Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. IV. Genom drufvornas land till ostarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
i dammen, såsom i en kolossal ärtgryta, allt
förorsakadt af dessa fiskar, hvilka i tusental tycktes
vilja förbyta sig till amfibier, så långt rusade de
stundom upp på stranden, för att komma åt de bullar,
hvilka man der placerade som lockbete. Der och
hvar såg man en karp af gulgrå färg och väldiga
dimensioner. Det var en af veteranerna, en af
de. högförnäma med många, många år på nacken. "Mycket
mera än hundrade» - försäkrade vår brödgumma. Men
också får herrskapet sköta sitt familjelif i all sköns
ro, och endast sällan använder man någon af de läckra
fiskarna för taffeln i slottet.
På brödförsäljerskans uppmaning kastade vi en hel
bulle plötsligen i vattnet. Nu blef striden ännu
vildare, ty ingen karp förmådde sluka det stora
brödet. De kastade boll med det, hoppade öfver
detsamma, likt lekande löjor, då de voltigera öfver
vasstrån, tills de slutligen med hjelp af vattnet
lyckades sönderdela fyndet, hvarefter de munhöggos
om bitarna.
Obeskrifligen komiskt var också att åskåda slagsmålen
mellan fågel och fisk, då de aristokratiska
svanarna seglade fram, för att få sin andel af vår
frikostighet. De rensade j med näbbar och starka
vingslag den närmaste terrängen kring sina värda
personer, men just som de skulle nådigt mottaga j
sitt brödstycke, kilade en karp upp ur vattenbrynet
och högg det ur svannäbben. Den ståtliga fågeln
tycktes med outsäg-| ligt förakt blicka ned i djupet
efter stortjufven, och började derefter på nytt sitt
rensningsarbete, för att freda sig för snattarepatr
asket. Men djupets barn hämnades ti dt och ofta med
att bita ytans beherrskare i foten, hvilket nidingsdåd
afslöjades genom svanarnas krampaktiga ryckningar och
det oupphörliga doppandet af hufvudet under vattnet,
för att näpsa de närgångne.
Hela striden liknade - för’att tala i bilder - en kamp
för tillvaron mellan samhällets lägre lager och dessa
storståtliga, som simma på ytan, eller konflikterna
mellan dem, hvilka blifvit begåfvade.med vingar för
en högre, flygt, och prosans män, hvilka vilja draga
poesien och fantasien ned i dyn.
Emellertid åskådades de löjliga skärmytslingarna
mellan de bevingade och de b ef enade under samma
barnsliga munterhet, som vår egen, af ett tjogtal
familjer, hvilka tydligen hade sitt egentliga hemvist
på Albions ö, ehuru, de tillbringade sina somrar
i det fridfulla Fontainebleau, med sina skuggrika
parker och sin vidtfräjdade stora skog, som utgör alla
fransmäns stolthet. Också kan det vissa stunder på
dagen vara ganska lifligt i den tysta, minnesdignande
nejden. Det är vid middagstiden, då de regementen,
som kampera i trakten, hålla i slottsparken sin
präktiga koncert för sina officerare och alla andra,
som älska musik. Då infinner sig i de lummiga alléerna
hela den fina verlden af sommargäster, och ingen ger
sig då tid att leka med svanar eller karpar. Ett
kapell af femtio till sextio regementsmusikanter
exeqverar konstnärligt hela operor och väcker lif
och genljud i hela trakten. Med färdig fantasi
skulle man då kunna se de otaliga slottsfönstren
befolkade af gångna seklers åhörare och drömma sig
den brokiga samlingen af despoter, som förr befallde
öfver millioner, nu såsom maktlösa vittnen till den
nya tidens nivelleringsarbete lyssnande till en musik
och till instrumentala välljud, dem de stolta herrarne
under sin allmaktstid omöjligen kunnat frambesvärja.
Men vi ha nu i alla riktningar genomströfvat den
vackra, men stela parken, med dess rektangelformade
dammar och dess otaliga bildstoder; vi längta
till middagen, - naturligtvis bestående af 5,
6 till 7 rätter, såsom alltid i Frankrike, - i
någon af de svala bersåerna på gården, betjenade
af en medelålders, särdeles hygglig uppasserska,
som i sin enkla, men snygga drägt erinrar oss om
våra stockholmsdiakonissor.
