Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm Marstrand och Erasmus Montanus. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
»misslyckade försök att leka historiemålare», men
täflan blef, detta oaktadt, uppsatt på sin plats
i kyrkan, och det visade sig nu, att Marstrand på
ett sannt konstnärligt sätt beräknat dess verkan
på den derför bestämda platsen. Sä blef Marstrand
omsider också erkänd som historiemålare. En annan
berömd framställning af ett religiöst ämne äger
Kristiansborgs-galleriet, det ax det stora gästabudet*
hvarom talas i Lucas evangelium, kapitlet fjorton,
verserna sexton till och med tjugofyra, en ansenlig
duk, med många figurer i nästan kroppsstorlek.
Triumfen for Mstoriemålaren Marstrand blef
fullständig, då han fick i uppårag att fullborda det
konstnärliga utsmyckandet af Kristian IV:s kapell
i RoesMdes domkyrka, hvilket målaren Eddelien genom
döden hindrats att afsluta (1845-52). Eddelien hade
1852 blott hunnit få färdiga de fyra allegoriska
grupperna på guldgrund i hvalfkuporna samt en del
af en porträttfris (hvilken senare fullbordades af
Hilker efter Kornerups kartonger). Det väsentligaste
återstod dock, trenne stora Väggfält väntade ännu på
att smyckas fiieå färger.
EfleT några års hvila öfyerlemnades detta åt
Mar-strand1. . Kecta 1861 hade han skisserna
dertill färdiga, - och år’efl< 1864-66 utfördes dessa
kompositioner i olja på preparerad kalkgrund. Mera än
något annat ha dessa väggmålningar skapat Marstrands
berömmelse.
Norra väggen, mellan .fönsterna, prydes af en Kristi
uppståndelse, de båda t större väggfälten åter i
öster och vester af tvänne scener ur Kristian IV:s
lif. Den vestra väggen visar oss kungen, skyddande
landets lag och rätt. I en i renässansstil rikt sirad
sal sitter, med hufvudet betäckt af en fjäderprydd
hatt, den unge konungen på sin på trenne trappsteg
upphöjda tron; han blickar strängt framåt och pekar
med högra handen på en öppen bok, som hålles af en
bredvid honom stående rådsherre. Det är en dödsdom,
som denne alldeles nyss uppläst derur. Ett flertal
rådsherrar sitter i massiva, stoppade stolar på hvar
sida om tronen. På golfvets marmorhällar står midt
framför konungen den dömde brottslingen, en adelsman
Kristoffer Rosenkrantz; Han bevakas af en soldat och
stirrar med sänkt hufvud på sin värja, den en officer
bredvid honom just brutit sönder. På en guéridon
vid kungens sida ligga de falska skuldebref, medelst
hvilka Rosenkrantz sökt tillskansa sig äganderätten
till gården Dyrslund i Jylland. I närheten af tronen
se vi bakom ett par rådsherrar Kristen Juels enka med
sina fyra barn, de rättmätiga ägarna till sagda gård;
ett par af barnen fixera nyfiket den straffade fienden
till deras slägt.
Bilden i sin helhet är, som vi sålunda lätt finna,
en predikan i färger öfver det vackra temat: »land
skall med lag byggas». Då den vestra väggbilden
sålunda representerar Kristian IY:s inre politik,
är det deremot hans yttre politik, som apo-teos^ras’
å det motstående väggfältet. Der sågo vi en handling
ur den unge konungens lif, liar åter är hjelten
en 67-åring. Det är en känd anekdot från det
väldiga sjöslaget vid Femern i Juli 1644, vi här
se framställd. »Kong Kristian stod ved hojen Mast
I Rög og Damp». På »Trefol-dighedens» däck står,
fetlagd och reslig, Danmarks Guslbaf II Adolf med
högra ögat ombundet. En svensk kula har nämnligen
nyss träffat fänghålslocket på en kanon och kastat
en splinta i kungens öga. Han har just nu stigit upp
från den stol, man vid olycksskottet framsatt åt den
sårade kungen. Den högra handen stöder sig kraftigt
på svärdet, den venstra pekar inot skyn. Bredvid
honom står med svamp och linnedukar läkaren, som
ombundit hans öga; på andra sidan hof-marskalken
Knut Ulfeld med armen i band, sårad genom samma
skott. Framför kungen står, med roparen i hand,
skeppets befälhafvare, Viceamiral Pros Mund. Dessa och
de andra kringstående helsa konungen med lyftande på
hattarna. I fonden bortbäres den döende Eiler Ulf
eld, till venster sammaledes liket af en soldat,
hvilka båda dödats genom samma skott. Täta grupper
af officerare, soldater och matroser syssla kring
kanonerna, och samma lifliga rörelse herrskar på
akterdäcket, som reser sig högt i fonden, Ofvan
den tjocka krutröken framskymta de svenska skeppens
flagg-sirade riggar.
