Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammarsmedens dotter. Konturbild af Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kont urbild af Reinhold Winter.
L
Midsommardagens varma sol tittade leende upp öfver
de löfklädda höjderna omkring Isfors.ens stora
järnbruk, liksom undrande om ännu någon af den
lilla bruksstadens invånare lyckats slita sig lös
ur morgonsömnens ljufva bojor. Men ingen syntes
till. Smedjornas väldiga, af millioner gnistor
briljanterade rökplymer, hvilka eljest sent och tida
böljade öfver skorstenskransarna, voro nu borta-,
de stora vattenhjulen stänkte icke sitt praktfulla
perlregn omkring sig och hamrarnas rytmiska dån
blandade sig icke längre med vattenfallets högtidliga
brusande. Det hvilade en stilla sabbatsro öfver den
lilla bruksstaden.
I hammarsmeden Bergs lilla, nätta hus, som låg
högst der uppe på sluttningen, inbäddadt i blommande
syrener, öppnades emellertid snart ett fönster och en
ung flicka, med ett mildt, rosigt ansigte, skådade med
klara ögon en stund ut i den herrliga morgonen. När
man såg hennes harmoniska gestalt, hennes okonstlade
väsende och barnafromma, strålande ansigts-uttryck,
kom man ovilkorligen att tänka på en soluppgång öfver
ett vårlandskap. Man såg, att ännu ingen giftig fläkt
för-brännt ett enda af hennes hjertas fina kronblad.
Hon sjöng för sig sjelf helt sakta, på en glad,
fast enkel melodi, under det hon ställde sin liila
kammare i ordning, men plötsligt spratt hon till och
vände sig skyndsamt mot fönstret, genom hvilket en
klar röst ropade:
»Anna, är du vaken?»
En varm färgton sprang upp på den unga flickans kinder
och hennes blickar drogos liksom af en magnetisk
trollkraft till den breda guldring, som hon bar på
venstra Sandens ringfinger. Men med ett strålande
leende sade hon för sig sjelf: "Tyst, tyst, hjerta-,
det är icke Ed värd!» och framträdde sedan skyndsamt
till det öppna fönstret.
Der ute stod en ung flicka, klädd som en modern dam
från staden.
»Hildur!» utropade Anna, med
en ton, som röjde både glädje och öfverraskning,
hemkommen?»
»Jag kommer just nu», svarade den tilltalade och
räckte henne sin hand genom fönstret. »Min skjuts
kommer efter, ty jag har gått genstigen öfver
bergen. Men var snäll och öppna dörren för mig. I
’stora kasernen’ der borta, der mamma bor, är ännu
ingen vaken. Jag har bultat mig trött och gick derför
hit, då jag såg ditt fönster öppnas.»
»Din mor sade, att du skulle bli borta ännu ett par
månader», yttrade Anna, då hennes väninna inkommit.
»Ja, kära du, jag ämnade verkligen det-, men jag
öfvergaf denna tanke, då jag fann, att jag ingenting
mer hade att lära. För öfrigt hoppas jag nu kunna
försörja mig här.
Ljuskrona af brons i domen i Pisa.
(Se uppsatsen »En vetenskapens relik» sid. 362.)
Ȁr du
Orten saknar ju alldeles en duglig sömmerska,
sedan halta Sofia dog i våras.»
»Du har rätt, Hildur. Du kommer nog att få arbete
... Hvad din mor skall bli glad att ha’ dig hemma
igen! Hon är så ensam.»
»Ja, jag tror nog att mamma blir glad... Men låtom
oss nu icke tala om mig, utan om dig... Du är ju
förlofvad?»
»Ack, ja, Hildur ... sedan i går!» »Med bokhållaren
Edvard Storm?»
»Ja», svarade Anna och hennes ansigte strålade åter
af helig fröjd. »Jag har så länge älskat honom -
kanske längre, än jag sjelf vet . . . Han har alltid
varit vänlig och uppmärksam mot mig, men om kärlek
har han aldrig talat förr, än . . . Men det der kan
ju inte intressera dig . . .» »Ack, jo-, fortfar!»
»Det var en söndag på försommaren i fjor. Jag hade
varit åt kyrkan, men försenat mig hos den blinda
orgeltram-pareenkan och fick derför gå ensam hem
till bruket. Jag vet icke, huru det var fatt med mig
den dagen, men det var, som om jag anat att något
lyckligt skulle hända mig. Jag gick sjungande fram
på skogsvägen och märkte ingenting, förr än Edvard
plötsligt gick vid min sida ...» »M-å?»
»Ack, ja, hvad skall jag vidare säga», yttrade Anna
och en jublande lycka strålade ur alla hennes
drag ... »Då vi framkommo till bruket, hade vi
redan lofvat hvarandra evig tro. Ett par dagar
gömde vi vår hemlighet för allas blickar, men det
var mig omöjligt att förtiga min lycka för min far.
Han är alltid så betänksam och förståndig och
han sade nu, att man icke borde bygga allt för
mycket på grundvalen af tvänne unga, opröfvade
hjertan; men då Edvard bad honom om min hand,
sade han icke nej. Han fordrade dock, att saken
skulle anses oafgjord ännu ett år. Under
tiden skulle vårt hem alltid stå öppet för
Edvard, men han skulle aldrig söka att i hemlighet
få råka mig ... Och nu är pröfvotiden förgången.
I går vexlade vi ringar.» En suck, liksom af afund,
höjde Hildurs bröst. »Du suckar?» utropade Anna och
betraktade deltagande sin väninnas vackra ansigte.
»Ja», svarade Hildur och det låg ett nästan bittert
drag omkring hennes läppar. »Jag trånar efter en
sällhet, sådan som din . . . Men, hvad mer! Genom
kärlek blir ej en ibland tusen lycklig. Också jag
har drömt och svärmat; jag har gäckats och - gäckat:
det är så verldens gång.»
Anna, landsbygdens okonstlade barn, förstod ej detta
tal. Hon skakade tviflande sitt lilla, täcka hufvud,
men sade intet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