Vi göra ett nytt besök i slottet på aftonen, men vi
afstå - såsom vi redan förut ha antydt - från alla
försök att vara vägvisare för våra läsare i dessa
oräkneliga salar och gallerier, med konstskatter,
dem man på stället sjelf måste se, för att kunna
uppskatta deras omätliga värde,
Följande dagen inspekterade vi å nyo detta storartade
museum för forntida, lysande minnen, hvarefter vi
gjorde en utflygt på några timmar till den ryktbara
skogen. Yår "Guide du voyageur» talade visserligen om
sex dagar, för att systematiskt genomströfva skogen,
men vi beslöto att åt-nöja oss med sex timmar,
så mycket hellre, som vi under beseendet af de
skönaste punkterna omöjligen, med lifligt minne af
vårt fosterlands herrliga nejder, kunde elda upp oss
till någon egentlig entusiasm, en sak, som högeligen
förvånade både vår kusk - tillika vår cicerone -
och de olika personer, hvilka der och hvar voro
våra vägvisare.
Så t. ex. fingo vi från ett litet kloster uppe på
en af skogens höjdpunkter en mycket gravitetisk och
guvernants-messig from syster till ledsagarinna under
vandringen i bergen. Med mycken pathos deklamerade hon
för oss legenden om den "gråtande stenen", medan vi
skärskådade en fördjupning i klippan, från hvilkens
tak ständigt nedfaller en stor vattendroppe, hvilken
aldrig under någon årstid lärer utsina. Vidare
visade hon oss på "den herrliga utsigten", som
motsvarar hvilken vidsträckt vy som helst i Sverige
med barrskog i öfre och löfskog i nedre regionerna,
dock här i Fon-tainebleauskogen utan en skymt af
vatten. Vi kunde följaktligen omöjligen bli så
hänförda, som damen önskade, men då vi i alla fall
gåfvo vårt francsstycke såsom ciceronetribut för den
lilla vägbiten, tycktes hon snart försona sig med
barbarernas brist på skönhetssinne.
Sedan vi, med föresats att dinera kl. 7 i
Fontainebleau, motstått lockelsen från det närliggande
värdshuset, hvars frackbeklädda gar^oner skyndade
att nedslå fotstegen på åkdonet, medan våra hästar
pustade, läto vi vår kusk föra oss efter sitt godtycke
till allt sevärdt inom området för vår utflygt. Då
skogen har en omkrets af 8 till 9 svenska mil, måste
vi naturligtvis inskränka vår tur till en slags
inblick i, om just icke öfversigt af det hela.
Också stannade vår förare på tjogtals ställen, dels
af ömhet för sina springare och dels af omtanka för
de inånga eremiter och små familjer, hvilka der och
hvar, lifvande skogens ödslighet, försälja sina på
stället gjorda träsniderier.
Men halt! Hvad betyder detta? Der står ju en gammal
qvinna och försätter ensam- ett ofantligt klippblock
i vaggande rörelse. Kullstenen har väl dubbla
storleken af Gustaf II Adolfs ryttarestaty på sin
stenfot i Stockholm, sammanpressad till en klump,
och ändå vaggar den synbart vid gummans trampningar
och guppande ansträngningar, der hon klifvit upp på
ett utsprång af blocket.
Underverket, för hvilket vi borde ha gjort
korstecknet, består helt enkelt i klippstyckets
egendomliga hvila på en liten obetydlig basis å en
kullrig yta, ehuru planet, på hvilket det af någon
naturrevolution blifvit kastadt, är så for-madt,
att blocket . omöjligen kan glida ur sitt läge. Vi
betala vår lilla tribut och fara vidare.
Der förevisar en liten pilt några giftiga ormar i en
bur, tagna af honom sjelf i skogen, och der skymtar
om igen fram en "eremit" med sina pennskaft och askar,
skurna i trä.
Men låtom oss godtgöra vår kallsinnighet för "den
sköna utsigten" med så mycket varmare beundran för
de herrliga trädjättarne. Ack, hvilka ståtliga,
skyhöga ekar och bokar, erinrande om de väldigaste
på Seeland! Hvilken rikedom på arter: ek, bok,
björk, afvenbok, lönn, hagtorn, blåsörtträd,
mispel, sycomor, liguster, järnek, vilda rosenträd
och stärk-bärsbuskar, m. m! Hvilken lummighet och
frodighet i dalarne, medan martallen står tvinande
på bergplatån och hviskar om vårt hemland i Norden!
Ingen under om landskapsmålaren här söker sina
stadiepartier och der i skuggan af jätteekar förevigar
sin beundran på duken.
Naturligtvis skall en skog som Fontainebleaus ha sina
mysterier och legender, mer eller mindre poetiska. Vi
taga oss friheten att berätta en af de täckaste,
den om den unga Gisella.
Dotter till någon magnat i trakten, återsåg hon sin
fästman, döende af ett sår, som han erhållit under
korstågen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