Den ära, Marstrand skördade af dessa vÉiggbilder,
gaf anledning till ett annat lika hedrande uppdrag,
nämnligen att smycka trenne väggfält i universitetets
stora sal. Endast en af dessa målningar hann dock
Marstrand fullborda, det är midtbilden, som i
färger förevigar högskolans invigning i Frue Kirke
1479. De båda smalare väggfälten öfverlemna-des efter
Marstrands död till Karl Bloch, som der målat den
skottske kungen Jakob YLs besök hos Ty ge Brahe på
hans Uranienborg, samt huruledes Hans Tausen skyddar
biskop Rönnow mot allmogens öfvervåld. Ämnet för
Marstrands tafla var vida mindre tacksamt, än de
båda Roeskilde-»freskernas»; dess natur har gjort
den till en temligen kylig ceremonibild: i koret
sitter på sin trdnstol Kristian I och låter af
Roeskildes biskop för sig presenteras de från Köln
komna lärde. Bilden lider också något af svarta
skuggor och orena, oklara färger, en följd af en
så kallad astigmatism, som menligt inverkade på
konstnärens arbeten under hans senare år. Vanligen
plär "denna egendomliga ögonsjukdom vara medfödd,
åtminstone till anlagen, och var väl så också hos
Marstrand, men först i hans senare år utvecklade den
sig. så, att den blef störande. ~0rdet »astigmatism»
betyder ordagrannt »punkt-löshet», men må dock icke
betraktas som motsatsen till hvad man vanligen menar
med »punktlighet». Sjukdommen yttrar sig deri, att
hvarje ljuspunkt ter sig såsom en ljusstrimma, lodrät
eller vågrät; alla konturer bli derigenom otydliga,
»suddiga». Orsaken är en oregelbunden konvexitet i
hornhinnans och kristallinsens ytor.
Naturligtvis är för en målare astigmatism en stpr
olycka. Till denna sjukdom sällade sig emellertid mot
slutet af Marstrands lif ännu en, nämnligen så kallad
sockersjuka. En brunnskur i Karlsbad gaf honom dock
någon lindring deri. Den 10 Oktober 1871 träffades han
dessutom af slag, som visserligen var af temligen
lindrig art, men dock gjorde honom i hast till
gubbe och hvitnade hans hår och skägg. I April 1872
sjuknade han i lunginflammation, men tillfrisknade,
- för att året derpå af ett recidiv nedläggas på
dödsbädden. Han afled den 25 Mars 1873. Hans sista
arbete var en skiss till en tillämnad större tafla med
ämne: tiGefion plöjer Själland ut af Sveriges land», -
men det stannade vid blotta skissen och väl var kanske
detta, ty motivet är ett konstnärligt missgrepp.
Han efterlemnade fem barn. Redan sex år förut
hade hans hustru, Margareta Kristina "Weidemann,
efter sjutton års äktenskap aflidit. Medlem af
danska konstakademien var han sedan 1843 (af den
svenska sedan 1850). År 1848 blef han professor
i dess modellskola och 1853 akademiens direktör,
hvilken befattning han, med undantag af åren 1857 -
63, nitiskt skötte till sitt frånfälle. Det faller
af sig sjelf, att också han fått sin tillbörliga del
af ordnar, titlar med mera af samma slag, som man
i 19:de seklet ännu kan vara naiv nog att tro sig
hedra snillet med. Som lärare (han hade äfven flera
enskilda elever) ansågs han sakna tillräckligt mått
af en på denna plats välbehöflig egenskap, nämnligen
tålamod. I sitt enskilda umgänge beskrifves han som
böjd för satir och skämt, hvilket dock under hans
senaste sjukliga år ej sällan öfvergick till kink
och bitterhet.
I vår redogörelse för Marstrands konstnärsbana ha
vi hittills alldeles lemnat å sido en särskild sida
af hans verksamhet, icke derför, att vi ansett denna
mer eller mindre oväsentlig, utan, tvärt om, derför,
att vi velat följa den gamla regeln:" »det bästa till
sist». För vår egen del drista vi oss nämnligen tro,
att det ändock är mindre historiemålaren Marstrand, än
genremålaren, som efterverlden i främsta rummet skall
tillerkänna odödlighetens lagerkrans. Till flertalet
af de genrebilder, som hans pensel skapade efter
hans hemkomst från sin första utrikesresa (1841),
har han hemtat sina ämnen mindre ur lifvet, än ur
litteraturen. Till följd af sin satiriskt-humoristiska
natur, måste han nödvändigtvis känna sig särskildt
dragen till beslägtade andar inom litteraturen,
framförallt Cervantes och Holberg. Den odödlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
