Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "På hvad?" Cl. Tert (efter Fritz Reuter) - En julafton i hänsvunna dagar. Nikoline - En vetenskapens relik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"På hvad?"
"Nej,Fiken", säger gumman, "det är slut!
Att Rummel icke alls vet hut!
Han intet har, och du har lika mycket;
Hur, tror du, passar det i stycket?
Och Ni vill gifta er! Hvad måste följden bli?
Jo, fattigdom och tiggeri!
Och du, som kan få en, som äger pengar
Och hus och gård och kräk och drängar! –
Du fattiglappen korgen ger!
Du får din lycka ej förspilla.
På hvad vill ni väl gifta er?"
"På nyåret, vi tänkt oss, mamma lilla!"
Cl. Tert (efter Fritz Reuter).
En julafton i hävdvunna dagar.
Julaftonen var inne. Redan på morgonen voro de
kornrika hafrekärfvarna utsatta till småfåglarnas
undfägnad för helgen – en vacker plägsed!
Hela huset var fejadt och fint, från innerst till
ytterst, och förstugans nyskurade golf var orneradt
med finhackadt ris i tjocka guirlander och djupa
slingor rundt om väggarna. Sjelfva visthusboden, så
fin och ren med sina bländhvita kärl, var utsirad
med grönt ris på golfvet, och framför trapporna
låg det friska granriset i bäddar. Hyllorna i kök
och skafferi voro garnerade med i vackra mönster
utklippt papper och kopparkärlen skeno som solen. Bord
och bänkar voro ej, som nu, målade, för att minska
tjenstfolkets besvär, utan de voro skurade hvita
som elfenben. Rutorna i fönstren blänkte klart och
gardinerna hängde der så släta och styfva. Allt, allt
talade om, att det var den skönaste helgen på året –
att det var julafton. Icke minst vittnade om jul de
blankskurade messingsstakarna på köksbordet, med de
raka, tjocka, hemstöpta ljusen uti, »fyra på marken».
Går du nu in i den lilla våningen, skall din blick
synbarligen, i hvarenda vrå af de fyra rummen, skåda
jul och bara jul öfverallt. Ser du, bladen på hvarenda
krukväxt i det ganska rikhaltiga fönsterorangeriet
blänka af renhet, och krukorna, de enkla lerkrukorna,
hafva, för helgens och högtidens skull, fått nytt,
krusadt papper omkring sig. De blåhvita, hemväfda,
randiga gardinerna och sängomhänget och borddukarna
och toalettslöjan, allt hemgjordt, hviska till dig:
»Julfint, julfrid!»
Tag nu äfven i betraktande den hemtrefliga, gråa,
feta favoriten, som nyss intagit sin hviloplats på
den högt uppbäddade sängen med sitt hvita täcke. Aj,
hon smutsar ned det! Det är skada. Men se på den kära
»Snällans» hvita, fina tassar; hon kom ju nyss inifrån
den renaste snö, hon gör ej någon skada, blott pryder
sin plats. Se, nu är kaffebordet dukadtl O, ja, se
detta gula, herrliga saffransbröd, dessa välformade
kringlor, och doftande pepparkakor, allt är bakadt
af min älskade moders hand; hon, den goda feen,
som går der och ordnar och ställer för makens och
barnens trefnad och glädje! Huru vänlig och god ser
hon ej ut i sin hvita, stärkta mössa och sin hemväfda
ylleklädning, enkom till julen sydd! Det är ej många,
som veta, att de vackra, äkta koppar, hon nyss framsatt
kring bordet och på hvilka guldkanterna nästan äro
afnötta, aldrig under fem och tretio år varit tvättade
af någon annans hand, än hennes. Man skall höra, att det
är julbrasan, som brinner, derför är den inrest af
urvald granved. Lady skäller! Nu kommer den väntade;
ja, det är hon, vår äldsta syster, som skall tillbringa
julen bland oss. Ack, hvilken glädje! Lilla vindskammaren,
varm och fin, väntar dig, syster kär!
