Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En järnvägsfest. Berättelse från Jura-trakten för Svenska Familj-Journalen af Ces.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berättelse från Jura-trakten för Svenska
Familj-Journalen af Ges.
Doktor Minot, stadsläkaren i Aarmont, förde hem
sin brud och tjenstgjorde sjelf som körsven i den
lilla enspännaren. För alla, som kände doktorn,
skulle detta hafva förefallit som ett vågstycke af
’djerfvaste slag. »Han kan ju inte köra», skulle
de hafva sagt. »Men då han nu lemnat ungkarlslifvet
bakom sig, anser han kanske tiden vara inne att taga
tömmarna om hand så godt först som sist.» Minot var
ytterst närsynt. Glasögon eller pince-nez -begagnade
han endast då han var hos patienter, hvilket nu ej
var fallet. Hvad gick då åt honom? Jo,, doktorn hade
hållit bröllop samma dag. Således var han lycklig,
och när menniskan har medgång, så blir hon lätt
öfvermodig och tilltror sig mera, än hon kan gå i land
med. Så skedde äfven med Minot. Hvad bruden angår,
så hade hon den dagen i Helgeandskyrkan i Bern lofvat
att med denne André Minot dela ljuft och ledt lifvet
igenom. Hon aflade nu ett vackert prof på förtroende
till sin äkta hälft, som icke kunde köra, ty bara
han höll i tömmarna, så utmanade hon lugnt ödet.
Bruden var ung och vacker. Det kan man ej så lätt
förlåta henne i Aarmont, der minst ett tjog familjer
med gifta döttrar äro onda på stadsläkaren, for det
att han vågat taga en fru från Bern, med förbigående
af allt det goda och sköna, som fanns närmare
till hands. Samtliga qvinliga medlemmar i dessa
familjer äro i sin förargelse fullt beslutna att
hädanefter hålla sig friska året om. Doktor Minot,
som verkligen haft ganska ledigt under sin korta
förlofningstid, har ingenting emot att äfven under
smekmånaden hafva en lättskött praktik. Sedan, säger
honom hans menniskokännedom, få de nog åter alla sina
gamla krämpor.
Men hvar ligger Aarmont? frågar den bereste
svenske läsaren, ruskar på hufvudet och letar
förgäfves bland sina minnen från alpernas land
efter ett ställe med sådant namn. Det kommer sig
deraf, att den lilla staden i Jura-trakten ligger
afsides från turistströmmens vanliga fåra. Tid efter
annan passerar kanske en utländing i flygande fart
genom staden, åtföljd af en skara nyfikna barn. I
tre dagar bildar då hans meteorlika passage alla
kafferepens samtalsämne, men efter denna syn från
stora verlden sänker sig glömskans dimma åter
ned öfver Aarmont. Förglömd i sin obetydlighet
af alla främlingar, utpekas Aarmont af de större,
mera framåtskridande syskonstäderna i kantonen Bern
som »Kråkvinkel».
Doktor Minot, kråkvinklarnas stadsläkare, körde
således för sin brud. Yagnen hade nyss lemnat
granskogen, som kastade jättelika skuggor på
landsvägen, och vid skogsbrynet utbredde sig
framför de resande en herrlig panorama. Det var en
klar oktoberdag. Öfvergjutet af gyllene solsken,
låg Aarmont nere i dalen midt i Åar, ty staden är
byggd på en af elfven omfluten klippa. Solen höll
på att sjunka bakom de mörkblåa Jura-bergen med sina
sätesstugor och skimrande kalkstensblock.
Ptro! Brunte var tvungen att stanna. Piskan släpptes
och paret njöt af sista akten af det ständigt
vexlande skådespel, som’moder natur dagligen bjuder
på i bergstrakten. V allklo ekorna. ljödo när och
fjärran i den fridfulla nejden, bokskogen stod
i höstens rika färgprakt och de hvita by-kyrkorna
vinkade rundt omkring från alla höjder, till hälften
döljande sina spiror bakom’lundar af fruktträd. Åar
tindrade i dalen. Den gröna elfven dansar der fram
ur bergsklyftan och styr kosan åt Aarmont till. Der
slingrar hon, den raska, hurtiga Berner-jäntan
från Obeiiand, sina båda armar skyddande kring
den lilla sandstensklippa, hvarpå staden stått i
århundraden. Elfvens vagga står i den gnistrande
glacieren vid Finsteraarliorn. MoncJi och Jungfrau
hafva stått fadder åt henne och lemnat dyrbara
faddergåfvor. Behöfligt allvar på lifvets väg, det har
hon den dystre Mönch att tacka för, men Jungfrau var
det visst, som skänkte henne fägring och renhet. Så
sprang elfbarnet gladt åstad genom Haslidalen. Hvem
vet, om ej svenska män byggt de första stugorna
vid dess
strand och svenska ynglingar vid dess brus hviskat
nordiska kärleksord till ljushåriga, blåögda
tärnor? Om elfven blott ville tala om det för
oss! Hon är den enda, som vet det med säkerhet,
ty hon har i tusentals år i evig ungdom lekt i
Haslidalen, sett slägte efter slägte födas och dö,
gladas och lida. Yster och lekfull kastar hon sig
utför bergväggen. Om våren, när hennes bröst sväller
af vandringslust, rasar hon vildt mot allt tvång och
reser sig mot de hinder, som ntöta på färden.
