Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De tropiska stormarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
146
vittna allt för många spårlöst försvunna fartyg och
sjöförsäkringsbolagens räkenskaper. Men hvad Atlantiska oceanen i
den vägen mäktar åstadkomma, är likväl, om än icke lekverk,
så dock småsaker i jämnförelse med våldsamheten och den
förfärliga kraften hos tropikernas stormar. De öfvergå, som
sagdt, alla föreställningar och hafva förorsakat nära nog
ofattliga olyckor.
En orkan, som den 10 Oktober 1789 strök fram öfver
den Vestindiska ön Martinique, förorsakade nio tusen
menniskors död. I staden S:t Pierre blef icke ett enda hus
öfrigt, l Port Eoyal blefvo, utom kathedralen, sju kyrkor och
fjorton hundra hus förstörda. Ett sammanstörtadt lazarett
begrof i sin ruin ett hundra sextio sjuklingar. På den
närliggande ön S:t Lucia funno sex tusen menniskor sin död
under denna fasans dag. De starkaste byggnader
förvandlades till högar af spillror och grus. Till och med kustens
korallbankar blefvo delvis genombrutna och spolierade. I
staden Kingstown på S:t Vincent, en annan ö i grannskapet,
återstodo af sex hundra hus blott fjorton. Huru denna
orkan tedde sig på hafvet, kan man af det anförda något så
när föreställa sig. Man har för öfrigt en upprörande
beskrifning derom. En engelsk eskader, under amiral Eodneys
befäl, befann sig just i de Vestindiska farvattnen och inom
orkanens omkrets. Den blef nästan helt och hållet
tillintetgjord.
Om orkanen, som den 10 och 11 Augusti 1831 hemsökte
ön Barbados, några mil rakt öster om S:t Vincent, berättar
ett ögonvittne, bland annat, följande:
"Klockan sju på aftonen var himmelen klar och luften
stilla. Lugnet räckte till något öfver ’klockan nio, då vinden
började draga åt norr. En halftimma derefter såg man en
och annan blixt klyfva nordliga horizonten. Häftiga
vindstötar och ösande regnskurar aflöste derefter hvarandra till
midnatt. Termometern visade härunder mycken oro och
vexlade flera omgångar från H- 28 till -h 30 grader Celsius. Efter
midnatt antogo blixtarna, med sina oafbrutna flammor, som
korsade hela firmamentet, en rent af förskräcklig karaktär.
"Så bröt stormen ut. Den kom norr ifrån, tjutande värre
än någon vilddjurshop och krossande allt, men sprang i
plötsliga ryck öfver kompassens mellanliggande streck från nordost
till nordvest. Under tiden upplystes de öfre luftlagren
oafbrutet af blixtar. Hela rymden tedde sig som ett eldhaf, der
elektriska explosioner öfverallt förekommo. Efter klockan
två blef orkanens dån så öfverväldigande, att språket saknar
uttryck för dess riktiga betecknande. Öfverstlöjtnant Nickle,
som befann sig ute på gatan, sökte skydd under utsprånget
af ett fönster och hörde icke för stormen, att husets öfversta
våning instörtade. Klockan efter tre började orkanen aftaga,
men våldsamma vindstötar förekommo dock ännu med korta
mellantider, än från vest-nord-vest, än från vester och än
från sydvest.
^Somliga ögonblick upphörde äfven ljungelden, och det
mörker, som då utbredde sig öfver staden var i ordets
vidsträcktaste bemärkelse fasansfullt. Det hemska minskades
ingalunda heller derigenom, att glödande meteorer äfven
genom-skuro rymden. Men detta jämnförelsevis lugna afbrott i
ele-menternas uppror bebådade ingen vapenhvila och fred, utan
utgjorde blott en andhemtning för förestående ytterligare
kraftansträngningar. Orkanen växte upp igen, lika plötsligt,
som han stillnat, men han kom nu från vester och sopade
ren väg, der han drog hän, lemnande intet qvar. Sjelfva
marken darrade, der förstöraren susade fram. Ingen åska
kunde mera höras. Orkanens oväsen, bruset från oceanen,
hvars himlastormande vågor tycktes vilja sluka och
nedbryta allt, hvad de andra, lössläppta naturkrafterna
tilläfventyrs skonade, braket från nedstörtande murar och tak
- allt detta förenadt åstadkom ett så bedöfvande buller, att
till och med den väldige dundraren i skyn kom till korta.
"Efter klockan fem hade orkanen omsider uttömt sitt
vildaste raseri. Klockan sju hade vinden åter gått öfver
till sydost, och klockan nio var det vackert väder.
