Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 110.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Orenburg till Samarkand.
Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn.
(Forts. fr. sid. 110.)
l n ännu temligen ung molla visade oss i medressen
Tilla-Kari några af lärjungarnas skrifprof. Papperet
liknar icke det vi använda och är af tre slag, fernissadt,
oljadt och limmadt. Man skrifver på det första med en i
ena ändan som en penna tillspetsad träpinne; det andra
ersätter våra fensterrutor, det tredje begagnas till omslag. Det
tillverkas i allmänhet af trasorna efter gamla bomullskaftaner,
som säljas i bazarerna till mycket lågt pris. Lumporna
sorteras icke, men färgade väfnader användas helst vid
förfärdigandet af det blåa papperet, hvilket brukas till kuvert,
Tilla-Kari byggdes år 1020 (1618)-, den har femtiosex
rum, i hvilka hundratolf mollaer bo. I dess venstra flygel är
för imanen uppförd en kupolmoske med en marmortrappa.
Ät dessa medresser hafva anslagits s. k. vakufs,
egen-dommar, hvilka för everldliga tider gifvits af Jalangtasch och
ligga sydvest om staden Katte-Kurgan. De båda medresserna
Tilla-Kari och Kir-Dar äga tjugufem jordlotter, åtta bodar och
en inkomst af 38,000 tenga. (l tenga omkring 58. öre) om
året. Ofvanför medressen Kir-Dars portar hafva som prydnader
anbragts två lejon eller, rättare, tigrar af emaljeradt tegel,
hvilka gifvit medressen dess namn. Kir-Dar betyder »Två
lejon", men såsom jag redan nämnt, är det riktigare att skrifva
två tigrar, ty lejonet är okändt i mellersta Asien och
språket äger blott ett ord för att beteckna dessa båda djurarter.
Fasaden är rikt prydd med fyrkantig mosaik af grön, blå,
hvit och röd fajans. Den uppfördes af Jalangtasch-Bahadur
år 1010 (1601). Denna medresse har sextiofyra rum, som
hvart och ett bebos af två mollaer.
Äfven den tredje medressen, Ulug-Beg, har liksom
Kir-Dar, två minareter, hvilka man med flit gifvit en lutande
ställning och som ådraga sig uppmärksamheten genom sin
ansenliga höjd och smakfullhet. Deras lutning är så stor, att
man erfar en viss fruktan, då man går förbi dem. De båda
tornen äro beklädda med utsökt vacker emalj. Inkomna i
Ulug-Beg, räckte oss en gammal molla med hvitt skägg
mandlar, pistacier och sartiskt bröd. Rummen hafva mycken
likhet med källare, ty i dem finnes ingen annan öppning än
dörren, och genom denna inströmmar äfven ljuset. Ett stort,
på något afstånd från golfvet anbragt och med en filt betäckt
bräde utgör cell-invånarens säng. I väggarna äro anbragta
nischer, der de heliga böckerna och torkade frukter ligga
kastade om hvarandra. Denna medresses tillgångar äro
mycket mindre än de båda andras; de utgöras af en jordlott,
två bazarer, tvåhundraelfva bodar och sjutioen bohagsartiklar,
eller till sammans 3,950 tenga årligen.
De båda medresserna hafva uppförts i forntiden och den
tredje senare; men den präktiga emalj, som vi nu beundra
på lemningarna af dessa byggnadsverk, förskrifver sig från
långt senare dagar. Hvad det måste hafva varit vackert, detta
Samarkand, då den lärde Ulug-Beg, Tamerlans sonson, som
åtnjöt stor ryktbarhet såsom skicklig astronom, från dess
smäckra minareter lät blicken sväfva ut öfver den stora, allt
igenom emaljskimrande staden!
En snillrik bildhuggare, Emile Soldi, har efter de tegel
och talrika fotografier från Samarkand, hvilka hr de Ujfalvy
hemfört, med sin konstnärliga inbillningskraft återväckt stadens
prakt under Timor i dessa ord:
»Ser ni icke som en hägring denna ofantliga stad, hvars
terrasser hafva upp en samling jättelika byggnader, hvilkas
murar gnistra likt diamanter och som spira upp i den
solljusmängda rymden med djerfheten hos våra göthiska domer?
Deras massor synas desto mera öfverväldigande, som de
krönas af en rad små förtjusande kupoler och omgifvas af
luftiga och strålande minareter. Det är det sköna, heliga, rika
Samarkand, Tamerlans hufvudstad!»
