Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Girighet och äregirighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trygghet och alla de tusen ting, hvilka sammanfattas i
begreppet: lifvets behag. Blott genom att hafva blicken stadigt
fästad på de fördelar, hvilka äro med arbetet förbundna,
fördraga vi dagens tunga, försaka vi nattens sömn. Då arbetet
börjas måste något annat vara driffjedern, än lusten att bruka
våra händer och att sätta vår själs krafter i verksamhet.
Den lifsåskådning, omfattad af många, hvilka nöja sig
med att af de yttre företeelserna allena bedömma tingens
natur, den lifsåskådning, som vill få oss att tro, att arbetet
är en del af vårt väsen, ett omättligt naturbehof, och att
menniskan skulle upphöra att vara menniska, om hon
upphörde att arbeta, är sålunda blott endels sann och strandar
mot ensidighetens klippa, såsom lemnande ur räkningen alla
de krafter, hvilka äro den menskliga verksamhetens
drif-fjedrar. Poeterna må sjunga huru vackert de behaga, och
filosoferna må upptimra huru glänsande systemer som helst
emot den eviga läran om arbetets natur, alltid skall dock,
huru herrlig bilden än är af mannen, som med gladt mod
förrättar sitt arbete, den sannt menskliga känslan än lifligare
tilltalas af bilden, då samme man, hemkallad af
kyrkoklockans erinran att sabbaten inträdt, efter veckans mödor
återvänder hem, för att hvila ut vid den husliga härd, som
hans arbete skapat och som han med sitt arbete uppehåller!
Alltid skall denna bild, öfver hvilken arbetets välsignelse
hvilar och der mannen i hemmets rö samlar sin familj
omkring sig, öfvande barnen i de vapens bruk, som behöfvas
för lifvets kamp, och gladt njutande arbetets frukter med de
sina - alltid skall den bilden i ljus, fägring och tilldragände
kraft stå framom hvarje annan, som ställer arbetet sjelft som
arbetets ändamål. Fråga hvem helst du möter, fråga den
simple arbetaren, fråga industri-idkaren, köpmannen och den,
som egnat sitt lif åt vetenskapens tjenst - alla skola svara
dig, att för dem hägrar ett tillkommande, då de icke mera
behöfva gå till arbetet genom tvång, såsom en glad och
sporrande utsigt. Då först skola de känna sig lyckliga af
att hafva gjort nog. Men först efter ett lif, fullt af
ansträngning, hafva vi rätt att vinna denna belöning.
Må man dock akta sig för de faror, hvilka i form af
frestelser möta! Låt köpmannen drömma, hopande vinst på
vinst, om den dag, då han är i besittning af rikedom! Låt
honom, som af naturen utrustats dertill, i sin studerkammare,
vid sitt skrifbord tidigt och sent utmatta sin hjerna, under
det han i sin fantasi målar åt sig en lefnadsafton, då verlden
skall ära honom och yngre slägten vända sig till honom, såsom
till en outtömlig vishetsbrunn! Men först så blir den förres
dröm och den senares framtidsmålning en sann och
välsignelse-rik verklighet, när den ene strängt afhållit sig från att
balansera på den linie, som skiljer det rätta från det orätta,
och den andre aktat sig för fåfänglighetens, garn, hvari så
månget snillrikt hufvud förvandlats till den anskrämliga masken
af en narr. Vinstbegäret i ena fallet och äregirigheten i det
andra äro helsosamma sporrar, äro nödvändiga till och med,
men blott med det vilkor, att sedligt starka tyglar icke
heller saknas. När skepparen utropar: "för att förtjena
pengar, är jag färdig att segla till afgrunden, med risk att seglen
brännas upp!" ligger deri uttryckt en viss stolt kraft, som
eldar, liksom hvarje bragd, full af faror; när man hänvisar på
en lifsuppgift, der lagerkransar och buketter, handklappningar
och bravorop spela Imfvudrollen, ligger deri en lockelse, som
tjusar. I båda ligger en skarpt manande sporre till arbete,
en oemotståndlig eggelse för det menskliga sinnet. Intet
filosofiskt system, om än så sinnrikt hopfogadt, skall vara i stånd
att besegra och undantränga kraften af denna på praktiska
rön grundade uppfattning - och det är väl, att det så är!
