Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. IV. Genom drufvornas land till ostarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
Vi dröjde några dagar i deri täcka staden, staden
med de många flickpensionerna, fabrikerna för läder,
papper, guld-och silfverartiklar, för bomulls-
och yllevaror och med sin lifliga vinhandel. Den
praktfulla domkyrkan från 10:de århundradet
ligger mycket högt och från dess terrass har man
en imponerande utsigt öfver hela Genevesjön, med
sitt underbara, evigt safirfärgade vatten samt
de kringliggande snöalperna och småstäderna. Till
stadens hamn, Ouchy, belägen ett godt stycke väg
från de tre pittoreska höjder, på hvilka Lausanne
är byggdt, kommer man förmedelst en egendomlig
järnväg, på hvilken vagnarna löpa utan lokomotiv,
dragna af sin egen tyngd, utvexlad på de upp- och
nedgående skilda tågen genom en sinnrik mekanism, som
högeligen intresserade den yngste af reseqvartettens
ledamöter. Tågjärnvägen förde blott ett fåtal
vagnar, men upp- och utför en höjd, som var ganska
respektabel.
Vid hamnen pågick som bäst en »fete de navigation»
med kapprodder i måleriska kostymer och hvilken
festlighet afslutades med dans i det fria och ett
ståtligt fyrverkeri. En liten pigg pojke på 12 eller
13 år förde oss i sin roddbåt ut ett stycke på det
azurklara hafvet, ty så kan man kalla den storartade
sjön, hvilkens stränder åt vissa håll försvinna och
visa endast ett ändlöst fjärran af spegellugn eller
af oroliga böljor. Så voro vi då i det mångbesjungna
Schweiz, det i våra drömmar så länge och så fagert
hägrande!
Visserligen kände vi oss icke obekanta med
fjellnaturen, då Ti några år förut gjort en
särdeles intressant resa i Norge och beundrat
åtskilliga af dess vackraste punkter, men de
snöhöljda bergtopparna vid Genevesjön gestaltade
sig dock helt annorlunda. Allting här var saftig,
sydländsk grönska till underlag åt fjellens jättar,
och färgprakten syntes så hänförande skön, med sina
gredelina reflexer i det ständigt blåa vattnet,
att allt, hvad vi derom läst eller på taflor skådat,
föreföll oss som en skuggbild mot verkligheten. Om
i norden t. ex. stjernorna tyckas fastade på
himlahvalfvet, synas de här såsom fritt sväfvande
verldar, såsom glödande klot, bakom hvilka man ser den
genomskinliga, svartblåa rymden liksom i ett oändligt
perspektiv. Liknelsen om Gud Fader, som gick en dag,
stödd på sin herr skar e staf, och stötte hål på
himlagolfvet, genom hvilka hål en skymt af de saligas
ljusa boningar kunde skönjas af oss dödlige, denna
liknelse passar här i södern alls icke in. Snarare
likna då stjernorna jettebriljanter, tappade ur
Allfaders krona, hvilka, genom attraktionens lagar
beröfvade förmågan att falla, i evighet kretsa genom
rymden såsom lysande vittnesbörd om skaparens storhet.
Såsom vi i första resebrefvet antydt - i
sammanhang med episoden »Vår besynnerliga granne i
Montreux» –, slogo vi för några veckor ned våra
bopålar i denna till Lausanne närbelägna stad,
otvifvelaktigt den skönaste af alla uppehållsorter
kring Genevesjön. Dagarna gledo bort såsom ljufva
drömmar under promenader uppe bland bergen, för att
njuta af deras svalka på förmiddagarna, och under
båtfärder på den herrliga sjön om aftnarna. Från vår
bostad på det hemtrefliga och billiga »Hotel du Port»
nära ångbåtshamnen hade vi utsigt öfver hela omnejden.
Emellertid brukade vi efter intagen frukost genast
begifva oss mellan vinkullarna, antingen upp till
kyrkoterrassen, som har ett dominerande läge, skuggadt
af jettelika valnötsträd, mot hvilka Djurgårdens
ekar äro dvergar, eller upp till »Gorge du Chaudron»,
en förtjusande, på samma gång som förfärande ravin,
en smal dalgång i fjellen, hvilka, lodrätt stupande
eller öfverhängande, nästan motvilligt lemna plats för
en liten å, som i djerfva kaskader brusar fram nere i
djupet. Gångstigen utmed dessa branter och öfver dessa
små, ofta bräckliga broar är högeligen pittoresk och
romantisk, ehuru tidtals, efter starkare nederbörd,
ganska farlig, ty jordlagren rasa ofta undan och
slita då stora stycken bort af stigen. Den yppigaste
vegetation slingrar sina trollska
armar kring de skr öfliga, ständigt fuktiga
klippväggarna och der och hvar springer fram en
kristallklar källåder, liksom nästan öfverallt i
dessa bergstrakter.
