Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
84
kallat honom en bakdantare; ja, jag skulle sjelf ha’ lagt hand
på honom!"
"Jag är för gammal att baktala någon, Nikita
Ro-manovitsch. Och hvem gäller dessutom detta? Min egen
herre!"
»Förlåt mig, bojar! Men huru skall jag kunna tyda en
sådan förändring? Tsaren måste vara förhexad."
"Ja, det kan hända. Men sitt ned och hör mig vidare.
En annan gång började Ivan Yassiljevitsch, sedan han berusat
sig, med mask för sitt ansigte dansa tillsammans med sina
gunstlingar - det är en skam att blott tänka derpå! Bland
andra var då boj aren furst Mikael Eepnin närvarande och
började gråta af smärta. Då befallde tsaren honom att
likaledes binda en mask för sitt ansigte. ’Nej’, svarade Repnin,
’det gör jag aldrig - aldrig skall jag kränka min
bojarvärdighet!’ Och med dessa ord trampade han under sina fötter
den mask, som räcktes honom. Fem dagar senare blef han
på tsarens befallning mördad i Herrans hus."
"Bojar, det är Gud sjelf som tuktar oss!"
"Ske hans heliga vilja, furste! Men hör vidare! Det tog
aldrig slut på afrättningarna. Dagligen flöt blod på torgen,
i fängelserna och i klostren. Dagligen grepos tsarens tjenare
och sträcktes på pinbänken. Många dukade under för
smärtorna och bekände sig skyldiga, men af fruktan anklagade de
tillika sina herrar. De åter, som för att rädda sina själar
från fördömmelsen betygade bojarernas oskuld, öfverlemnades åt
bödelsdrängarna. Många ledo för sanningens skull, och många
måste hafva vunnit martyrkronan. Tid efter annan tycktes
tsaren återkomma till förnuft, och då ångrade han sig och
bad och grät, ja, han kallade sig sjelf en mördare och
blodhund, han sände skänker till klostren och lät läsa själamessor
för de mördade. Men Ivans ånger var ej af lång varaktighet.
Och hvilket infall hade han ej en dag! Hör mig, furste. Då
jag en morgon vaknade, märkte jag, att stor uppståndelse
rådde på gatorna. Folket sprang hit och dit, den ene
skyndade till Kreml, den andre kom tillbaka derifrån. Och alla
ropade: ’Tsaren drager bort, man vet ej hvart!’ En iskall
rysning genomfor mig. Jag kläder hastigt på mig och kastar
mig i sadeln; från alla håll ila bojarerna till Kreml, den ene
till häst, den andre till fots, som en ringa man af folket, ty
ingen tänker nu på sin värdighet. När vi hunnit till Kreml,
se vi krigsfolket komma ut derifrån, och folket viker genast
undan. Bakom krigarna far en släde, i hvilken tsaren sitter
med tsarinnan och tsarevitsch. Efter tsarens släde följer en
mängd andra, hvilka äro lastade med tsarens packning, hans
skatter och hela husgeråd. Bakom slädarna följa okolnitscher,
ädlingar, embetsmän, krigare och tjenare af alla slag - alla
öfvergifva de Kreml. Yi ämna störta fram till tsarens släde,
men krigarna hålla oss tillbaka och säga: ’Tsaren har förbjudit
oss att låta er komma i hans närhet.’ Och dermed jagar
tåget längs stranden af Moskvafloden och försvinner i
förstäderna. Vi återvände hem och väntade länge, i hopp att tsaren
skulle ändra sitt beslut och komma tillbaka. En vecka förgick,
och så fick hans helighet metropoliten ett bref. Tsaren skref
ungefär följande:
’Jag är djupt bedröfvad i mitt hjerta, men då jag ej
längre vill fördraga era förräderier, öfvergifver jag mitt rike
och följer den väg, som Gud visar mig.’
Då denna underrättelse spriddes, återljöd å nyo hela
Moskva af högljudd klagan: ’Vår fader tsaren har öfvergifvit
oss! Hvem skall nu regera oss?... Hvartill förtiga sanningen:
Ivan Vassiljevitsch var förskräcklig, men Gud sjelf har sändt
oss honom, och det är uppenbarligen hans gudomliga vilja, att
tsaren skall tukta oss, på det att vi måtte rena oss från våra
synder’... Vi höllo en församling och beslöto att samtligen i
egen person begifva oss till tsaren, erbjuda honom våra
hufvuden och gråta för hans fötter. Vi hade erfarit, att han
stannat i Alexandra-slobodan *, som ligger omkring åttio verst
från Moskva. Sedan vi bedt Gud, reste vi af, och då vi i
fjärran fingo slobodan i sigte, stannade vi. Åter började vi
bedja, ty vi voro i stor ångest, icke för det öde, som väntade
* Sloboda betyder förstad.
oss, utan emedan vi fruktade, att tsaren ej skulle låta oss
komma för sina ögon. Men intet olyckligt hände, och tsaren
mottog oss. Då vi trädde in - kan du väl tro det, bojar? -
då kände vi ej igen Ivan Vassiljevitsch. Det var ej längre
hans ansigte; hår och skägg voro fullständigt försvunna. Hvad
hade då skett? Var detta tsaren eller var det icke han?
