Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Fort. fr. sid. 164.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
170
Tsaren blickade förvånad på sin gunstling. I Maljutas
ögon visade sig ett högst ovanligt uttryck.
»Saken är den», fortfor Skuratoff, och hans stämma antog
en helt annan klang, »att ögat ser det och örat hör det, men
tungan vågar ej uttala det...»
Tsaren såg på honom med frågande blickar.
»Ser du, tsar, redan har du straffat många ogerningsmän,
och dock förekommer ännu alltjemt förräderi i Kyssland. Och
du kan ännu straffa lika många, ja, tio gånger så många, men
förräderiet utrotas ändå ej.»
Tsaren lyssnade med spänd uppmärksamhet^ men förstod
ej meningen.
»Ty du afskär blott de torra grenarna, men stammen och
roten förblifva alldeles friska.»
Tsaren begrep ännu ej, men lyssnade med växande
nyfikenhet.
»Hur skall jag bära mig åt, för att säga dig det, tsar?
Till exempel.... kom ihåg, när du låg för döden - Gud
skänke dig ett långvarigt lif - så anstiftade bojarerna en
sammansvärjning mot dig. De hade då en anförare - låtom
oss antaga, att det var din broder Vladimir Andrejevitsch.»
»Aha», tänkte tsaren, »det var alltså betydelsen af mina
nattliga syner! Fienden ville göra min ande förvirrad, så att
jag skulle skygga tillbaka för att omintetgöra min broders
stämplingar. Men det skall icke lyckas - jag skall ej ens
skona min egen broder.»
Derpå vände han sig till Maljuta och sade med förskräcklig
stämma:
»Tala - hvad vet du om Yladimir Andrejevitsch?»
»Ingenting, tsar, mitt tal syftar ej på Yladimir
Andrejevitsch. Om honom vet jag ej ens något, som kan väcka den
misstanken, att han bär något ondt mot dig i skölden. Ej
ens bojarerna tänka längre på honom. Han har för länge
sedan afstått från tanken på att göra dig tronen stridig. Om
honom talar jag ej.»
»Om hvem då?» frågade tsaren förvånad, och hans
anletsdrag sammandrogo sig krampaktigt.
»Ser du, tsar, Yladimir har afstått från tanken på att
störta dig från tronen, men bojarerna hafva ännu icke
uppgif-vit denna tanke. De tänka så här: han vågar ej sjelf sätta
sig på tronen, derför skola vi sätta upp honom derpå...»
Maljuta hejdade sig.
»Hvem?» frågade tsaren med blixtrande ögon.
Maljuta blef skenbart förvirrad.
»Tsar ... det är ej rådligt att säga ut allt. Ordspråket
säger: tänk och gissa, men behåll tungan innanför tänderna!»
»Hvem?» upprepade Ivan och steg upp.
Maljuta dröjde med svaret.
Tsaren fattade honom då med båda händerna i kragen,
förde Maljutas ansigte nära intill sitt eget och borrade sina
blickar in i gunstlingens ögon. Med dämpad stämma sade
denne:
»Tsar, vredgas ej på honom; han har ju ej af sig sjelf
kommit på sådana tankar.»
»Tala!» hväste Ivan och sammanpressade Maljutas hals
ännu fastare.
»Sjelf skulle han aldrig ha kommit på den tanken»,
fortfor Maljuta och sökte undvika tsarens blick. »Någon måste
hafva uppeggat honom - hans omgifning torde hafva retat
honom. Och han, som i alla fall är en svag, syndig menniska,
har tänkt för sig sjelf: litet förr eller senare - det kan komma
på ett ut.»
Tsaren började begripa. Hans hy blef ännu blekare, hans
fingrar förlorade sin styrka och släppte Maljutas hals. Denna
drog ett djupt andetag. Han begrep att Ögonblicket var
kommet, då han måste våga det afgörande slaget. Plötsligt utbrast
han med skarp ton:
»Tsar, sök ej förräderiet i fjärran: din fiende sitter midt
emot dig, han dricker ur samma bägare, som du, äter ur samma
fat, som du, bär samma klädning, som du.»
Skuratoff tystnade, och under sin ångestfulla väntan
vågade han knappast rikta sina blodsprängda ögon på tsaren.