Såg du, huru gamle pappa smög sig på tå in i förmaket och
lade sina julgåfvor bland de andra i gröna klädkorgen?
Nu skall julfröjden börja, ty nu äro systrarna
färdigklädda och inträda, företrädda af mamma med
den blankskurade messingskannan, i salen, der det
är ljust som på dagen.
»Julen är kommen till oss, mina älskade», sade
min far, med mammas hand sluten i sin, »låtom oss
bedja Gud om hans välsignelse att rätt fira den!»
Och han läste en kort bön och jag, som yngst, läste
välsignelsen.
Sedan vi druckit kaffe och brasan brunnit ut,
tändes granen och omkring denna ställde vi oss alla,
hvarefter mina föräldrar, med sina två fullvuxna söner
och två äldsta döttrar, skönt och högtidligt afsjöngo
»Hosianna, Davids son» samt en julpsalm. Gud låte
mig aldrig blifva så gammal, att jag ej minnes denna
herrliga sång, det heligaste minne från de enkla,
men för oss fröjderika julaftnarna i det älskade
föräldrahemmet!
Under det vi försågo oss med julbordets alla
herrligheter, såsom äpplen från trädgården, nötter
från »Hasselholmarna», hembakade pepparnötter,
»studenthafra» och äfven konfekt, inkastades
julklapparna af julbocken, som var ingen annan, än
den gamla, trogna Anna, vår tjenarinna, som i elfva
år varit »bock".
Huru kär var ej hvarje gåfva för både gammal och
ung, om den ock var ringa till sitt värde! Och
inskriptionerna sedan! O, hvad vi hade roligt!
Och så kom fisken, gröten och tårtan – denna senare
äfven ett verk af vår moders hand. Och så bönen, som
tackade Gud, all godhets gifvare, för den undfångna
glädjen och slutligen, fastän sent, ett kärleksfullt
»god natt».
Säkert hade vi varit lyckligare i vår enkelhet, än
mången, som, van vid prakt och lyx och öfverflöd,
men utan tillfredsställelse, framlefvat sin
julafton. Salige äro de förnöjsamme!
Nikoline.
En vetenskapens relik.
Har sägnen rätt, så gifvas väl få »bärare af ljuset»,
som utsändt starkare strålar än den, af hvilken vi
sid. 357 lemna en afbildning. Förevarande ljuskrona
påstås nämnligen vara den, hvilkens tillfälliga
svängningar föranledde den så vigtiga upptäckten af
lagarna för pendelns rörelse.
Kronan, i sig sjelf ett aktningsvärdt, ehuru ej vidare
framstående prof på den med Giovanni du Bologna (1524-1608)
samtida florentinska konstfliten, befinner sig i hufvudskeppet
af Pisas dom och skall der hafva fäst den då (1582)
adertonårige Galileis uppmärksamhet på ett fenomen,
som skulle blifva af största inflytande på, ej blott
urmakeriets konst och derigenom den observerande
astronomien, utan äfven den celesta mekaniken. Det var
dock först omkring femtio år senare, den store sanningsmartyren
framkom med sina båda bekanta lagar för nämnda fenomen, af
hvilka Huyghens 1657 gjorde den första praktiska
tillämpningen, genom att förbinda pendeln med de
förut brukliga vigt-uren, en uppfinning, som sedermera
fullkomnats genom, i synnerhet, Graham och Leroy, båda
urmakare, den förre i London och den senare i Paris.
Vi torde ej behöfva erinra om den roll, pendeln spelat
i fråga om bestämmandet af tyngdens vexlande styrka
vid jordytan, jordens gestalt och rullning kring sin
axel. Särskildt i sistnämnda afseende har »Galileis
lampa» i våra dagar fått sitt värdiga motstycke i
Foucaults jättependel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
