Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Furst Serebräny.
Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy.
Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
VIII.
Festmåltiden.
I en ofantlig sal, hvarest dagsljuset föll in från båda
sidor, voro mellan brokigt målade och med blommor
smyckade pelare långa bord uppställda i tre rader.
Hvarje rad innehöll tio bord, och på hvarje bord var dukadt
för tio personer. För tsaren, tsarevitsch och de förnämsta
gunstlingarna var ett särskildt bord dukadt längst bort i salen.
För gästerna funnos långa med brokad och sammet täckta
bänkar, men för tsaren en stor, snidad, med perlknappar smyckad
och med dyrbara stenar besatt länstol. Denne hvilade på
tvänne lejon i stället för på vanliga fötter, och det förgyllda
och brokigt målade ryggstödet bildade en dubbelörn med
utbredda vingar. Midt i salen stod ett ofantligt fyrkantigt
ekbord, hvars tjocka brädskifva hvilade på väldiga spiralformiga
fötter. Ett riktigt berg af guld- och silfverkärl var uppstapladt
på detta bord. Der funnos bägare, hvilka fyra menniskor
knappt förmådde lyfta vid de rikt sirade greparna; vidare
tunga vattenbäcken, med perlor besatta fat och tallrikar i
drifvet arbete af alla möjliga storlekar. Äfven funnos der
pokaler af karneol, krukor förfärdigade af strutsägg och
dryckeshorn infattade i guld. Mellan tallrikarna och vattenbäckenen
såg man sällsamt formade vaser af guld, hvilka föreställde
björnar, lejon, tuppar, påfåglar, tranor, noshörningar och strutsar.
Och alla dessa massiva tallrikar, dryckeshorn, krukor och
bägare, alla dessa djur och fåglar voro så uppställda, att de
bildade en pyramidformig byggnad, hvars spets nästan räckte
upp till taket.
Hofmännens glänsande skara trädde högtidligt in i salen
och tog plats på bänkarna. Ännu stodo endast salt- och
pepparkaren på borden, äfvensom fat med kallt kött, Inlagdt i olja,
saltade gurkor, plommon samt sur mjölk i träskålar.
Opritsch-nikerna satte sig till bords, men började ej äta innan tsaren
hunnit infinna sig. Snart trädde uppassarna parvis in och
ställde sig bakom tsarens stol; efter dem följde hofmästaren
och öfverste munskänken.
Ändtligen hördes horn skälla, palatsets klockor började
ringa, och med afmätta steg trädde tsar Ivan Vassiljevitsch
sjelf in. Han var reslig, välväxt och bredaxlad. Hans långa,
med brokigt skimrande teckningar smyckade brokadklädning
var i sömmarna och skörten utsydd med perlor och ädelstenar.
Vid hans halsband, som bestod af dyrbara ringar, hängde
emaljerade bilder af frälsaren, Guds moder, apostlarna och
profeterna. Ett stort ciseleradt kors hängde vid en gyllene
kedja ned öfver bröstet. De höga klackarna på hans röda
maroquinstöflar voro beslagna med silfver.
Serebräny kände sig smärtsamt berörd af den förskräckliga
förändring, som Ivans yttre undergått. Hans regelbundna
ansigte var ännu vackert, men dragen framträdde nu skarpare,
örnnäsan tycktes mera böjd, i ögonen glödde en hemsk eld,
och på pannan märkte man numera fåror, hvilka ej funnits
der förut. Mest fäste dock fursten Sigvid, att skägget nästan
alldeles försvunnit. Ivan räknade nu tretiofem år, men han
såg ut att vara långt in på fyratiotalet. Uttrycket i hans
ansigte hade undergått en fullständig förvandling, som erinrade
om det sätt, hvarpå en byggnad förändrat utseende efter en
brand: murarna stå ännu qvar, men siraterna äro borta, de
svärtade fönstren blicka ogästvänligt, nästan fiendtligt, på
främlingen, och i de öfvergifna rummen hafva onda makter hållit
sitt intåg.
Trots allt detta fanns emellertid ännu alltid något
tilldragande i tsarens blick, när han ville behaga.. Hans leende
tjusade till och med dem, hvilka ganska väl kände honom och
afskydde hans grymhet. Med detta lyckliga yttre förenade
Ivan en utomordentlig talgåfva. Det hände ej sällan, att
oförvitliga, ärevördiga män, när de hörde tsaren tala, voro
öfvertygade om nödvändigheten af hans förskräckliga våldsåt-
gärder och i sådant ögonblick trodde på rättvisan af hans
straff.
