Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Masurkan. Ett reseminne från Ryssland af Semper Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
kistorna och skåpen, anträffas de dock derstädes någon
gång, inköpta än från Sverige, än från Norge. Man
har dock ej af orneringens olikhet kunnat sluta till
hvilketdera landet de egentligen tillhöra. Den här
afbildade servisen, hvilken för-
skrifver sig från 1600-talets början, äges till större
delen af öfverstekammarherren, friherre Carl Jedvard
Bonde och var exponerad på konstslöjdutställni-ngen
i arffurstens palats i Stockholm åren 1876-77.
L. L.
Ett reseminne från Ryssland af Semper Svensson..
Jans skall vara dans; det får hvarken vara ett sömnigt
figurerande eller ett ursinnigt fläng. Det dansande
sällskapet skall förhålla sig på samma sätt, som
sanden på en glasskifva, hvilkens kant man stryker
med en fiolstråke. Det är en känd sak, hemtad från
fysiken, att sanden då bildar regelbundna figurer,
hvilka kallas Mangfigurer.
Alltså, klangfigurer, mina damer och herrar, se der,
hvartill edra figurer skola förvandlas, när musiken
ljuder! Hvarje eder minsta rörelse bör vara skön
och harmonisk. Kom ihåg, att eder egen kroppsliga
gestalt är den skönaste och mest harmoniska byggnad
uti naturen, ett mästerverk, som ni hafva skyldighet
att visa så mycket som möjligt till sin fördel!
I korthet sagdt, dansen bör vara en skön konst -
äfven utom teatern.
Men att den ej så praktiseras, det veta vi litet
hvar. Det finnes dock en sällskapsdans, som jag
utan tvekan törs hänföra till det skönas område. Jag
behöfver knappt nämna, att jag menar masurkan.
Jag har sett masurkan dansas på många ställen, men
jag hade ej ett begrepp om hvad hon verkligen var,
förr än jag kom till Eyssland. Då såg jag henne till
en början i Petersburg. Jag blef förtjust, men det
var egentligen sedan jag sett henne uti en mindre
stad inne i landet, som hon vardt mig till art och
väsende uppenbarad, som jag blef hänförd så, som man
endast kan bli det af en sann konstnjutning. Att det
dansas bättre i landsorten än i hufvudstaden, kommer
sig deraf, att hufvudstaden är kosmopolitisk och att
landsorten är rysk. ’Och masurkan är en äkta ryska,
det kan man vara viss på.
Det var på bal hos en öfverste, en femtiofem års
gammal man med långt skägg och korta ben, kry som en
mört för öfrigt och förenad sedan några år med en
tjugofemårig, blek och intetsägande, men för dans
passionerad maka. Man kan förstå, att balen skulle
blifva ^animerad".
Tillställningen började på det sätt, att vi satte oss
ned, hela sällskapet, vid stora bord i Öfra våningen
att dricka te och förtära sötsaker. Sedan gingo vi ned
i den rymliga undervåningen, för att utveckla behörig
verksamhet. Sällskapet bestod till större delen af
raska officerare samt af temligen små damer, bjert
klädda och med en myckenhet - jag vågar uttala det -
konstgjordt hår. För någon synnerlig skönhet utmärkte
sig ingen, . allra minst de qvinliga medlemmarna. Det
är i förbigående sagdt sällan, man bland de bildade
klasserna i Ryssland träffar vackra ansigten. Det
är ingen friskhet uti dem, utan något vissnadt,
något i förtid utblommadt, som skönjes hos ung
och gammal. Dertill kommer, att till" följd af det
myckna och varma teet nästan alla hafva svarta och
bristfälliga tänder. Jag ber om förlåtelse för detta
sidosprång och återtager min berättelse.
Dansen var snart i full gång, och dertill vår vanliga
vals, polka, fransäs eller kadrilj, som den kallas,
allt uti något olika takt, men för öfrigt ungefär på
samma sätt som hos oss. Någon masurka trodde jag mig
aldrig få se, då vi klockan elfva åter fördes upp
i öfvervåningen, der borden stodo dukade, svigtande
under smör och bröd, bränvin och vin, kaviar, fisk,
korf, gurkor och andra oskattbara läckerheter.
