Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under vårens tid. Teckning ur skånska allmogelifvet af Ave
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
buskar ocb örter, som om våren der både sitt eget
lustslott. Fader Troed och mor Svenborg sutto
i syrenlustbuset, formligen kringbäddade af tunga,
blåa, blomklasar, hvilka från syrenernas täta löfverk
i rik yppighet nedhängde på alla sidor. På lusthusets
stenbord låg en igenslagen bok ., Troed hade nyss
på söndagseftermiddagen, då allt husfolket var i
sen-messa, slutat att läsa en predikan öfver dagens
evangelium. De gamlas ansigten uttryckte bekymmer.
»Hvad sade Posta-Elna, då hon i går återkom från
-Hult?»» sporde Troed halfhögt.
»Ingenting, utan godt och väl. Det förstås att,
som Esbjörn nu beter sig, kunde hon ej nämna oss och
honom utan likasom händelsevis och i sammanhang med
sättpotatisen, men morän hade sagt, att hennes man
tyckte, att Esbjörn såg ut att vara en rask yngling,
som måste vara bra till gagn för en far, hvilken så
långa tider är borta från hus och hem.»
»Men, mor, är du rätt viss på, att vi i denna sak
kunna lita på Posta-Elnas klokhet?»
»Hon är klok som sju räfvar, Troed. Och kan du tänka
dig, hvad hon fick ur morän angående dottern? Jo du,
morän sa’, att Anna under dessa sista veckor varit
så underlig, som om hon fått sjukdom i kroppen-,
fast sjuk har hon aldrig i sitt lif varit och kan
nu ej heller vara det, ty hon har sjelf begärt att
få vara med vid potatissättningen, som varade en hel
vecka. Sedan har hon hjelpt till att gräfva och så i
trädgården, och i lördags smällde hon i väfven så att
det skräll i stugan. Men hon äter nästan ingenting
och är mest så konstigt frånvarande och tyst samt är
blek som en gast. Elna tror för sin del, att tösen
kommit för något samma dag, Esbjörn var der.» Detta
sista sades i en skygg, spörjande ton och med nästan
ängslig blick.
»Gammalt snack! Elna är så full af skrock, som en ko
af tuggadt gräs. Men märkligt är, att Anna tyckes
ha undergått samma förändring under denna tid, som
vår Esbjörn. Kan han på något sätt ha stött sig med
henne eller hennes föräldrar? Och, du Svenborg,
känner verkligen Elna så bra till den familjen,
som hon uppger? Kanske de ändå misstyckte att vi så
på gammaldags vis sände Elna att höra sig före? Yi
kunde gjort barnen bekanta med hvarandra på annat
sätt. Flickan är präktig, jag har sett henne en gång,
och hade jag varit Esbjörn, skulle jag tackat till
att få ärende till hennes hem.»
»Elna har ju lekt med Ivar Nils’ mora, då de båda
voro barn. Det var ett hus, som höll fast vid alla
gamla bruk. Ivar Nilsson skickade förebud, innan han
friade till sin hustru. I deras hus har ju Elna aldrig
haft annan gerning, än att nu och då binda en klut,
då hon besöker sin syster der i byn. Af allt, som jag
med nöd och makt kunnat pressa ur Esbjörn, slår det
in, att det är ett riktigt gammaldags ställe. Om jag
kunde begripa, hvad som händt honom på den färden! Han
ser ut som han fått loppskott.»
»Möjligt, men ej i den gamla bemärkelsen», mumlade
Troed och såg eftertänksamt framför sig. Äfven
Svenborg teg och strök sakta och svårmodigt med handen
öfver en nedhängande syrenklase, som om den varit
ett barn hon velat smeka. »Hör, mor», började åter
Troed, »tror du ej att det har stött Ivar Nils’,
att Esbjörn kom körande dit med arbetsvagn och
ärbetsselar - stathästarna hade han - samt att han
sjelf var så godt som i hvardagsdrägten? Det galna i
saken är, att vi ej, då vi gjorde ett frieriförsök på
gammaldags vis och lät Elna gå dit och höra sig före,
läto Esbjörn få reda på saken, så han på gammalt,
öfligt sätt kunde tagit antingen mig eller någon
annan man med sig och kommit dit på ett sätt, som
hade bättre anstått det gammaldags folket.»
»Tror du, att Esbjörn, så som du liar uppfostrat
honom, skulle gått in på att resa på en sådan
friarefärd till en, som han aldrig i sin tid
sett? Nej, far, det galna vi gjort ligger deri,
att vi sjelf kloka försökt att fingra på vår Herres
rådslag; derför få vi nu lida. Gud gifve bara,
att vi ej dermed satt yxan till roten på vår sons
ungdomsglädje och frid!»
