Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ökensånger. Anna A. - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXXV. Johan Jakob Björnståhl. C. H. Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
Att söka lindra nästans qval jag går. Jag vet en
källa, ur hvars rika flöden En själ får svalka,
äfven midt i döden, Och läkedom mot alla lifvets sår.
VII.
Förunderligt! . Vi skildes, och likväl Det är, som
vore han mig ofta nära. Hvar dag, som sjunker, tycks
på vingen bära Hans helsning till min saknadstyngda
själ.
När känslan lågar, när ur hjertats grund En helgad
tanke lyfter sig mot ljuset, Det är, som möttes vi
i fadershuset, I kretsen af de saligas förbund.
I morgongryning, som i aftonglans, Hans drag jag ser-,
och nattens stjerneskara, Hon strålar för min syn
likt tankar klara Uti det ljusa hem, som nu är hans.
Först se’n vi skildes, har jag lärt förstå, Att
själar, som en gång hvarandra funnit
Och för det eviga gemensamt brunnit, Ej döden skiljer,
fast det synes så.
VIII.
Det qvällas. Redan stupar solen ner. En sällsam
.svalka sig från höjden sänker, Mer ljufligt än
tillförne stjernan blänker, Och ökensanden bränner
mig ej mer.
Så tempelstilla det i hjertat käns, Som ville qvällen
det till altar viga. Begärelsernas alla stormar tiga,
Och toner klinga ljuft från öknens gräns.
En talrik skara, med Guds englar slägt, Som i en
drömsyn mig till mötes svingar. Likt snö på bergen
glänsa hennes vingar Emot min mörka, nötta ökendrägt.
Har foten blödt? Var ökenvägen lång? Jag mins det’
knappt. Det var en dröm alltsamman. Snart purpras
höjderna af morgonflamman, Dö bort i jubel då,
min ökensång!
Arm.a A.
Ett
LXXXXV. Ja3k:ol:> TCJörnstålil.
-. .–––En sällsynt man,
Som för sitt forskningsnit ej några gränser kände;
’ Brist, faror och "besvär den elden endast tände,
Som i hans själ i döden brann.
Sorgeqväde öfver prof. J. J. Björnståhl af
Er. Mich. Fant.
^enne .fräjdade mans lifsgerning var en tolfårig
utländsk resa, skildrad i en serie bref, hvilka för
hundra år sedan stycketals publicerades i några af den
nitiske litteräre samlaren, kongl. bibliotekarien
Gjörwells periodiska skrifter och som efter
författarens död utkommo i bokform, med kompletterände
dagboksanteckningar och tillägg, upptagande sex band.
Nämnda resebeskrifning är icke så märkvärdig genom
det nya ljus densamma sprider öfver de länder, vår
resande besökte, ehuru den äfven i detta afseende
innehåller många meddelanden af stort intresse,
som genom de upptäckter, författaren under sina
ströftåg i olika länder gjorde på litteraturens och
lärdommens områden. Hans skildring upptages nämnligen
hufvudsakligast af lärda och grundliga undersökningar
öfver antiqviteter, mynt, handskrifter och sällsynta
böcker, rikligen inmängda med karaktäristiska
och. roande anekdoter om de inom den lärda och
vittra verlden framstående män, med hvilka han på
sin färd kom i beröring. På samma gång han sålunda
insamlat värderika skördar åt vetenskapen, har han,
genom de mödor, lidanden och försakelser, han för
tillfredsställandet af sin outtröttliga, alla hinder
trotsande forskningsifver underkastade sig, i sin
person för sina samtida och efterverlden framställt
en turisttyp, hvilkens like man förgäfves söker i
hela litteraturhistorien.
Krigiska anor hade han också att upprätthålla,
och ärfda anlag att modigt kasta sig in i lifvets
strid. Farfadern, som hette Jakob Isaksson, hade,
sedan han tjenat sig upp till ryttmästare vid Vestgöta
kavalleri, blifvit skjuten i fält under Karl XI,
icke efterlemnande annan förmögenhet, än ett fattigt
rusthåll nere i Vestergötland. Den efterlefvande
enkans knappa vilkor försämrades ytterligare år efter
år derigenom, att hon i dåvarande krigiska tider
flere gånger var nödsakad att uppsätta häst och karl;
dock lät hon under dessa bekymmersamma omständigheter
gifva sonen Magnus Gabriel, vår Björnståhls far, en
så anständig uppfostran, att han vid afskeedstägandet
från Skara gymnasium genom predikan på lärosalen
kunde låta höra sina utförsgåfvor för predikoembe-
tet. Han var då aderton år. Men som modern genom
de täta utskrifningarna hade blifvit så utarmad,
att hon vid den tiden var nära att nödgas gå ifrån
hemmanet, beslöt han, för att rädda sin mor från
undergång, måhända äfven af naturlig böjelse, att
utbyta boken mot värjan, öfvergaf således, henne
oåtspord, studierna och red ut i fält som volontär
eller ryttare för hennes rusthåll, för att under den
unga hjelten Karl XII skörda lagrar. Hans kraftfulla
och stridslystna sinnesart röjdes redan af det af
honom antagna tillnamnet Björnståhl, hvilket ingen
i slägten före honom begagnat.
Efter ankomsten till hären blef han genast
korporal, och det dröjde icke länge förrän hans
djerfhet, parad med försigtighet, tillvann honom
den farliga förtroendeposten att mellan de tvänne
vidt åtskilda lägren öfverföra de underrättelser,
konungen och general Stenbock hade nödigt att meddela
hvarandra, och hvilka uppdrag han alltid med framgång
utförde. Till belöning fick han städse beröm och löfte
om befordran till officer, hvilket senare dock aldrig
gick i fullbordan. Efter att hafva deltagit i flera
fältslag blef han slutligen fången i Danmark, men fann
utväg att förklädd komma på flykten och anlände till
fäderneslandet, der han först besökte sin gamla moder,
som icke haft några underrättelser om sin son allt
sedan han reste bort, vidare än att han hade dragit
ut i fält. Sedan kriget var slutadt, stod han som
underofficer vid Södermanlands infanteriregemente och
ingick äktenskap med kyrkoherden i Husby på Eekarne
Jonas Hjortsbergs dotter Anna Eegina Hjortsberg, af
hvilka föräldrar Jakob Jonas Björnståhl föddes den
23 Januari 1731 på underofficersbostället Kotarbo i
Näshulta socken af Nyköpings län.
Föräldrarnas fattigdom tillät dem icke att sätta den
uppväxande gossen i skola; men då dennes qvickhet
och vetgirighet redan tidigt framlyste, åtog sig den
gamle soldaten att till en början sjelf blifva sin
sons informator. I anseende så väl till bristande
öfning hos läraren, som saknaden af goda läroböcker
njöt lärjungen väl icke den grundligaste undervisning,
men genom bägges gemensamma flit ersattes hvad som
fattades i metod. Jämte den bokliga undervisningen
jnpreglade den martialiské läraren hos sin ejev
angelägenheten af att ständigt sysselsätta sig med
något nyttigt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
