Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt språk. Poem av L:sköld Oxenstrierna. - S:t Pauli kyrka i Götheborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vårt språk.
Åt dig, du svenska folk, jag egnar mina sånger,
Tag du min hyllning mot, den är dig ärligt ment!
Jag ville ge mitt lif för dig, o, många gånger,
Om allt, som vore svenskt, ock vore klart och rent.
Men, ack, ett gammalt ondt än synes vid’dig häfta,
Det är ett farligt smink; gå, tvätta fort det bort!
Låt ej ett litet sår bli en obotlig kräfta,
Sök hjelp, men snart, ty minns, att hjelpens tid är kort!
Lägg bort all utländsk flärd, hvad rang och färg den äger!
Du kan umbära den, om blott du riktigt vill.
Hvar gång, du detta gör, så vinner du en seger,
Som skall förädla dig, har du blott håg dertill.
Jag vill ej bedja dig, att allting du förskjuter,
Som andra länder har, som kommit utifrån,
Nej, tvärt om, med den rätt, hvaraf den vise njuter,
Dess snilleverk, dess konst du tage såsom lån.
Och kan du nyttja dem och dermed du förskönar,
Hvad här du har förut, du äger rätt dertill.
Om ock din samtid ej, väl efterverlden lönar
Det ädla, som du gör, det sanna, som du vill.
Tag icke utländskt kram, din trefnad det ej öker,
Men tag till förebild det, som dig höfvas kan.
Af egna ämnen se’n du kan, om blott du söker,
Lätt efterbilda det; du godt och nyttigt fann.
Du renad lära tog i förste Gustafs tider
Från Tyskland, som ett lån, men gaf den snart igen,
Förädlad med ditt blod i andre Gustafs strider-,
Så har du fordom gjort, så kan du göra än.
Hur mycket har du ej till andra länder gifvit,
Som burit frukter der, framsprungna ur din famn!
Säg, läser man ej der, hvad Frithiofs skald har skrifvit?
Berzelius och Linné - hvem vet ej deras namn?
Långt öfver vesterhaf, vid frihetshymnens toner,
Hvem forskade så tyst midt under krigets dån?
Det är ett Sveriges barn - och "Monitors» kanoner,
De svara med sin röst: det var John Ericsson.
Men ej till blodig kamp jag vill ditt sinne väcka,
Nej, till ett fredligt värf, som fordrar all din kraft,
Och om du tröttnar då, så låt dig ej förskräcka,
Men sök ditt mål likväl-, ej bättre mål du haft.
Gör rent ditt eget språk, som är det ärligt svenska,
Det rena nordiska ej höfves utländskt prål.
Det är din största skatt, det högsta fosterländska,
Som du af fadren ärft, det är ditt tungomål.
Då en gång du har fått ett eget språk att akta,
Och det ett språk så skönt, så stolt, som svenskan är,
Ej efter granna ord från. andra länder trakta,
De anstå icke dig, de pryda icke der.
Yäl är vårt hemlands mål ej lika rikt, som andra,
Dock rikare likväl, än mången af oss tror;
Gå, gör dig möda blott, kring folkets bygder vandra
Och lyssna till det språk, som uti dessa bor!
Med undran lyssnar du kanhända då och tänker,
Hvarför så månget ord, som der du talas hör
Och med sin rena klang ditt öra nöje skänker,
Ej brukas uti skrift, ej der sin nytta gör.
O, hör mig, Sveas folk! Bevara det du äger
Af detta språk, du ärft från dina fäders da’r,
Och akta detta arf, som allting öfverväger,
Ty, om du mister det, då har du intet qvar.
Likgiltig uti allt, med andras ord du slösar
Och låter det, du har, förfalla utan blygd;
Du glömmer fadrens språk och rifver deras dö sär
Och saknar deras kraft och - skryter med din dygd.
Om snillet framsteg gör och bryter nya banor
Och bildar så ett verk, som många delar har,
Du glömmer strax ditt språk och dettas höga anor, .
Ty namn på hvarje del från utländskt språk du tar’.
Dock finns det månget ord, som nordiskt burskap vunnit,
Med stamord från ett språk, som nu är nästan glömdt,
Det pryda må sin plats, der svenskt du icke funnit,
Men icke förr, än du har egna källor tömt.
Se till en liten ö långt upp i höga norden,
Der flammar kraterns eld ur snöbetäckta berg,
Men karg är der naturen och njugg på skörd är jorden,
Som längre snöhöljd är, än klädd i sommarns färg.
I armod lefver der, hårdt pröfvad många gånger,
En idog men’skostam emellan berg och is,
Den älskar dock sitt land, sitt språk och sina sånger,
Hvarmed i fordom tid den tagit månget pris.
Sitt gamla modersmål den håller högt i ära
Och upparbetar det i mån af tidens kraf.
Minns Snorre Sturleson, som fick dess runor bära,
Och minns den sagoskatt, som han åt norden gaf!
Så Island och dess folk sig vant i alla tider
Att hylla, hvad de haft utaf det gamla qvar;
Ju mer dess bildning höjs, dess forskning också skrider
Tillbaka till den tid, som bolda fäders var.
Gå, gör som de och ös utur den rika källa,
Du äger inom *dig! Bryt upp den källans dam,
Och du skall floder se af klara ord, ^om välla
I sköna toner fram, förrådande sin stam.
Och. när du gallrat ut det sliskiga och söta,
Som flärden smugglat in uti ditt tungomål,
Hur herrligt skall hvart ord ditt öra sedan möta
Så kraftfullt och så rent, som klangen utaf stål!
L:sköld Oxenstierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>