Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under vårens tid. Teckning ur skånska allmogelifvet af Ave
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
skrifva bort ref-ormar, mäta barn för skäfver, ta
saxen kring folk och göra andra små, nyttiga konster.»
»Det är ej fiaraåetl Nå, hur var det nu med hennes
tro?»
»Jo, se - men inte mina ord igen! - Marna håller för,
att Ivar Nils’ dotter blifvit vigd vid ett träd.»
»Vigd - vigd vid ett träd! Hvad menar Elna med det?»
sade Esbjörn häftigt.
»Jaså, har du ej hört slikt förr? Det har händt både
ynglingar och töser, att någon, som de försmått, låtit
en klok viga honom eller henne vid. ett träd, som står
i vatten, och så blir den personen aldrig i lifvet
gift förr, än någon annan klok löser vigseln. Anna
har sagt nej till så många friare, att der nog bland
dem kan vara någon, som så hämnats på henne.»
»Godt snack, Elna.»
»Snack! Ja, Esbjörn skulle bara se henne nu! Om hon
vore gift med den ledaste man, som jorden bär, kunde
hon ej se svårmodigare ut i ögonen. Jo, hon ser visst
ut till att kunna vara vigd vid ett träd! Jag slog
på denna sträng, men hon skrattade - hoii låtsar sig
jämnt vara munter-, men jag fick tårar i mina gamla
ögon vid det skrattet. Ja, skam får den, som vållat
henne hjerteqval!»
»Hon har kanske bleksot?» framkastade Svenborg, för
att hålla samtalet i gång, ty äfven hon märkte att
det intresserade Esbjörn.
»Bleksot! Tvi! Förlåt, riksdagsmansmora! Men sådana
nymodiga dagdrifvaresjukdommar känner ej Ivar Nils’
dotter till. Snarare har hon, som modern tror,
arbetat för strängt hela denna vår. Nu skall hon,
mot eller med sin vilja, sa’ modern, ligga vid en
surbrunn i sommar.» Elna tystnade för att ändtligen
kunna tömma sitt mjölkglas.
»Hvad nytt annars i orten?» frågade Troed, som önskade
få slut på detta samtalsämne.
»Nytt? En sådan gammal stackare, som jag, vet
aldrig något nytt. Kiksdagsmannen har väl hört, att
Per Görans’ Sofia är trolofvad med sin kusin, han,
Kristen, jag vet, som tyckte om henne innan hon kom
in till staden och blef till att feja golf och vägar
med, jag menar med sina asande kjolar begrips.»
»Nej, det ha vi ej hört, eller hur, far?»
»Jo, på sätt och vis, mor. Sofias mor träffade mig
i jåns ute på vägen-, hon sade, att hon hade dig,
Svenborg, att tacka för att det blir folk af tösen,
och så lemnade hon mig vår egen gamla smörask, den
vi ha med oss, då vi köra till skogs. Qvinnan såg
så förvirrad ut, att jag ej ville fråga, hvad hon
menade. Kan du reda det, Svenborg?»
»Nej, det vet jag mig fri för!» Morans förvånade min
visade, att hon talade ur sitt hjerta.
Det hade under faderns ord på ett betänkligt sätt
ryckt kring Esbjörns läppar-, nu brast han ut i
ett ungdomligt, klingande skratt, hvilket ljöd som
himmelsk musik i föräldrarnas öron. På mången god
dag hade de ej hört en sådan glädjeyttring.
»Smöraskens historia är min hemlighet», gaf han till
svar på de spörjande blickarna. Föräldrarne förstodo
att ämnet ej lämpade sig för klutabinder skans öron.
Senare på dagen satt familjen ensam ute i lusthuset
- ordet löfsal är obrukligt på den ort, der denna
händelse tilldragit sig - och det är troligt att
sonen för sina föräldrar förtäljt smöraskens historia,
ty de sågo helt upprymda ut. De sutto nu tysta alla
tre och lyssnade till grodornas aftonsång.
Så hostade fader Troed lätt, och i osäker, nästan
skygg ton började han:
»Esbjörn, du har arbetat som en karl här hemma år
efter år, skulle du nu ej ett par månader ha lust
att roa dig och resa någonstans ?>r
»Tack, far, men jag behöfver ej resa till någon
surbrunn.»
Föräldrarne hörde den bittra klangen i sonens ord
och förstodo, att han genomskådat intrigen med
potatishandeln. »Det ämnade jag ej heller föreslå»,
svarade fadern undfallande. »Du får sjelf bestämma
målet för färden, jag består dig två hundra kronor
till den.»
»Tack och heder, far! Tack, mor!» sade nu Esbjörn
varmt och räckte far och mor handen. »Men lofva mig,
att ej Posta-Elna får veta när eller hvarthän
jag reser - jag vill ej ha henne till mitt första
möte ...»
