Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En familjtafla. Anderson-Edenberg - Barndomstiden. (Efter Holty.) Tiro - Om tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
på kapitlet om uppfostran. I en uppsats om »Gud i
fäderneslandet», framhållande att man hos barnet
måste genom ett stort, helsosamt och Varaktigt
intryck grundlägga menniskan, skapa hjertats lif:
först och främst Gud, uppenbarad genom modern, uti
Mrleken och naturen, dernäst Gud, uppenbarad genom
fadern, uti det lefvande fäderneslandet, .uti dess
hjeltehistoria, yttrar den snillrike menniskokännaren:
»Låt modern taga sin son med sig vid midsommartiden,
då jorden gör sitt årliga underverk, då hvarje ört
står i blom, då hvarje planta höjer sig ur mullen -
låt henne då föra honom ut på fältet, omfamna och
med ömhet säga honom: ’Du älskar mig, du känner ännu
ingen annan. Nåväl, lyssna.till mina ord! Jag är
icke allt. Du har ock en arman moder, min son. Se
dig omkring! Vi hafva en gemensam moder, vi alla,
män, qvinnor, barn, djur, växter, allt, som har lif,
en öm mor, som alltid närer oss, osynlig och likväl
närvarande. Henne skola vi hålla kär, min son, omfamna
henne af allt ditt hjerta!’» - »En annan dag längre
fram, när gossen redan något börjat mogna till man,
tager fadern honom med sig ut. Det är en offentlig
festlighet, hela hufvudstaden är i rörelse. Han för
honom till dess
monumentala byggnader, till våra kyrkor och slott
och ärofulla minnesmärken. Från en höjd, tak eller
terrass, visar han honom folket, soldaterna, som tåga
förbi, de glittrande bajonetterna, den kära fanan
med de fosterländska färgerna. Under det de vänta,
före festen, före illuminationen med dess fantastiska,
vexling af bländande skimmer och djupa skuggor, under
den betydelsefulla tystnad, som plötsligt lägger sig
som en vindstilla öfver det mörka hafvet af hufvuden,
lutar fadern sig ned till sonen, sägande: ’Se dit,
mitt barn, se hit! Der ser du fäderneslandet. Allt
detta är som en enda man, Det är samma själ, det är
samma hjerta. Alla skulle kunna dö för en enda och en
hvar bör också lefva och dö för alla. De, som tåga
fram der nere, de, som bära vapen, de marschera, de
skola gå till striden för oss. De qvarlemna här sin
gamle fader, sin sörjande moder, hvilka skulle hafva
behof af dem ... Du skall göra som de, min son, du
skall aldrig glömma att din moder är fäderneslandet!’»
»Antingen är jag en klen menniskokännare», säger
Michelet, »eller ock skall detta intryck blifva
varaktigt. Han har sett sitt fädernesland!»
-^-*-
(Efter Hölty.)
l all den, som än sin kolt så vid På barnslig skuldra
bär! Han lastar ej den onda tid, Stads’ glad och nöjd
han är.
Nu fröjdar honom allra mest
Hans stolta trägevär,
Hans snurra, svärd och käpp till häst,
Som ståtligt honom’bär.
Ser han sin boll i brokig glans Mot himlen fly sin
kos, Tycks, som för honom icke fanns En näktergal,
en ros.
Ur glada ögat aldrig gjuts
En enda sorgens tår,
Om ej - när bolFn i vågen sluts,
När svärdet sönder går.
O, gosse, lek hvar dagens stund, Spring fritt i
muntert lopp På solig äng, i skuggrik lund, Med
fjär’lar i galopp!
Snart svettas du i qvalmig ro Med ofta sorgsen min
Och lär af dryge Cicero Det mögliga latin.
Ti
Om tidon.
äg känner en orostiftare, som allt ifrån fader Adam
ända till den af hans söner, som föddes i går,
ostraf-^få fadt fått fara fram med sina farliga
stämplingar genom verlden, som, oaktadt han
blifvit brännmärkt och förföljd af tusende sinom
tusende fiender, allt ifrån konung Salomo intill
vår tids gummor vid kaffekoppen, likväl fortsätter
att bedrifva sitt ofog och med trotsig panna och
ungdomlig oförvägenhet rusar sin bana -framåt. Jag
vet ej en enda menniska, som icke haft lust att
döda honom och likväl går han fri och lugn, liksom
lefde han bland idel vänner och bekanta. Han är den
största röfvare, som lagt hand på andras egendom,
och likväl har ingen dommare kunnat fälla honom till
laga bot. Denne orostiftare, denne för vårt lugn,
vårt lif, vår egendom så farlige fiende heter - Tiden.
Öfverallt höja sig röster mot den barbariske
tyrannen. Der klagar filosofen, att han spridt oreda
och förvirring i hans systemer; der statsmannen,
att han undergräft och söndersmulat hans ståtliga
samhällsbyggnad; der predikar moralisten öfver hans
ondska och förderf, här sörjer ungdommen de rosor
och de drömmar, dem han plundrat; och der tigger
ålderdommen honom förgäfves om den kraft och den
glädje, hvilka han blifvit beröfvad. Hvad bekymrar
sig väl tiden om det? För honom får ingen ro, ingen
lugn. Allt vänder han upp och ned på,, allt slår
han i stycken, allt måste vika, allt förbleknar för
hans makt: den skära rosen på flickans kind, liksom
konungamantelns purpur.
Det finnes jättar, hvilka uppträdt för att kämpa
med honom, hvilka, likt Napoleon, trott sig hafva
fjättrat honom vid sin framåtilande triumfvagn och
som hafva sagt »jag är
din herre»; men en enda stöt blott och triumfvagnen
låg krossad i spillror och den väldige bar den boja,
han sjelf smidt åt tiden! Väl binda dvergarna äfven
sina nät, väl smida de sina bojor och lägga sina
snaror i mörkret, väl kunna de, likt filisteerna,
öfvertala sin Delila att afklippa den starkes lockar,
men dessa växa snart åter. Med en åsnakindbåga slår
han dem alla, och bäst som de tro sig hafva honom
till en lek och en förlustelse, står han upp, griper
en af festsalens pelare, så att hvalfven störta,
och krossade i stoftet ligga de jollrande pygmeerna.
Ingen får vara i fred fpr den oroliga tiden. Sjelfva
den beskedligaste bland de beskedliga, som, likt
mullvaden i sitt gömda bo, tror sig tryggt kunna
le åt tidens stormar, vet ej ordet af, förr än en
fläkt af tid-ens vinge smyger sig in i hans tjäll
och sprider der alla de plågor, som, likt en smitta,
sväfva i luften. Om påfven icke hade fått sig sjelf en
knuff af honom, så skulle det kanske vara det bästa
att uppmana honom att bannlysa tiden. Men hvem vet,
huru tiden då skulle hämnas på - hans helighet!
Det ligger ändå ett slags tröst deruti, att tiden
ingenting skonar, ty om han äfven härjar lifvets
rosor och dess glädje, så förbränner han tillika dess
törnen och begrafver dess sorger. »Det blir väl bättre
med tiden», suckar den fromma, beskedliga menniskan
och, liksom hon ifrån Adam intill, detta nu, fört en
oupphörlig klagan mot tiden, så har hon äfven tröstat
sig med .det odödliga ordspråket: »Tiden helår allt.»
Men nu vill jag fråga, om menniskan icke är bra
besynnerlig, som säger om tiden, både att han är ond
och förstör allt och att han är god och helår allt
och menar att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