Äfven Ivan teg. Hans händer föllo kraftlösa ned. Ändtligen
begrep han. I detta ögonblick ljöd ett muntert skratt på
borggården.
På samma gång, som samtalet mellan tsaren och
Skuratoff började, hade tsarevitsch med sina följeslagare ridit in på
gården, der köpmännen från Moskva väntade på honom, för
att under djupa bugningar och med dyrbara skänker i
händerna bedja om hans skydd. Då de fingo se tsarevitsch, föllo
de på knä.
»Hvad önska ni, riddare af alnen?» frågade tsarevitsch
vårdslöst.
»Far lille», svarade den, som förde ordet, »vi komma för
att anropa dig om ditt beskydd. Yar du vårt stöd! Haf
medlidande med oss! Opritschnikerna ruinera oss fullständigt - de
frånröfva oss våra hustrur och barn.»
»Nej, hör bara på de der narrarna!" sade tsarevitsch och
vände sig skrattande till Bassmaiioff. »De skulle gerna för
egen räkning vilja behålla icke blott sina varor, utan ock sina
hustrur. Är det en anledning att komma hit och gnälla? Gå
hem med er ... nå nå, jag skall inlägga ett godt ord för er
hos min far, era skälmar.»
»Du är vår fader; Gud unne dig ett långt lif!» ropade
köpmännen.
Tsarevitsch satt ännu till häst. Jemte honom befann sig
Bassmaiioff. Supplikanterna lågo på knä framför honom, och
den äldste af dem räckte honom bröd och salt på en gyllene
bricka.
Maljuta, som från fönstret betraktade detta skådespel,
sade sakta:
»Se, tsar, der hyllar folket honom redan som herrskare!»
Men liksom trollkarlen förskräcks, när han ser de onda
andar, som han manat fram, så förskräcktes Maljuta för det
uttryck, som tsarens drag antogo vid dessa gunstlingens ord.
Allt menskligt hade försvunnit ur Ivans ansigte. Så förfärlig
hade Maljuta ännu aldrig sett honom. Några ögonblick
förgingo. Plötsligt började Ivan le. Han lade sina händer på
Skuratoffs axlar och yttrade:
»Gregor, hvad var det du sade nyss? De torra grenarna
skär jag af, men stammen blir stående oskadad.... Gregor»,
fortfor tsaren, i det han betonade hvarje ord och såg på
Maljuta med skräckinjagande förtrolighet, »vill du befatta dig med
att upprycka förräderiet med roten?»
Ett ondskefullt leende krusade Maljutas läppar. Darrande
i alla lemmar hviskade han:
»Dig till behag vill jag befatta mig dermed.»
Ivans ansigtsuttryck förändrades plötsligt. Leendet
försvann, och dragen antogo en kall, obeveklig stelhet: hans
ansigte tycktes vara hugget i marmor. Med skarp, befallande
ton yttrade han:
»Yi måste genast skrida till handling. Laga, att ingen
får erfara något! I dag skall han gå på jagt.... må man i
afton finna hans lik i skogen. Man skall säga, att han funnit
döden genom ett fall från sin häst. Känner du till
djefvuls-pölen?»
»Ja.»
»Der må man finna honom!»
Tsaren pekade på dörren. Maljuta gick ut och andades
betydligt lättare. Länge stod tsaren orörlig; derpå närmade
han sig långsamt helgonbilderna och sjönk ned på knä för
dem....
Den djerfvaste och mest förslagne af Maljutas samtlige
tjenare var hans ridknekt Mattheus Komjak. Aldrig bäfvade
han tillbaka för någon fara; han älskade kamp och
våldsger-ningar och stod knappast tillbaka för sin herre i vildhet.
Gälde det att bränna ned en by eller hos en bojar insmuggla
en skrifvelse, som bragte dennes hufvud på stupstocken, eller
var det fråga om att bortröfva någons hustru - alltid var det
Komjak, som utskickades. Och Komjak brände ned byn och
lade skrifvelsen på rätt ställe och bortröfvade ett helt dussin
hustrur i stället för en enda.
Till Komjak vände sig Gregor Skuratoff äfven denna gång.
Hvad de samtalade om, erfor ingen. Men då tsarevitschs hundar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
