Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfolvy-Bourdon. Öfvers, af C. A. Swahn.
- Modershjertats misstag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emaljerade fajanser och innesluta en nu fullständigt förfallen
spiraltrappa. Denna pelares prydnader äro af samma slag,
soin byggnadens. Icke långt derifrån ser man en port, som
liknar grafsalens ocli hvarpå läses följande inskrift:
»Uppförd af Muhammeds ödmjuke slaf, sonen till Mamud af
Ispahan.»
Vi satte oss åter upp i vagnen. På en lång och bred
gata med träd och alla slags bodar kommo vi till Samarkands
stora torg, Eighistan, det vackraste i mellersta Asien; ryssarna
hafva stenlagt det och prydt det med mångarmade
kandelabrar. Der resa sig stolt de tre stora medresserna
Tilla-Kari, Kir-Dar och Ulug-Beg*, de två sista midt emot
hvarandra och den förstnämnda till venster, midt emellan dem.
De äro statliga ruiner, i synnerhet den tredje, ehuru deras
vacklande murar luta mot sitt fall. De äro beklädda med
emaljeradt tegel och hafva alla rymliga gårdar, som äro
planterade med vackra träd och omgifna af celler, hvilka
användas till undervisningssalar eller bostäder åt presterna.
Namnet Tilla-Kari betyder »guldarbete», och den ädla
metallen skiner äfven präktigt mot det emaljerade teglet,
hos hvilket turkosens färg är den förherskande. Yerkan
af denna utsirning måtte hafva varit underbar i belysningen
af den från en turkosblå himmel strålande solen. Turkosen
är infödingarnas älsklingssten, och man kan säga, att i detta
land påminner allt derom - stenarna, himmelen, ja, till och
med byggnadsmiimena.
*
"Modershjertats misstag.
Agnes, kära Agnes», yttrade fru kammarrådinnan H.
v . ^’fO/ till sin enda dotter, som satt bredvid henne i
-v–.:.! Kungsträdgården och hörde på
eftermiddagskonserten-, »vill du ej spatsera litet i gångarna, liksom de andra
unga damerna? Nej, se huru högt du dragit upp schalen!
Låt den falla litet längre ned från axlarna - så der, ja, det
är ungdomligt och graciöst!»
Ett halft medlidsamt, halft elakt leende lekte på den
tilltalades läppar, ty den kära Agnes var en stackars, liten,
puckelryggig flicka, som dock, enligt sådana olyckligas natur,
styrt ut sig på ett riktigt brokigt och påfallande sätt, men
icke velat lemna den skyddande platsen på bänken vid
moderns sida eller låta axlarnas lätta omhölje skrida ned.
Hvad var det, som förmådde den annars så förståndiga
fru kammarrådinnan, den så ömma modern, att gifva sin
dotter ett sådant råd? Var hon då ensam blind för dotterns
kroppsliga lyte, som genast föll hvar och en annan i ögonen?
Kunde hon - hon allena - vara omedveten om den verkan,
åsynen af den lilla, missbildade gestalten med blottade skuldror
skulle framkalla? Det var värre än så, kära läsarinna, ännu
mycket värre! Hon var icke blott blind för sin dotters lyte,
utan hon lefde till och med i den tron, att Agnes skulle
kunna, då hon vandrade vid sidan af sina välväxta väninnor,
.lika mycket som dessa tilldraga sig uppmärksamhet för sina
behag och sin formskönhet,- hon var öfverseende, hon trodde
allt detta, ty hon var moder.
Hon var en moder! Vet du, hvad detta vill säga? Det
betyder, att hon besatt en sådan kärlek, om hvilken det
heter, att den hoppas allt, tror allt och öfvervinner allt, en
sådan kärlek, som, enligt ordspråket, är blind och som
derför ock framkallar ett underbart sjelf bedrägeri, Icke hos alla
mödrar går detta så långt, som med den här skildrade, men
fri derifrån, riktigt fri, är väl ingen, som älskar på det rätta,
naturliga sättet. Må vi i alla andra ting dömma aldrig så
klart, aldrig så förståndigt och opartiskt, det egna, älskade
barnet kunna vi aldrig se med samma ögon, som det
främmande-, vi äro alltid utsatta för frestelsen att öfverskyla eller
att se barnets fel och brister i en bättre dager, att framställa
alla dess företräden i det fördelaktigaste ljus. Der ingen mäktar
uppdaga hvarken dygder eller behag, der finner modersögat lätt
sådana, och der alla vända sig bort med likgiltighet eller afsky,
der kan ännu modersögafbeundra, värdera och upphöja. Huru
månget, fattigt menniskobarn går icke genom lifvet, utan att
framkalla förtjusningens stråle eller den rena glädjens skimmer
i något öga och utan att hafva lyckats behaga någon, men som
det oaktadt, ehuru ett naturens styf barn, befinnes skönt inför
modersögat! Och huru mången, stadd på villovägar, skulle icke
känna sig förskjuten och förlorad, om han icke på ett ställe i
verlden ännu kunde hoppas att finna tro, förtroende och den
beredvilligaste förespråkare, nämnligen i modershjertat!
