Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammarsmedens dotter. Konturbild af Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Hvad Anna tänkte om. detta parti, erfor ingen; men
den gamla qvinna, som biträdde henne i hushållet,
skakade påföljande morgon sorgset sitt gråa hufvud,
då hon fann flickans örongått alldeles genomdränkt af
tårar. Men ingen såg ett smärtsamt drag omkring den
unga flickans läppar eller hörde ett beklagande ord
utgå från hennes mun. Ingen varseblef de bittra qval,
som rufvade i hennes hjerta.
Hildur fick naturligtvis af vänner och bekanta mottaga
lyckönskningar, fastän kan hända ej alla voro så
uppriktigt menade. Men då jämnväl Anna inträdde i
hennes kammare och med lugn och blid röst framförde
sin gratulation, då kunde den vackra sömmerskan icke
hjelpa, att hennes hufvud sjönk ned mot bröstet och
att hennes kinder öfverdrogos af en het rodnad.
Anna föreföll lugn och saktmodig och hela hennes
väsende tycktes liksom förklaradt af en rörande
fromhet. Hvilka strider det kostat henne att nå
denna punkt, det visste ingen. Hon ville förlåta,
glömma och försaka, men mången gång under nattens
tysta timmar uppflammade åter den menskliga lidelsen
i hennes barm och hon vred sina händer i namnlösa
qval. Hvarför skulle hon, just hon, bli så gränslöst
olycklig? Hvad hade hon förbrutit, efter som alla
hennes sköna drömmar så grymt blifvit tillintetgjorda?
Ibland tänkte hon med outsäglig bitterhet på Hildur,
men hon sade sig då alltid sjelf, att kärleken är
otillräknelig. Om Hildur älskade Edvard – hvarför
skulle hon icke då söka att vinna honom.
y.
Hösten kom med sitt mörker och sitt regn, sina häftiga
stormar och sin tilltagande kyla,. och det blef
otrefligt och kallt nere i den lilla bruksstaden. Men
härom brydde man sig föga. Arbetet bedrefs oaflåtligt,
med allvar och kraft; och på den stackars Anna och
hennes sorgliga kärleksroman tänkte ingen vidare,
förr, än det började att lysas för Edvard och Hildur
i församlingens kyrka.
Då kunde man utan svårighet märka, att kärleken icke
var död i den unga flickans bröst och att den nu å
nyo våldsamt uppflammade. Men liksom om hon fruktat
för alla nyfikna blickar, drog hon sig nu undan
från allt umgänge med menniskor. Ingen skulle se,
huru svag hon var.
En mörk, stormig November-natt väcktes bruksstadens
invånare plötsligt af ett våldsamt ringande i
bruksklockan och ett blodrödt sken, som förkunnade att
eld någonstädes utbrutit. Så var också förhållandet:
»stora kasernen» stod i lågor.
Denna byggnad var en qvarlefva från en gammal tid och
den enda i sitt slag, som ännu fanns vid bruket. Nästa
sommar skulle han hafva rifvits ned - så var det
bestämdt -, men nu förekommos menniskorna i detta
arbete af lågorna, hvilka med rasande våldsamhet
började att fråssa i det torra trävirket.
Med knapp nöd hunno de talrika invånarna att rädda sig
undan elden. Såsom vanligt är vid dylika tillfällen,
var allt till en början idel förvirring och oreda, men
omsider ordnade sig de spridda hoparna och man började
ifrigt arbeta på att förhindra eldens spridning till
de närbelägna byggnaderna. Att kasernen var utan
räddning förlorad, måste en hvar genast erkänna. Man
gladde sig emellertid åt, att inga menniskolif krafts
såsom offer för branden och beslöt sig för att blott
gå försvarsvis till väga mot de rasande lågorna.
Då framstörtade plötsligt ur det brinnande huset
en gammal qvinna, med förtviflan och fasa målad i
sitt ansigte. Ångest och ansträngning förlamade
hennes kraft, då hon väl befann sig i det fria,
och hon störtade maktlös omkull på den uppblötta
marken, men ropade med en röst, som tolkade hennes
förfärliga smärta:
»För Guds skull, rädda Hildur, min dotter! Hon blef
sanslös af röken och föll omkull på golfvet i sin
kammare ... Jag hade icke styrka att bära ned henne.»
