Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En påskdag. Teckning af Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
penning i sin ficka samt för öfrigt äro disponerade att göra
besparingar och beräkningar. På dem, som icke äga
tillräckligt mynt att göra sina inköp i parti, som i andra eller
tredje hand måste låta utminutera åt sig underhaltiga varor,
som köpa möbler på afbetalningar och ved, sedan kölden
har knäppt till, på dessa obemedlade, som måste taga dagen
som den kommer och med bästa vilja i verlden aldrig kunna
»passa på-," på dessa så att säga ögonblickets barn glömde
hon fullkomligt att fästa något afseende, och inträffade sådant
mot hennes vana, så skedde det från den ståndpunkt, der hon
sjelft ställt sig, och hon kallade dem »oförlåtligt, slarfaktigt
folk,» under det hon icke kunde underlåta att småle åt sin
egen klokhet, sitt eget förutseende...
»God morgon, kära moster», sade nu en klingande röst,
och ett ungt fruntimmer i enkel, mörk drägt, rosiga kinder
och.strålande ögon inträdde, i det hon genom dörren följdes
af Karins misstrogna ögonkast. »Jag hade vägen hitåt och
kunde icke underlåta att titta upp.»
Fröken Drahms angenäma funderingar voro afbrutna,
och hon lade ifrån sig tidningen.
»Jag har varit hos läkaren», fortfor den unga qvinnan»,
mamma mår icke riktigt bra, och jag tänkte vänta häruppe,
tills medicinen blir färdig.
»Mamma är alltid litet pjåskig», sade fröken Drahm.
»Det är jag, som pjåskar», inföll den unga frun gladt, »och
hon är så klen, att man behöfver vara rädd om henne. Men
nu skall moster snart komma hem och se min lilla pojke,
han är då riktigt kry, en riktig rustibuss, som kryper på
golfvet lik en groda.»
Fröken Drahm höjde på axlarna, Om anledningen
härtill var, att hon afskydde grodor eller att hon för såväl
grodor som barn hyste en afgjord motvilja, är svårt att
afgöra och inverkade icke synnerligen på den vackra, unga
frun, som i sitt hjertas fulla glädje och lycka fortfor:
»Pojken skrattar, sprattlar och jollrar, och Ludvig vet icke något
roligare, än att leka med honom.»
»M, Ludvig kunde väl göra det, som är nyttigare»,
inföll fröken Drahm med ett litet, sötsurt leende.
»Det gör han också», sade den unga frun, som med
orubbligt godt lynne rörde och vände sig i dessa soliga rum,
der hennes leende riktigt tycktes vara på sin plats. »Han
är verkligen outtröttlig, annat vore synd att säga, och våra
utgifter och inkomster gå temligen bra tillhopa.»
»Så länge det räcker, men när ni få huset fullt med
barn...»
»Ah, bevars!» Den unga frun blef helt röd och allvarlig.
»Du borde verkligen, min söta, ha tänkt dig före, innan
du gifte dig. Men om man rent af bundit dig, så hade du
ändå rusat åstad.»
»Åh, bevars!» utropade ännu en gång den unga frun,
på hvars läppar nu leendet åter bröt fram. »Om
inkomsterna skulle bli något knappare», tillade hon, »så få vi
inskränka oss.»
»I alla fall var det en stor obetänksamhet, att du, en
fattig flicka, gifte dig med en mindre bemedlad man, en
löntagare på ett kontor. Det går väl an, så länge din man har
helsan, men antag sjukdom... åratals sjukdom och dermed
följande umbäranden och nöd...»
»Må Gud hålla sin hand öfver oss!»
»Det har du skäl att säga. Tänk på din mor! Ja, hon
och jag äro egentligen icke slägt, vi äro ju endast
samman-bragta barn, och ehuru det uteslutande var på min mors sida,
som förmögenheten fanns, så fick dock Johanna åtskilliga
tusental, då hon gifte* sig. Men din far förstod att göra af med
slantarna, och då han dog var Johanna på bar backe. Hvad
mig beträffar» - fröken Drahm gjorde en liten paus – »ja,
också jag hade kanske kunnat vara gift, om jag icke
varit klokare än så. Jag tänkte på saken från mera än en
sida, och derföre är det, som det är.»
Fröken Drahm kastade nu en blick omkring sig, i det
hon med nöje erkände sig hafva undsluppit harmen att få
sina ägodelar förskingrade, på samma gång som hon lifvet
igenom varit oberoende af en annan persons tycken och
nycker.