Det ligger alltså någonting försonande, tröstande och
innerligt rörande i dessa säregna uttryckssätt för den mo-
* Såsom bekant, äro medresserna skolor, i hvilka barnen
förstås: studiet af koran, de religiösa inrättningarna o. s. v.
derliga känslan. Men i likhet med allt, som är osannt och
begreppsvidrigt, kan äfven denna i sig sjelf lyckliggörande
inbillning åstadkomma inånga obehag i sammanlefnaden, om
den vid uppfostran får inkräkta en förherrskande roll. Hvem
har ej haft tillfälle att bemärka det uttryck af djup
förstämning i mången moders ansigte, som befunnit sig i den
ställning, att hon sett andras barn berömda, beundrade, smekta
och ställda i förgrunden framför hennes egna, hvilka
förblifvit obemärkta? All verldsvana och sjelfbeherrskning lemna
henne här i sticket, i det allmänna bifallet är hon icke i
stånd att deltaga vidare, än med ett isigt småleende, och
tillfrågas hon direkt om sin mening, inskränker sig hennes
under märkbart tvång gifna svar till ett »ganska täckt, i
sanning», under det att hennes min säger någonting helt
annat eller ungefär detta, som der kan läsas af hvem som
helst: »Jag skulle gerna vilja veta, hvad de se för
utomordentligt i dessa dresserade apor, dessa dockor, dessa helt
vanliga barnkammar-cheruber med linhår! Om de bara
på samma sätt ville sysselsätta sig med mina småttingar,
hvilka verkligt älskvärda egenskaper skulle ej då komma i
dagen!»
Samma begär att låta den framgång, andras barn vinna,
endast bero af slump och tillfälliga omständigheter, gör sig
för öfrigt allmänt gällande i lifvet. Hvarje i skolan uppnådd
utmärkelse skulle sålunda, till exempel, »lika väl kunnat
komma min son till godo, ja, med rätta hade han ensam
bort erhålla den, och hade icke den eller den omständigheten
mellankommit, skulle den också säkerligen tillfallit honom».
Å andra sidan åter tyckas de mest öfverdrifna loford och de
oförtjentaste utmärkelser, för hvilka det egna barnet är
föremål, alltid vara mycket väl grundade, och aldrig vill man
för sig sjelf eller andra erkänna, att slump eller misstag der
varit med i spelet. Modershjertat tror just hvad det helst vill
tro och försvarar med beundransvärd bevisningskonst en
öfvertygelse, af hvilken hon Önskar att sanningen måtte bero.
Icke sällan ser man den moderliga sjelfförblindelsen
äfven öfverskatta andras intresse för hennes älsklingar. Det,
som sysselsätter alla hennes tankar, menar hon skall äfven
för andra vara ett fängslande samtalsämne. Så tröttnar hon
aldrig att i de minsta detaljer beskrifva sina barns
egenskaper, vanor och talanger, att, trots alla otvätydiga tecken
till trötthet hos åhörarna, trots deras alla försök att leda
samtalet in i andra spår, behandla och variera detta thema
i oändlighet. Att hennes sällskap slutligen undvikes och att
man bakom hennes rygg sedan gerna roar sig på henne’s
bekostnad och tager hämnd för den utståndna ledsnaden,
innebär blott ett - kanske snart öfvergående - obehag för
henne sjelf. Betänkligare blifva följderna, om den förblindade
modern, vid omnämnandet af sina barns synnerliga talanger,
föranleder dessa att föra sin förmåga till torgs. »Ni kan ej
tro, hvad min Hans deklamerar präktigt», eller »vår lilla Lisa
har verkligen en tjusande stämma», eller »ni skulle blott höra
erhålla fullständig undervisning, hvarmed enligt museimanska begrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0114.html