Detta var dock ej aftonmåltiden, som jag trodde -
denna kom först fram på morgonen -, utan endast
zaJcusko, som det heter, eller något helt och hållet
motsvarande vårt bränvins-bord. Sedan man härmed
under en half timma förfriskat sig, bar det åter ned
till kotiljongen, det vill med andra ord säga till
- masurkan.
Jag skulle önska, att jag hade någon sorts
champagnebläck att doppa min penna uti, då jag söker
att beskrifva denna hänförande dans. Men, tyvärr,
står endast vanligt nyktert och prosaiskt skrif- och
kopiebläck till mitt förfogande. Låt mig emellertid
samla mina tankar och börja vid början!
Musiken är allmänt bekant. Det är icke blott
melodi, utan det är takt och rytm hvar bit -
stegets längd, höjd och bredd helt simpelt, så
som det bör vara. Härtill kommer en särskild sak,
kastagnetterna. Kastagnetter till masurkan, utropar
man med förvåning, det ha vi aldrig hört talas
om! Saken är den, värdaste läsare, att kastagnetterna
alls icke hållas i hand, utan sitta på hälarna. Det
är klackarna, som slås tillsammans, och komma då
sporrar dertill, så låter det som tambour de basque,
hvilket gör den ypperligaste verkan. I Ryssland,
der de flesta kavaljerer äro militärer, hvilka alltid
begagna uniform, skulle det vara otur att ej få höra
sporrarnas klang vid tillfällen som detta. Polackarna,
hvilka uti masurkan äro måhända ändå större mästare
än ryssarna, påtogo alltid förr i verlden sporrar
särskildt för de tillfällen, då de skulle dansa.
Musiken har emellertid länge manat - det är tid att
börja. Kavaljern, som med omsorg utvalt sin dam -
det är inklinationsdansen, förstås - och väl placerat
henne, så som det i kotiljong brukas, bjuder henne
nu sin hand, och i bredd tråda de båda framåt under
utförande af de .enkla och behagliga steg, som utgöra
grundvalen till sjelfva dansen. Han för henne, som
vore han sjelf impresario och hon en firad sångerska,
som framropas på scenen. Han liksom lemnar sig något
efter, beredd att vid första tillfälle vara till
hennes tjenst. Det är således allt igenom höflighet,
uppmärksamhet och ridderlighet, som hufvudsakligen
finna sitt uttryck i början och inledningen till
masurkan.
Men steget påskyndas, och kraft och spänstighet
i rörelser ökas för hvarje steg. Och en märkvärdig
förvandling inträder. Jag nämnde om dessa dansande af
båda könen, att de voro till utseendet alla skäligen
obetydliga, men jag visste ej, hvad som komma
skulle. Jag påstår nu, att något ståtligare, något
förnämare i hållning och uppträdande kan man icke se.
v . .
Det är stoltheten, blandad med en flägt af behagsjuka,
som utgör grunddraget. Här är icke fråga om att
obekymrad, hur man tar sig ut för verlden, ömt hålla
hvarandra om lifvet och med hjertats slag i takt
med musiken hvirfla om uti salen, som det tillgår
uti vals och polka. Nej, här känner man sitt värde,
här visar man sig: man visar sig för sin hälft att
börja med och för hela sällskapet sedan! Se på mig,
hur tycker ni jag för mig? Hur finner ni min växt, min
hållning, mitt ansigte, mina ögon? Och svaret, det kan
icke blifva annat än: som en prins, som en prinsessa!
I detta ögonblick göres piruetten. Sedan de funnit,
att de äro förtjusande, erfara de oemotståndligt
behof af att närma sig hvarandra - detta är ju helt
naturligt. De fatta hvarandras båda händer och svänga
några hvarf rundt, vanligtvis sida vid sida och icke
ansigte mot ansigte, såsom det sker i andra dansar;
här är det öppet visir från början till slut. Det är
känslans ögonblick i alla fall, då de till en viss
grad lemna sig åt hvarandra.
Endast en kort stund varar piruetten. Nu heter det:
tro icke, att du äger mig, det finnes fler än du här
i salen! Och så ut ifrån hvarandra igen, så långt
ifrån hvarandra, som armarna räcka. Man döljer sitt
hjertas känslor, i fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