Ur sjelfva kyrkans grundmur flödar fram ett dylikt
källsprång på den nyss omtalade terrassen, som icke är
någon kyrkogård i vanlig mening, emedan inga lik der
kunna jordas; hvadan alltså ingenting förtager den
törstandes aptit, då han ur den stora fontänen vid
kyrkmuren svalkar sig efter den mödosamma vandringen.
Försedda med en liten matsäck af nybakadt finbröd,
aprikoser och reineclaudes, - stora som äpplen och så
saftiga, att man måste spisa dem i bugande ställning,
- behöfde vi knappast läskedrycken af en flaska
Montreuxvin, i smaken liknande utmärkt Sauterne,
men prisbilligt ända till förvåning, hvilken vi
medtogo för att förmedla effekten af det iskalla
källvattnet. Sålunda utrustade, för att ej tala
om lektyren, sybehören, ritstiftet, färglådan och
skrifpennan, lustvandrade vi eller hvilade vi under
många timmar i den undersköna nejden, njutande i
fulla drag af den fröjd, som naturen bereder alla
för hennes fägring öppna sinnen.
När vi sedan, klockan sex på eftermiddagen, hos vår
vänliga värdinna spisade middag af fem eller sex
rätter mat - till samma pris som två i Stockholm .-,
sporde hon oss en gång, om vi kände till steken,
som vi med så strykande aptit förtärde. Vi gissade
förgäfves. »En mycket rar stek, mitt herrskap, min
man har sjelf skjutit stengeten.»
Det är icke ofta man undfägnas med dylikt, lika
läckert som svåråtkomligt och sällsynt, villebråd!
En dag under den mödosamma promenaden, ginvägen
genom Gorge du Chaudron upp till bergshöjden Glion,
med sitt romantiskt belägna hotell, hvilket ofta
för Montreux’ bebyggare döljer sig ofvan molnen,
passerade vi förbi en hel flickpension med sin
föreståndarinna. De unga tärnorna hade, skrattande,
sjungande och blossande af ansträngningen, slagit
sig ned i en lång rad på ett kullfallet träd, en hel
liten rabatt af lefvande blommor. När vi passerade
förbi dem, togo de oss sannolikt för engelsmän och
uppstämde af artighet med högan röst och unisont den
engelska folksången. Som jag var den siste bland
de mina, stannade jag bakom ett klipputsprång och
instämde på svenska med min bästa barytonstämma
och sekunderande i qvinnokören. Man såg icke mig,
men jag deremot kunde mellan murgrönorna iakttaga,
huru sångerskorna lyssnade förvånade och småleende,,
utan att af bryta sången, till hvilken jag satte
de för dem så underliga orden. När allt var slut,
steg jag fram och tackade, artigt bugande, för den
uppmärksamhet, man bevisat oss svenskar, hvilkas
gamla folksång man ovetande sjungit.
Stor öfverraskning och ömsesidig komplimentering.
Mina egna följeslagare hade fortsatt ett långt stycke
förut och visste ingenting om den lilla konsert i det
fria, som nu i hast anordnades. På de unga flickornas
enträgna böner sjöng jag, så inspireradt jag förmådde,
några af våra skönaste folkvisor, öfver hvilka man
högljudt yttrade sin förtjusning. - Jag har ju sjungit
i vaudevillen, förstås mer eller mindre vackert, men
dock hundradetals gånger på sjelfva kungliga operan
i Stockholm, mitt undrande herrskap! - Till gengäld
trakterades jag af de unga damerna med små fransyska
romanser och duetter.
Den fria naturen omkring oss slog ihjel allt
salongslif med sitt stränga ceremoniel och gjorde den
lilla muntra skaran i hast till mina goda vänner. När
jag slutligen upphann de mina, som återvändt för att
söka den förrymde familjefadern, presenterade jag
för dem »mina gamla bekanta» - de unga damerna med
sin nästan lika unga beskyddarinna.
Under muntert glam fortsatte vi en stund tillsammans
den mödosamma stråten uppåt, tills de raska flickorna,
som ämnade sig ännu högre upp, sade oss ett vänligt
farväl vid
Glion.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