»Ingen katt skall få veta derom», försäkrade
modern.
Yid ordet JcaU for Esbjörn hastigt från bänken och
gick ut i trädgården.
»Der är ännu något i olag, Gud gifve det blef bra
under resan!» hviskade mor Svenborg.
Resan var bestämd att företagas den 26 Juni, ty först
skulle Esbjörn i ett angeläget ärende köra till
X., till hvilken by då ännu ej järnvägen var helt
färdig. Detta var samma väg, som Esbjörn färdats den
dag, han såg Anna stå under de blommande äppleträden,
och när han nu körde förbi den nybyggda gården,
stod åter denna älskliga syn i hela sin forna glans
för hans inre syn. »Nu är hon som bäst på väg till
någon helsobrunn», tänkte han och lät hästarna gå i
sakta skridt förbi trädgården, hvilken nu lyste af
mångfär-gade blommor, men som dock föreföll Esbjörn
»öde och dyster», med sin fruktkart och tomhet på -
gäster med blomblad i gulbruna hårvågor. Med ännu
en lång, saknadens blick öfver sin skuldra satte han
åter sina hästar i traf.
På återvägen följande dag sade Esbjörn sig sjelf
allvarsamt, att han nu måste bestämma målet för sin
stora som-marfärd. Hittills hade han uppskjutit
dermed och hans föräldrar ålade sig det som en
botgöring för potatisaffären, att ej spörja honom,
hvarthän han ämnade resa. Esbjörn hade först tänkt
på en färd kanalvägen till Stockholm, men nu erfor
han en känsla, som om något mycket olyckligt skulle
inträffa någonstädes i Skåne, om han lemnade detta
landskap. Om han skulle resa på Seland och riktigt
bese Köpenhamn? Då vore han visserligen ur Skåne,
men i alla fall ej så långt bort-, der låg något
hemlighetsfullt lugnande i denna tanke. Men om
han så. skulle sammanträffa med -: visst folk,
som visat honom på dörren och som troligen drack
brunn vid Ramlösa eller i Helsan och kanske, företog
lustturer till Köpenhamn och dess omgifningar; detta
sammanträffande borde - naturligtvis undvikas. Esbjörn
smällde med piskan vid denna punkt i sin tankegång,
ty man kan då ej mera än tro på sina egna afsigter,
hvad så än andra röster hitta på, för att få en till
att betvifla deras ärlighet. Nu skulle han bevisa,
att han ej var svag. Han skulle hålla och fodra sina
hästar vid smedjan-, det stället var lika så bra
till detta, som något annat, och så kunde han gå in
i den der gården. Egaren hette Peter Larsson, det
hade han fått veta under denna resa, kyrkovärd var
hans titel och han hade nyligen gift sig för andra
gången. Med denna kännedom om mannens förhållanden,
kunde man ju visa honom höfligheten att tacka för
sist. Lyckades det då att der få veta, hvar visst folk
skulle dricka brunn, så hade man gjort sin pligt-,
lyckades det ej, ja - så fick man kanske nöjet att
visa henne, att äfven, han kunde tala teckenspråk,
men ett uppriktigare än det, hon brukade den der
gången, då hon satt i väfstolen.
»Pro! Goddag, mäster! Är kyrkovärden Peter Larsson
hemma? - Ja så, inte det. Jag ville gerna hålla här en
stund och fodra mina hästar. Är här ej något skjul?»
»Nej, men riksdagsmannen Troed Olssons hästar få gerna
stå en stund i kyrkovärdens port. Icke sant, Lars? -
Detta är kyrkovärdens egen son», upplyste smeden,
visande på en half vuxen pojke.
»Ja bevars, gerna i stallet med! Var bara så god
och kör in-, mor är hemma och har ingenting vidare
brådt nu, ty de mesta lapparna äro visst klistrade
på böckerna. Jag skall öppna portarna.» Pojken
sprang förbi Esbjörn och slog upp båda portarna till
gården. »Jag skall nog sköta om hästarna - granna
djur! - Gå nu bara in och helsa på mor.»
Gossens ord berörde Esbjörn på ett pinsamt sätt,
ty de voro nästan de samma, som gårdsdrängen i Hult
användt, för att bjuda honom in i Ivar Nilssons
hus. Han tackade dock nu vänligt, bad gossen låta
hästar och vagn stå qvar i porten och gick öfver
gården, utan att någon hund skällde på honom.
Storstugan var menniskotom, men i lillstugan, hvilkens
dörr stod halföppen, såg han nacken af en qvinna,
som med armbågarna på ett bord och hufvudet stödt
mot båda händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
