
stadsportarna skulle öppnas och nyclo larna lemnas
kung Gustaf. Alla beredde sig att lemna rådhuset,
emedan visarna pekade mot nio, då klockan ringde i
vård och trumslagaren slog tapto, och efter den tiden
var det fyrtio markers vite att vistas ute på gatorna
eller bränna ljus i husen.
Snart var allt lugnt och stilla, tystnaden afbröts
endast då och då af vårdmännens regelbundna slag på
»posterna» utanför staden.
32*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