Sådan har den goda staden Aarmont kännt henne i många
hundrade år. Ja, en gång kort före reformationen
blefvo de goda borgarena vid en öfversvämning så
skrämda, att de köpte aflat af munken Samson, för att
stäfja olyckan, som blifvit dem’ pålagd för deras
synders skull. Likväl äro de goda vänner, klippan
och elfven, och kring bryggorna, hvilka förbinda ön
med fastlandet, sjunger Åar sin sakta vaggvisa för
stadens barn år efter år.
Den qvällen i Oktober månad för ungefär femton år
sedan var det en gruflig uppståndelse i Aarmont. Det
är icke, som läsaren kanske tror, med anledning af
stadsläkarens bröllop. Om doktorn, glömsk af stora
kommunala frågor, tog det åt sig, så var det honom
icke förmenadt, men hvarje barn inom stadsmurarna
hade reda på, att förberedelserna till festen gällde
järnvägen. Ja, Kråkvinkel skulle få en station,
då statens bana byggdes. Borgmästare och råd hade
inlemnat motion om saken hos Stora rådet i Bern.,
Dagen för afgörandet var kommen.
»Det går igenom som en dans», tänkte man i
Kråkvinkel. Om någon vågat komma fram med ett
tvifvelsmål, så skulle de goda borgarena i
sin rättmätiga harm varit färdiga att upprifva
gatläggningen, för att med stenkast tysta munnen på
den oförsynte. »Förbigå vår stad, vårt samhälle,
när statens bana bygges, det vore löjligt», sade
stadsfullmäktige.
»Yara okunnig om den vigt, vår stad äger för hela
kantonen, vara blind för alla förmåner, hvilka skola
tillfalla banan genom att få sin medelpunkt inom vår
stad - tillåt mig .att skratta», sade borgmästaren
och torkade främre hälften af sitt klotrunda,
rubinfärgade hufvud, ty det kostar på att förifra
sig i onödan. Samhället var tvärsäkert, att staden
skulle få station och en järnvägsbro. Stadsfullmäktige
hade tändt entusiasmen i allmänhetens sinne. Det
var ingen svår sak, då allmänheten ej uppgår till
mer än ett tusen ett hundra, själar och dessa
alla älska sitt Kråkvinkel som sig sjelfva. Den
betydelsefulla oktoberdagen måste firas på ett
värdigt sätt. Illumination, fackeltåg, fyrverkeri,
kanonskott och bal - se der programmet. Kortligen,
staden ville på en enda qväll åstadkomma mera
upplysning, än han haft råd att bestå den uppväxande
generationen på många herrans år. Lösen i Kråkvinkel
hade blifvit skaparens ord vid tingens morgon: varde
ljus!–Och ljus vardt. Gas fanns icke, men framför
bodarna trängdes hopen, och efterfrågan gällde
endast ljus. Stadens barn tryckte sina näsor mot
bodfönstren, för att med högtidlig uppsyn betrakta
ljusförsäljningen.
Men låtom oss för all del icke glömma doktorn och hans
unga fru, hvilka stannat uppe på backen. »Hvad tycker
du om mitt Kråkvinkel?» , frågade Minot, pekande ned
på nejden, der hundratals popplar höllo hedersvakt vid
flodstranden och der de målade kyrkfönstren flammade
i aftonsolens sista strålar.
»Ahjo, rätt täckt», sade frun, »men - smått»,
fullbordade hon med en suck.
»Det har varit stort - för längese’n», återtog
han, »men skalet har aftagit och skröpligheterna
ha’ tilltagit. Staden är icke så oäfven, fastän
gräset frodas på torget och sqvallret trifves
utmärkt väl - det är nu en gång en kronisk
fruntimmerssjuka... ursäkta, min engel! Se nu icke
så skrämd ut, min lilla fru! Om du också någon gång
blir tvungen att sakta och menlöst tjuta med vargarna,
så tror jag ändå, att du kommer att trifvas der nere,
lilla hustru min», slöt dok-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
