Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stinas val. Berättelse af Cervus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
alltid uppmuntrade stutarna med höga tillrop och dess
emellan smågnolade på en visa. .______
Snart hade likväl allt återtagit sin jämnmodiga
gång. Stina var ej den, som hängde hufvudet, utan
hade det alltid fullt af ljusa framtidsdrömmar, och
Karl Johan hade kommit sig i ordning i sitt nya bo
och sträfvade med händer och fötter att reda sig,
och det gjorde han med gladt mod.
En söndags eftermiddag kom han åkande med sin lilla
röda häst och helsade på i Yxefall. Han hade med sig
ett bref, som för alla var särdeles högtidligt. Det
var från Oskar, som, efter att hafva skrifvit strax
han anlände till Amerika, ej låtit höra af sig på
två år. Det brandgula kuvertet med de besynnerliga
postmärkena kom Stinas hjerta att slå med våldsam
takt. Tillsammans hjelptes de åt att tyda skriften,
som innehöll, att han försökt sig på flera ställen,
förtjenade bra och bad helsa till alla, samt sände
sitt porträttkort till Stina.
Stina blef blossande röd i hela ansigtet och
betraktade med tindrande ögon det vackra kortet,
der Oskar såg ännu bättre ut, än när han reste.
Det hade varit ett svårt uppdrag för Karl Johan att
öfverlemna sin rivals porträtt, men länge tvekade
den hederlige brodern ej. Stina märkte hans tysta
oro och förstod också huru ärligt och försakande han
handlat. Hon såg så tacksamt och vänligt på honom,
att han kände sig helt lycklig och inbillade sig,
att han ännu icke var alldeles utan hopp.
En stund derefter kom Stinas lilla bror, Anders, och
bad honom, att följa med till bäcken för att se, huru
han underhållit Karl Johans forna vattenhjul. Både
han och Stina och de andra barnen följde med. När de
gingo tillbaka genom ängen, dröjde barnen sig qvar,
och då satte sig de båda barndomsvännerna att vänta
dem vid en asp, hvari Karl Johan för tio år sedan
ristat namnet STINA med sin fällknif. När han såg,
huru bokstäfverna vuxit ut, så att de nästan voro
oläsliga, och huru den gröna, släta barken börjat
blifva skroflig, så blef han mycket tankfull.
Det var en vacker, stilla söndagsafton: koskällorna
pinglade uppe i skogshagen, vraken flög hvisslande
omkring i cirklar högt öfver talltopparna och hammaren
bultade som förr nere vid bäcken. När Karl Johan*hörde
det ljudet, som påminte så lifligt om barndomstiden,
blef han vek om hjertat. Han fattade Stinas hand
och frågade:
»Tycker du mera om ... Oskar ... än mig?»
Då besinnade sig Stina ett ögonblick, men så svarade
hon: »Jag tycker om er båda två ... för ni ha alltid
varit mina goda vänner». Och så reste hon sig och
tillade: »Nej, nu få vi väl lof att gå hemåt igen.»
Och så gingo de hem och sade just ingenting.
Fyra år hade gått om, utan att vidare underrättelser
kommit från Oskar. Men Stina hade derför ej glömt
honom. Hon hade af en kringvandrande krämare köpt
en liten ram med glas till porträttet, och då hon
nu en söndagsmorgon i Maj stod vid sin dragkista,
för att taga fram sin helgdags-sjalett, såg hon så
länge på porträttet, att de andra slutligen ropade
på henne att skynda sig med till kyrkan. Hon blef
deraf liksom yrvaken och skiftade färg och fann sig
mera hågad att stanna hemma.
Det var en herrlig vårdag. De gamla päronträden
stodo öfvertäckta af snöhvita blommor. Bin och humlor
surrade bland dem i ett oafbrutet brus. Himmelen var
klarblå med lätta skyar. Det var så lugnt och tyst
i byn, ty de flesta hade gått åt kyrkan.
Då kände Stina ett behof att njuta af friden. Hon
tog sin psalmbok och satte sig under päronträden, men
hade knappt läst ett par versar, förr än hon lät boken
sjunka och satt länge stirrande framför sig. Tankarna
irrade hän långt bort på andra sidan det vida hafvet
och långt in i land, der hon tyckte, att hon såg ömsom
stora, förunderliga städer, fulla af förderf och svek,
och ömsom ödsliga slätter, der kigen hemfrid fanns
och der bortom mörka skogar, der faror lurade.