Vi, som se endas.t ett matt återsken af denna forntida
prakt, vi känna hvad Marco Polo erfor vid åsynen af denna
ojämförliga stad. Hvilka minnen framkalla icke dess ruiner
i vår själ? Här var det Alexander den store satte en fläck
på sin ära, då han med egen hand dödade en af sina bästa
vänner under rusets och utsväfningarnas inflytande. Här var
det Dschingis-kan samlade sina fruktansvärda härskaror, för
att underlägga sig öster- och vesterlandet. Denna stad
besöktes af Marco Polo, en af medeltidens ryktbaraste
upptäcktsresande, på hans resa till den rikt begåfvade
Kublai-kans hof. Slutligen utsåg den ryktbare, haltande Timor
Samarkand till sin hufvudstad, och der var det han lät
uppsätta hekatomber af menniskohufvuden, under det han
fras-sade af Zerafschan-dalens doftande frukter.
Huru många omstörtningar från den milesiska koloniens
grundläggning, från den inkräktande mongolens verldsvälde
ända till afmattningen och förfallet i våra dagar! Alla dessa
ståtliga byggnader sjunka så småningom i grus, och den
tviflande och slöe museimanen rör icke ett finger, för att hejda
denna tidens förhärjande framfart, som han kallar »det
oundvikliga ödet»; liksom fordom, sitter han hela dagen nedhukad
utanför sin eländiga bostad, rökande, gassande sig i
solskenet och begrundande den i hvarje ögonblick omkring honom
pågående omskapningen. Just dessa samma män, som ni ser
prata och schackra med de ryska soldaterna, äro färdiga att
skära halsen af dem vid första lägliga tillfälle, ty i deras ögon
äro vi alla främlingar och otrogna, goda nog att kastas åt
hundarna; trots sin skenbara ödmjukhet förakta de oss, och
blicka stolt ned på oss från sin yfverborna likgiltighets höjd.
Då vi tfädde ut ur medressen Ulug-Beg, sågo vi midt på den
öppna platsen hundratals muselmaner, som sutto i ring
omkring en person, hvilken mycket lifligt berättade sägner
för dem. De lyssnade uppmärksamt och tillkännagåfvo då
och då sitt bifall genom nickningar. Försäljare utbjuda
till billigt pris glass af snö och honing, och is dertill fås i
öfverflöd från de närbelägna bergen. Stödjande sig med
ryggen mot en vägg, låta andra raka sitt hufvud, hvilket är ett
religiöst bruk hos de rättroende, hvarför det också aldrig
händer, att en inföding låter sitt hår växa. Tartarerna, hvilka
tillåta sig detta sjelfsvåld, äro redan halft förryskade, och det
är förmodligen med anledning af nämnda bruk,
muhamed-anerna alltid bära en liten kalott, som kallas tibeteika.
Sedan vi noga besett medresserna och det brokiga hvimlet,
återvände vi till vår bostad, begrundande, hvad Samarkand
måste hafva varit, då alla dessa byggnader ännu stodo der
i sin fulla glans; förvisso kunde det då prunka med den
stolta benämningen »Asiens drottning». Man får dock icke
jämnföra det med våra europeiska städer, som det icke liknar
i något afseende. I allmänhet se de österländska städerna
ut som stora byar, samlade omkring sjelfva stadskärnan, hvari
fästningen uppförts och hvilken omslutes af en vidsträckt
träd-gårdsinhägnad. De hafva alla samma form, och skilnaden
dem emellan ligger endast i storleken. Stadens medelpunkt
utgöres af fästningen, hvilken vanligtvis reser sig på en
konstgjord höjd samt omgifves af en graf och en temligen hög,
med tinnar försedd lerjordsmur. Omkring denna utbreda sig
förstäderna åt tre sidor; deras gator äro smala och krokiga
samt utgöras af två jämnlöpande rader nakna murar, ty alla
husens fenster vetta inåt gården. Der finnas nästan inga
trädgårdar, och sällan ser man några träd. Det är endast i
de stora städerna man påträffar af hus bildade gator omkring
bazaren.
Ben moderna moskén utgöres i de flesta fall af ett
öppet,1 med höga träpelare försedt galleri, hvars tak är betäckt
med målningar i lifliga färger. Invid det samma finnes en
annan moské för de stora festerna och vintergudstjensterna.
Vid den till fästningen ledande vägen hafva ryssarna
uppfört en mycket vacker skola, Då jag här för andra
gången såg qvinnor, som, bärande barn på armen, begärde
allmosor, frågade jag min vägvisare - en älskvärd rysk
officer, furst M. - om de icke hade riågot annat yrke. »Nej»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