»Så illa tror jag ej att det är, fast han verkligen
beter sig, som om han hvarken hade frid eller ro i
sinnet. När han
ej jämnt hänger i något styft arbete, drifver han
omkring på åkrarna, och jag har sett att de gånger,
han nu försökt läsa i en bok, så händer det att han
med ett flyger upp vid något ord, som om han blef
stucken af en vesping. Ett är dock väl: han har allt
sedan han kom från Hult på allt sätt undvikit Per
Görans’ Sofia, hur hon än hvarje dag springer och
qvistar utanför deras trädgård och kikar in genom
häcken i vår. Har han haft något tycke för henne,
så är det nu borta.»
»Ja, det är då för väl! Kunde vi nu bara få honom
munter igen, så få vi, i Guds namn, uppge giftet med
den så mycket ansedda Anna Ivarsdotter och låta vår
Herre sjelf allena råda för, hvem Esbjörn skall ha
till hustru.»
Troed drog en suck, men om det var af ruelse öfver,
att han ingripit i himmelens rådslag, eller af saknad
öfver, att ej få göra så mera, blef oafgjordt, ty nu
hördes gårdsporten knarra och bandhunden skälla, detta
senare ett tecken till, att någon främmande person
kom in på gården. »Jag får se, örn jag ej kan göra
något för att uppmuntra pojken», sade Troed och steg
upp för att tillika med sin hustru gå in i stugan.
I grannen Per Göranssons hus ägde samma
söndagseftermiddag ett underligt uppträde rum. Äfven
här var allt husfolket i kyrkan, men gårdsporten var
haspad innantill och stug- och köksdörrar låsta, så
att ingen kunde slippa in. Ute i storstugan, hvilkens
golf ej, i likhet med andra ordentliga bondstugor
der i orten, var beströ dt med sand och enris, utan
vanprydt af fotspår efter smutsiga skodon, tumlade
husets mindre barn omkring och föllo på näsan i de
trasiga mattbitarna, Barnen skreko och väsnades, men
ingen hade nu tid med de små, ty inne i lillstugan,
på en stoppad soffa, låg äldsta dottern Sofia och vred
sig, som om hon fått kramp, under det hon både hickade
och snyftade allt hvad hon förmådde, medan modern med
sammanknäppta händer satt på en trästol och andäktigt
såg på, huru ortens kloka käring med båda sina
dyfvelsträcksdoftande händer strök den modernklädda
.flickan från toppen af den upptornade lösflätan ned
till tygkängans slitna tåspets. Fader Per stod vid
ugnen och stötte trollrökelse i en messingsmortel.
»Se så, mamsell, sätt sig* nu upp, så jag kan få
klippa hennes naglar på händer och fötter, så lofvar
jag att den, som skaffat hit detta onda, ingenting
skall vinna», sade käringen inställsamt, men dock
med en bestämdhet, som kräfde lydnad. Modern drog
sjelf kängorna af sin dotter och kastade dervid
en misstänksam blick på hennes strumphälar, och
så företogs den mystiska nagelklippningen först på
högra handen och venstra foten, så på venstra handen
och högra foten, hvarefter den kloka ville afklippa
en liten, konstrikt formad lock vid Sofias båda
tinningar, något som denna dock häftigt motsatte
sig, hvadan gumman nöjde sig med att endast blanda
nagelskärfvorna i den stötta trollrökelsen.
Hvad som derpå uppgjordes mellan den kloka och
flickans mor, sades halfhögt och utan att Sofia,
som nu låg och blundade, syntes taga någon del deri,
fast det var tydligt nog, att detta var hufvudsaken
och att hon hörde hvarje ord. Men när så den kloka
lade en sockerbit under hennes venstra arm, låg hon
tåligt som ett offerlam och glömde blott en enda
gång sin roll genom att snäsigt säga, att det ej blef
någon lätt sak att få hvarken den eller någon annan
af deras sockerbitar i Esbjörns kaffe, då han aldrig
mer tittade inom deras dörrar.
»Det blir lilla mamsells egen sak att få honom hit in;
men skulle detta misslyckas, så finnes här flera råd
mot otrogna karlar än detta.» Sofia bara blundade.
Just som kyrkklockorna förkunnade, att gudstjensten
var slut och att ett lik denna söndag var nedbäddadt
i den vigda jorden, gled den kloka ut genom den
så kallade »smutt-luckan» mellan boningshuset och
trädgården och rände rakt på Esbjörn, som ämnat sig
in till Per Göranssons, för att varna Sofia för att
gifva mer anledning till prat om henne, än som redan
genom hennes förvållande fanns. Oaktadt det slag,
som tillintetgjort alla hans sköna ungdomsdrömmar, be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