Edvard, som icke bodde vid bruket, kom just lagom till
olycksstället, för-att höra dessa, den gamlas ord»
Trapporna brunno. Allas ögon riktades med förfäran
på det öfversta gafvelfönstret, som låg så högt
öfver marken, att ingen stege nådde detsamma. Man
försökte ändock, men blott för att få visshet om
det omöjliga. Ett afstånd af minst tio alnar skilde
stegens öfre ända från fönstret, till hvilket elden
allt mera närmade sig.
Edvard var förfärligt blek och med ett nästan
vansinnigt uttryck i ögonen ilade han upp för
stegen och försökte att haka sig fast vid väggens
ojämnheter, men förblindad och med svedda händer
och kläder tumlade han snart tillbaka. Der uppe låg
hans trolofvade, hans brud, och han kunde icke rädda
henne. Hon skulle omkomma i lågorna.
»Det är omöjligt att rädda henne», sade de modigaste
män och skakade dystert sina hufvuden. Allt hvad man
kunde göra, var att bespruta denna del af byggnaden
med floder af vatten. För resten var Hildur troligtvis
redan död. Hon hade icke med ett enda tecken visat
sin tillvaro.
Allt hopp om räddning för den unga sömmerskan syntes
vara ute. Det dystra uttrycket i allas blickar sade,
att hon var utan räddning förlorad.
Då framstörtade plötsligt en underlig gestalt, som
från hufvud till fot var insvept i kläder, från hvilka
vattnet strömmade. Det var som om en ande uppenbarat
sig, och mången skulle kanske tviflat på den sällsamma
skepnadens verkliga tillvaro, om icke en hvar sett,
huru han med hjelte-modigt dödsförakt störtat sig
uppför trappan och genom de fladdrande lågorna,
som rytande slogo samman bakom honom.
En dödstystnad uppstod bland folkmassan och en hvar
kände, att någonting oerhördt just nu tilldrog sig
inom detta haf af eld. Men hurudan skulle utgången
blifva? ... Hvad kunde väl den okände uträtta med
sitt djerfva dåd? . . . Troligen ingenting!... Men
två menniskolif skulle nu förgås i lågorna...
Ett par minuter förgingo – så fruktansvärdt
långsamma, att de föreföllo som åratal. Icke ett ord
hördes, men vildt rasade lågorna, ursinnigt fräste
elden under vattnets svallvågor, hvilka alla -
liksom till följd af en tyst öfverens-kommelse -
riktades mot en enda punkt.
Plötsligt rasade takets bortre del; lågorna slogo
himmels-högt och deras sken färgade berg och skyar
blodröda. Bruksdalen och vattenfallen voro belysta
som under den klaraste sommardag.
. Det gick ett ångestfullt sorl genom folkmassan.
»För sent ... för sent! . . . Den okände har ingenting
kunnat uträtta . . . han är död!»
Det gifves ögonblick i lifvet, då tusende hjertan
förena sina önskningar omkring ett enda mål. Allas
blickar voro nu liksom fasttrollade vid gafvelfönstret
der uppe, omkring hvilket smala eldtungor redan
började spela, och för*hvarje sekund växte ångesten
och fasan uti dessa uppåt riktade, klart belysta
ansigten ... Då ljöd plötsligt, högt öfver eldens
dån och vattenfallets brusande, ett hundrastämmigt
jubelrop. Gafvelkammarens fönster kastades våldsamt
upp och tvänne gestalter visade sig i öppningen.
Hildur hade återväckts ur sin vanmakt och hon kastade
sig nu ut genom fönstret samt sänktes långsamt till
marken med ett rep, som var bundet omkring hennes
midja. Hundrade armar utsträcktes för att mottaga
henne, och detta visade sig också vara af nöden, ty
linan var för kort och den hand, som hållit henne,
mattades omsider och släppte.
För den räddade glömde man en stund alldeles räddaren,
En blek gestalt stod der uppe, lutad mot
fönsterposten. Flammorna belyste lifligt ett liksom
förklaradt ansigte, med uppåt riktad blick - det
var Annas.
»Min Gud, jag tackar dig!» yttrade hon med en röst,
som - klar och fyllig - trängde tvärt igenom sorlet
och oredan, såsom en triumfators jubelrop.
»Rädda dig!» ljöd det enstämmigt ur hundra munnar och
med ett tonfall, som utvisade att ångesten nu stigit
till en fruktansvärd höjd.
Elden hade hunnit henne. Hon utsträckte sina händer,
liksom välsignande, Derpå steg hon långsamt upp
i fönstret.
j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