Hvar är han? ... Hvad gör han? . . . Hvart gå hans
tankar? . . . Månne han ens lefver! ...
Tvifvel och saknad martera lika bittert ett älskande
qvinno-hjerta, det må lida under spetsarna eller
under det grofva blån-garnstyget. Stina knäppte
händerna tillsammans och bad med tårar att få ett
svar och så slog hon upp sin bok och läste: iiHan
’lefver och du lefva skall!» och då ljusnade det
strax i det sorgsna sinnet. Ja, hon trodde så fast
på det lyckliga ord, hon händelsevis fått till svar,
att hon blef full af glädje och lycka. Hon steg upp,
började med raskhet ordna till middagen, satte en
tulpan vid Oskars porträtt och kunde ej låta bli att
småsjunga hela tiden.
Omsider syntes kyrkfolket i långa rader återkomma
och ett par af syskonen sprungo förut och ropade
om hvarandra:
»Stina, du! Karl Johan har fått bref från Oskar,
och han är så riker, så, och Karl Johan har bjudit er
till sig Kristihimmelsfärdsdag och han bad så mycke
helsa till dig, och, vet du, Karl Johan hade en ny
sele på Bolie med messingsbeslag, och . . .»
Stina blott knäppte ihop händerna, så förunderligt
tyckte hon det var att få helsningen från Oskar,
och hörde knappt på allt hvad de talträngda barnen
hade att vidare förtälja.
Kristihimmelsfärdsdag kom, en dag, som Karl Johan
emotsåg med lifliga känslor. Han hade länge förberedt
sig på att visa sitt nya bo för sina goda vänner i
Yxefall och då han nu i Oskars bref såg att denne
stod sig godt, men ej särskildt helsade till Stina
och ej nu på så ’länge skrifvit, så tydde han det,
som om någon annan intagit Stinas plats i broderns
hjerta, och hans förhoppningar fingo deraf ny näring,
hans bjudning mera vigt.
Natten före den högtidliga dagen kunde han knappt
sofva och var i otta uppe, för att fullkomna den
pyntning, han på allt sätt sökte åstadkomma. Han
skaffade granris till förstugubron, enris till
golfvet, björklöf att fylla den stora, öppna spiseln
med och så krattade han den lilla, smala sandgången på
gårdsplanen. Derefter tog han fram en grann klockdyna,
som han en gång fått af Stina på sin namnsdag, och
hängde derpå sin stora silfverklocka och plockade
gull-vifvor och stenbräckor att sätta i två dricksglas
på spisel-kransen, som han nysmetat med hvitliiraiing.
Mor hade lagt en ny trasmatta framför bordet och
betäckt det med en hemmaväfd, röd- och hvitrutig duk
och ställt derpå en karafin med svagdricka, kaffekanna
och skedar af engelskt tenn och en bricka med en
grann, onaturlig påfågel på, förutom en brödkorg af
lackeradt bleck.
Karl Johan gick omkring och såg på allt sitt verk
och fann det ganska godt, utom det, att de små,
ny gjorda gårds-grindarna ej hunnit att blifva målade.
Ändtligen var klockan tre, och gästerna kunde komma
hvilket ögonblick som helst.
När man nalkades gården, så måste man först utför
en brant backe, och när då en vagn rullade utför
och kom ned på träbron öfver bäcken, så uppstod ett
oundvikligt buller. Då det bullret nu hördes, så
tyckte den annars lugna Karl Johan, att han blef både
glad och ängslig. Det var första gången han skulle
vara värd, första gången Stina skulle se hans hem.
Han skyndade till gårdsgrinden och öppnade den. I sin
ifver såg han att grisen gick] utanför och smet sig
in i muntert galopp. Icke kunde han taga emot sitt
främmande med grisen på gården! Han försökte jaga
ut honom, men det gick ej så qvickt. Ögonblicken
äro dyrbara, men ändtligen kilar den förarglige
grisen ut igen, förföljd af sin husbonde och det i
yttersta stunden, ty nu sticker bläsen fram hufvudet
i vägkrökningen och tågar i sakta mak in på gården
med gästerna.
När nu Karl Johan står der vid grinden så solbränd
och rödblommig och drager ut munnen till en hjertlig
väl-komsthelsning, så måste Stina finna, att han
är en bra hygglig karl äfven att se på. Yälrakad om
hakan och nyklippt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