»Mannen bör man icke tro mer än jämnt», återtog hon.
»Se du upp med Ludvig, det är mitt råd, och håll som man
säger tummen på ögat på honom!»
Den unga frun invände, att hon icke fann något att
anmärka mot sin man, en försäkran, den fröken Drahm åhörde
med ett tvifvelaktigt leende. »Ja, det är godt och väl att
hafva undseende», sade hon, »jag vill till och med tro, att
du känner dig lycklig, men, söta Eleonoré, tänk dock icke,
att du oupphörligen skall dansa på rosor!»
Yid dessa ord nickade fröken Drahm på ett allvarligt
och högtidligt sätt, och då hon märkte, att öfver den unga
qvinnans nyss så glada ansigte hade fallit en skugga, så
antog hon, att hon vidrört någon sträng, som också skulle ljuda
efter hemkomsten. Om detta vidrörande icke precist skulle
framkalla disharmoni - fröken Drahm var naturligtvis
alltför rättskaffens att önska en sådan -, så skulle dock en
stämning uppstå, som gjorde den unga frun beredd på
stundande onda dagar. Med att väcka tanken på dessa hade
hon ju riktigt gjort en god gerning; man kunde aldrig vara
tillräckligt försigtig, och sjelf hade hon alltid tänkt sig väl
före. Man borde icke uteslutande tänka på den flyende
stunden, utan också på den kommande. En fullkomlig
be-kymmerslöshet vore ett lättsinne, som förr eller senare
straffade sig sjelft. Allt detta sade fröken Drahm och kanske
mera dertill, hvilket åtföljdes af ett bönfallande om, att
Eleonoré icke ett enda ögonklick borde glömma sin egen mor och
alla de vedervärdigheter, som denna hade upplefvat.
Ett helt moln af tungsinthet hade så småningom lägrat
sig i den unga qvinnans själ, ett moln, som hon nästan var
frestad att urladda med några tårar, men frestelsen
öfver-vanns, och då hon efter ännu några vexlade ord aflägsnade
sig från fröken Drahm, blefvo hennes steg allt lättare, ju
längre bort hon kom, hennes ansigte klarnade, och då hon
nådde sitt hem och i dörren möttes af sitt barns glädjerop,
hade rodnaden och leendet återvändt. Nej, hon ville icke
frukta den dag, som ej vore kommen, hon ville njuta af
stundens lycka och en gång med sinnesstyrka bära pröfningens
och sorgens dagar!
»Stackars moster Laura», tänkte hon och tog sitt barn
i famnen och kysste det. Men härvid kunde hon icke
underlåta att erkänna för sin man, att Fröken Drahm nästan
hållit på att göra henne orolig.
»Hvarför skall du också ständigt springa till henne?»
sade mannen med ett litet förtretadt uttryck.
»Nu öfverdrifver du, Ludvig; det är ju ett par månader
sedan jag besökte henne.»
»Nå, hade du roligt då?» frågade han skrattande. »Om
jag icke missminner mig, kom du hem med förgråtna ögon.»
»Det var för fru Alms skull; hon och moster Laura
hafva ju varit skolkamrater och förr i verlden särdeles
intima ... jag tänkte derföre, att moster skulle hjelpa henne,
så olycklig och fattig som hon är.»
»Men moster Laura aktade sig för hjelpen, det sade jag
dig förut.»
»Jag föreställde mig likväl... hon är ju så rik...»
»Det är godt och bra för henne, uteslutande för henne.
Hon är ett gammalt egoistiskt, elakt troll. Nej, håll inte för
min mun, utan låt mig tala! Din mor till exempel... det är
sannt, att fröken Drahm ständigt påminner om, att det
egentligen icke finns någon slägtskap emellan dem samt att hon
för resten icke har några anförvandter alls. Nå, för mig
må hon gerna stå ensam i verlden, men din nior sätter
märkvärdigt nog värde på henne.»
»De äro ju uppfostrade tillsammans, och mamma kan
aldrig nog tala om, huru god och älskvärd moster Laura en
gång varit.»
»Det måste hafva varit för mycket, mycket länge sedan,»
sade den äkta mannen med ett skratt. »Den rika damen
ignorerar oss emellertid fullkomligt. Nå, förlusten är uteslutande
på hennes sida. Hon går miste om mången treflig stund här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