Länge talade han med oss, förebrådde oss förräderier, som aldrig
blifvit begångna, uppräknade alla våra missgerningar, om hvilka
ingen af oss hade sig något bekant, och slutade ändtligen med
följande ord: ’Jag öfvertager åter regeringen i mitt rike, men
blott på mina gudfruktiga biskopars bön och på ett särskildt
vilkor.’ Och dermed räckte han oss handen att kyssa, till
tecken att företrädet var slut, och afskedade oss."
"Och hvilket var detta vilkor?" frågade Serebräny.
"Det skall du genast erfara, furste. Kör på: efter tre
veckor återvände Ivan Vassiljevitsch till Moskva. Då herrskade
stor fröjd i staden - så stor fröjd, att ej ens den under
påskdagen rådande kan jämnföras dermed. Kort derpå
sammankallade han oss och de andliga till en rådsförsamling. Då vi
hade kommit samman, afgaf han följande förklaring:
’Jag återtager regeringen endast för att tukta mina fiender,
förklara alla förrädare fredlösa och indraga deras gods.
Metropoliten och bojarerna skola i framtiden ej vidare uttråka mig
med nådeansökningar. Jag upprättar en lifvakt åt mig;
dessutom utväljer jag till mitt personliga bruk åtskilliga städer
och befästa orter och i sjelfva Moskva åtskilliga gator. Och
dessa städer och gator och denna lifvakt kallar jag
opritsch-nina; allt det öfriga i riket är semschtschina. Hvarken
bojarerna eller metropoliterna eller embetsmyndigheterna skola blanda
sig i mina enskilda angelägenheter. På detta vilkor’ - slöt
han - ’återtager jag regeringen.’
Sedan den tiden började han samla nytt folk omkring
sig, alla personer af låg härkomst, och han lät dem svära på
korset, att de ej stodo i någon förbindelse med bojarerna.
Åt dem öfverlemnade han allt land, alla hus och all egendom,
som han tagit i anspråk för sin lifvakt, men de gamla ägarna,
mer än tjugotusen personer, jagade han bort som en hjord af
kreatur. Sannt är det, Nikita Romanovitsch, att jag sett det
med mina egna ögon, och ändå kan jag knappt tro det! Nu
genomströfvas det heliga Ryssland af dessa helvetiska,
blodtörstiga skaror, hvilkas märke är en qvast och ett hundhufvud.
De trampa sanning och dygd under fötterna, och ej förräderiet,
utan den ryska äran bortsopa de från jorden; ej tsarens
fiender, utan hans trogna tjenare utrota de - för dem gifves
hvarken rätt eller rättvisa."
"Men hvarför hafva ni antagit detta vilkor?» invände
Serebräny.
"Hvad tänker du på, furste? Kan man föreskrifva tsaren
något? Är han ej af Gud sjelf satt öfver oss?"
"Af Gud-ja, visserligen. Men han sjelf frågade ju er
först: hvarför sade ni honom ej då, att ni ej ville veta af
opritschninan?
"Men om han då rest bort på nytt? Huru skulle det då
gått? Skulle vi varit utan tsar? Och folket - hvad skulle det
hafva sagt härom?"
Serebräny försjönk i tankar. Efter en kort stunds tystnad
fortfor han:
"Det är sannt, utan herre kunde man ej vara. Men hvad
hafva ni nu att vänta? Hvarför säga ni honom ej, att
opritschninan förstör hela landet? Hvarför åse ni stillatigande ett sådant
huserande?"
"Jag tiger ej, furste», svarade Morosoff med värdighet.
"Jag har aldrig hållit mina tankar hemliga, och just derför
befinner jag mig i onåd. Må tsaren blott kalla mig till sig,
så skall jag ej tiga; men han kallar mig ej, och ingen annan
af de våra kommer heller mer i hans närhet. Se blott, af
hvilka män han är omgifven! Hvilken gammal slägt står honom
ännu nära? Ej en enda! Hela hans omgifning består af
föraktliga menniskor af lägsta härkomst, hvilkas fäder ej varit värda
att vara våra förfäders tjenare. Tag hvem som helst af dem:
de båda Bassmanoff, far och son - jag vet ingen afskyvärdare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