Förstörelsen var oerhörd. I hamnen hade endast två skepp
kunnat uthärda ovädret, stående på rätt köl. Alla andra hade
kantrat, slitit sig loss, drifvits på grund och slagits i spillror*
eller gjort haveri. Från kathedralens torn, som trotsat
an-loppet, tedde sig hela den omgifvande trakten som en bild
af den jämmerligaste förstöring. Marken såg ut, som om
elden gått fram deröfver, och de träd, hvilka ej blifvit
kull-vräkta, stodo beröfvade både blad och grenar. De staden
omgifvande landtgårdarna, med sina skuggrika planteringar,
förut traktens prydnad, hade förvandlats till högar af spillror,
och af planteringarna syntes knappt ett spår."
Det är icke endast de Vestindiska farvattnen, som
hemsökas af sådana förödande stormar, omöjliga för menniskor
att trotsa. Under samma polhöjd förekomma ,samma
våldsamma utbrott af naturkrafterna äfven på andra delar af
jorden. I det fallet har, till exempel, Kinesiska sjön, också
ett lifligt trafikeradt vatten, likaledes ett mycket dåligt rykte.
Många äro de fartyg, som der ofta alldeles spårlöst försvunnit,
otaliga de menniskolif, som der spillts, såsom det hände den
2 September 1840, med örlogs fartyget "Frauenlob",
tillhörande en preussisk expedition, på väg till Japan.
Förloppet dervid var ungefär enahanda, som då svenska
korvetten Carlskrona nära sex år derefter, den 30 April 1846,
i närheten af Havanna på Cuba plötsligt öfverfölls af en
orkan och gick till botten, dervid endast sjutton man af hela
besättningen räddades. Vid Frauenlobs undergång blef
emellertid ingen räddad, men den berättelse man äger af
expeditionens befälhafvare, Sundewall, hvilken med knapp nöd och
först då han i sista stunden fick ångmaskinen att arbota
"förmådde rädda chefsskeppet, skildrar med nödig utförlighet
katastrofens orsak - en orkan, som efter två dagars
vindstilla plötsligt öfverföll fartygen och varade i åtta timmar,
derunder vinden, med oförminskad styrka, gick nära nog
halfva kompassen rundt eller från öster till söder och sydvest.
Kännedommen, om de tropiska stormarnas natur var
liten eller ingen tills för få årtionden tillbaka. Sjöfolkets
erfarenhet i detta fall inskränkte sig till vissa förebud,
hvaraf de varskoddes att en storm var i annalkande. Sådana
förebud, som en förfaren sjöman aldrig lemnar obeaktade,
äro hufvudsakligen följande: Stark qvalmighet under
vindstilla, dervid luften är ovanligt genomskinlig, mest nära
horizonten; barometern faller-, himmelen antager småningom
rödaktig färg-, molnen skifta i grönt; solen bleknar och liknar
fullmånen; ett-svart moln, som sticker upp öfver horizonten
och hastigt växer ut, genomskuret då och då af svaga blixtar,
angifver hvarifrån utbrottet är att vänta. Några häftiga
vindstötar äro stormens förelöpare. Efter dem inträder en tryckande
vindstilla, derunder dock ett egendomligt dån höres i luften
och slår åhöraren med skräck. Dystra molnmassor börja
betäcka himlahvalfvet, jagande sönderslitna skyar framför sig.
Då är ögonblicket för stormens utbrott inne. Under
strömmande regn, blixt och dunder förvandlas dagen till natt
och stormen brister lös med den häftighet, att allt, som gör
motstånd, vräkes omkull eller krossas.
Orkanerna i Kinesiska sjön, hvilka man kallar teifuner
(typhoner), uppträda ibland så plötsligt, att de icke lemna
sjömannen tid till nödiga förberedelser. De Vestindiska
orkanerna äro allmänt kända under det engelska namnet
hurri-caner och en särskild klass kallas tornados (spanskt ord, som
betecknar häftig hvirfvelvind).
Den förste, som uttalade en någorlunda riktig
föreställning om stormarnas beskaffenhet, var öfverste Capper,
hvilken på grund af tjugoåriga iakttagelser redan år 1801
framställde den åsigten, att ostindiska hafvets orkaner icke äro
annat än oerhörda hvirfvelvindar. Samma uppfattning hade
Döve om den fruktansvärda storm, som juldagen 1828 drog
fram öfver Nordsjön. Tre år derefter slöt sig äfven
Red-field till denna mening beträffande de Vestindiska orkanerna,
om hvilka oerhörda stormhvirflar han tillika gjorde den
iakttagelsen, att de svänga från söder genom öster och norr till
vester omkring sin medelpunkt. På södra jordhalfvan
tillstöter hvirfvelrörelsen alltid från söder, och genom vester till
norr och öster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