Då Ivan blef synlig, reste sig alla och gjorde en djup
bugning. Långsamt skred tsaren fram genom salen mellan
bordraderna, stannade vid sin plats, kastade en blick öfver
församlingen och bugade sig åt alla sidor. Derpå läste han
med hög stämma en lång bön, gjorde så korstecknet, signade
måltiden och satte sig i sin länstol. Alla, med undantag af
sex uppsyningsrnan öfver uppassarna vid bordet samt munskänken,
följde hans exempel. En mängd tjenare i guldsömmade
kaftaner af violett sammet ställde sig upp framför tsaren, bugade
sig så, att hufvudet kom i jämnhöjd med gördeln, och aflägsnade
sig derefter parvis för att hemta rätterna. Snart återvände
de med två hundra stekta svanor på guldfat. Så begynte
måltiden.
Serebräny satt ej långt från tsarens bord. I hans
omedelbara närhet befunno sig landtbojarerna, det vill säga de, hvilka
ej hörde till opritschninan men likväl pä grund af sin höga
rang denna dag voro kallade till tsarens bord. Några af
dem hade Serebräny känt före sin afresa till Lithauen. Från
den plats, han intog, kunde han se tsaren och alla de, hvilka
sutto vid samma bord som han. En känsla af sorg smög
sig öfver Nikita, då han jämförde den Ivan, hvilken han för
fem år sedan lemnat, med den, som han nu återfann i kretsen
af sina gunstlingar. Han vände sig till en af sina grannar,
en af de bojarer, med hvilka han af gammalt var bekant, och
frågade:
"Hvem är den der unge mannen, som sitter till höger om
tsaren - han med det bleka, sorgbundna ansigtet?"
"Det är tsarevitsch Ivan Ivanovitsch", svarade bojaren.
Derpå såg han sig raskt* och förstulet om åt alla håll och
tillade sakta:
"Måtte Gud vara oss nådig! Han har ej följt i sin
farfars, utan i sin fars fotspår, och trots hans ungdom är hans
hjerta redan fyldt af ondska; hans regering kommer ej att
bereda oss någon glädje."
"Och den der "svartögde unge mannen med det tilldragande
ansigtet der vid ändan af bordet? Hans drag äro mig ej
obekanta, men jag kan ej erinra mig, hvar jag sett honom.»
"Ja, furste, du har sett honom för fem år sedan: på den
tiden var han blott vapendragare i tsarens lifvakt. Men sedan
dess har han stigit högt och kommer att stiga ännu högre.
Han är Boris Godunoff, tsarens mest omtyckte rådgifvare. Ser
du", fortfor bojaren med dämpad stämma, "ser du der bredvid
honom den der axelbreda, rödhåriga menniskan, som ej kan se
någon i ansigtet och som med så dyster min gör ända på
svanen, som han* har på sin tallrik? Vet du, hvem det är?
Det är Gregor Skuratoff med tillnamnet Maljuta. Han är
tsarens vän, förtrogne och bödel. Men här i klostret tjenstgör
han som den pater, hvilken har att vaka öfver de heliga
kärlen - måtte Gud förlåta honom det! Tsaren tager ej ett
enda steg utan honom-, endast Boris Godunoffs inflytande går
upp mot hans, ty denne behöfver blott säga ett ord, så måste
Maljuta ge vika. - Och den der unga, vackra karlen med
flick-ansigtet, hvilken iskänker vin åt tsaren - det är Fedor
Bassmanoff."
"Den der?» frågade Serebräny, som igenkände den qvinlige,
unge man, hvars yttre på borggården i så hög grad tilldragit
sig hans uppmärksamhet och hvars elaka skämt sä när kostat
honom lifvet.
"Ja, just han. Och hvad tsareft håller af honom! Det ser
verkligen ut, som om han ej ens förmådde lefva utan honom.
Men gäller det en allvarsam angelägenhet - hvem frågas då
till råds? Icke han, utan Boris."
"Ja, det är han", sade Serebräny, som nu närmare
betraktade Godunoff. "Nu erinrar jag mig honom. Befann han
sig ej bland tsarens bågskyttar?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