Huru många förfela dock ej sitt mål! Yurmen att blifva
rik öfvergår så lätt till en förstånd och hederskänsla
omtöcknande feber-, äregirigheten förvandlas så ofta till en
hets-jagt efter det tomma skenet. Då är det icke längre fråga
om sättet, huru rikedom och anseende skola vinnas, utan
blott att nå målet så hastigt, som möjligt, allra helst utan
någon ansträngning alls. Röra vi icke här vid ett lyte, som
är vår tids olycka? Har icke derigenom på många håll den
legitima handeln förqväfts af spekulationer, hvilkas resultat
ställas i beroende af hvad slumpen tager eller gifver, af ett
börsspel, der man på ett kort sätter intet, för att vinna allt,
eller allt, för att vinna intet, och der tiggaren från i går
helsas som millionären i dag, för att åter i morgon vara
nedkastad till sin förra sfer bland äfventyrare? Hafva icke
derigenom lycksökeriet och den lismande falheten här och
der blifvit en makt, som ställt den verkliga förtjensten i
skuggan? Hvarför skall man arbeta och anstränga sig, då
man blott behöfver sträcka ut handen, för att gripa den
gyllene frukten? Och hvarför skall man under ängslan vaka
och forska, då forskningens frukter kanske tillkomma en
annan? Den, som äger något, är stark. Den ägande är ju
ock i sin goda rätt. Att förvärfva denna rätt, det är hela
konsten! För öfrigt: ligger det icke i sjelfva spekulerandet,
ju våghalsigare, desto bättre, en förtjenst? Och kommer det,
beträffande offentliga anställningar och ärebetygelser, icke
mindre an på, hvad man i sjelfva verket är, än hvad man
anses vara?
Det är tusenden och åter tusenden, hvilka kunna spegla
sig häri och känna igen sina drag. Vi hafva träffat sådana,
som öppet bekännt sig omfatta denna beqväma, men
upprörande och upplösande lifsåskådning. Vi hafva träffat andra,
hvilka teoretiskt förnekat den, för att omedelbart tillämpa
den i sina handlingar. Vi hafva sett innehafvare af
rike-dommar pösande uppträda, pockande på första stämman i
laget, och det har aldrig saknats kring dem en bugande hop,
som erkännt det oberättigade anspråket. Vi hafva sett män
med stort, sjelfförvärfvadt anseende draga ned detta i fikandet
efter lumpenheter, de högas gunst och ynnestbevis, män, hvilka
liksom äflats att göra sig löjliga, ej nöjda med att vara
aktningsvärda. Säkerligen har du, liksom vi, liksom alla, hvilka
kastat blicken bortom hemmets hank och stör, träffat sådana,
som trott sig, för att tala med en komediförfattare, "vara
ett hvetebröd, då de äro en skrapbulle bara", sådana, som
vilja lysa med lånta fjädrar, gifvande sig sken af att vara
någonting annat, än hvad de äro, sådana som, omstrålade af
ryktets skimmer, icke förstått undvika åtlöjets.
Under sådana omständigheter - och de tränga sig på oss
från alla sidor - skulle det tyckas vara en välsignelse för
verlden, om här funnes något mindre såväl girighet som
äregirighet, hvarmed ju orsaken till mycken dålighet skulle vara
undanröjd. Ty dåligt och fördömligt är det att bedraga, vare
sig det gäller pengar eller ett embete, vare sig målet är
rikedom elter makt och anseende i verlden. Dåligt och
fördömligt är det i lika grad, att locka menniskors ägodelar i snara
och fara, som att lisma sig till ett embete, en sinekur - det
är inkomst utan arbete. Sådant verkar förderfligare, än det
hänsynslösaste röfvarbands härjningar. Hvad säger du om de
många tusenden, hvilka, utan en känsla af skam, jaga efter
sinekurer och, väl i besittning af en sådan, hafva anspråk på
anseende och aktning?
I denna verld, der vi omgifvas af så många mörka,
tyngande verkligheter, hvarför skulle vi ej hängifva oss åt
ljusa, lyftande förhoppningar. Må vi då föreställa oss, att
menskligheten en gång kommer så långt, att hon ej mer
fäller ned och tillbeder mammon, att hon ej med vördnad
och afund blickar upp till bandet i knapphålet, till titeln
på visitkortet - kanske en stulen titel till på köpet! -
och att hon ej bländas af glansen från det stjernb e strödda
bröstet, den guldsmidda rocken! Må vi föreställa oss ett
tillstånd, då köpenskapen, då handel och vandel grunda sig
ensamt på heder och ära och då de personliga egenskaperim
äro sig sjelfva nog, ett tillstånd, då den samlade rikedommen
icke tynges och skuggas af någon förbannelse, något krossadt
hjerta, något sinnes rö, och den ärebetygelse, verlden villigt
gifver, är ärligt förtjent och kan mottagas, utan att samvetet
protesterar på sitt tysta, men oemotståndliga sätt! Ja, må vi
föreställa oss detta, men må vi äfven spörja, om menniskorna
en gång af bildning, uppfostran och förnuft skola höjas så
högt till ädelhet, att de efter värdet skatta de fåfängliga tingen
och bilda ett samhälle af andligen frigjorda män och qvinnor!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
