Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Fort. fr. sid. 164.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
173
»Under tiden drifver slupen med strömmen rakt ned mot
klippspetsen. Det blir stor uppståndelse bland köpmännen, men
ingen får det infallet att skjuta, utan alla tänka blott på att
undvika klippan, på det att slupen ej må slås i stycken. Men
min hurtige pojke fattar med ena handen draglinan, med den
andra ett träd och qvarhåller slupen på detta sätt. Dervid
ropar han:
»’Ohoj, alnriddare och tappre hjeltar, kasta era sablar
och pistoler i vattnet, annars släpper jag draglinan, och då
kunna ni sätta både er sjelfva och er last på klippan/
»Köpmännen tänkte i början skicka min hjelte några
kulor till svar, men det infallet gåfvo de genast på båten, ty de
tänkte: Hvartill skulle det tjena att döda honom? Då släpper
han ju linan, och vi äro förlorade.
»Alltså hade de intet annat val, utan kastade ganska
riktigt sina vapen i floden, utom några, som tänkte: Kommer den
sällen ombord på slupen för att plundra, så skicka vi honom
öfver till en annan verld. - Men min hjelte är inte något
dumhufvud.
»’Godt, mina bästa herrar köpmän’, sade han, ’era
vapen ligga nu djupt ned i vattnet - dragen nu sjelfva så långt
vägen räcker eller, med andra ord, kasten er hals öfver
hufvud i floden I’
»Häremot skulle de väl gerna ha gjort sina invändningar;
men, se ni, mina vänner, han gjorde fast draglinan om trädet,
tog sin musköt och började skjuta på dem. Då hoppade de i
vattnet som grodor så många de voro, och han ropade efter dem:
»’Kommen inte hit bara, utan sträcken öfver till andra
stranden, annars slår jag ihjäl er som andungar allesammans.’
»Nå, barn, hvad tycka ni om min hjelte?»
»En hurtig fyr - en riktigt hurtig fyr», utropade
röfva-rena. »Men hvad gjorde han med slupen?»
»Med slupen? Jo, han lindade upp draglinan som ett stycke
segelgarn omkring sin arm och drog på det viset skutan till
stranden.»
»Men då måtte han väl vara en jätte som Polkan?»
»Nej, någon jätte är han inte. Han är inte mycket större
än jag, han är bara litet mer bredaxlad.»
»Mer bredaxlad än du? Men hur ser han då ut?»
»Han ser ut som en hurtig fyr: yfvigt hår, svart skägg,
en smula krokig näsa, hyggligt ansigte, men ögon, så att man blir
förskräckt, bara man ser på honom.»
»Ursäkta, ataman, du talar om honom som ett riktigt
underdjur, men vi kunna knappt tro dig, ty din öfverman i
hjel-tebragder ha vi aldrig sett.»
»Ni ha aldrig sett min öfverman? Jo, då ha ni visst
sett något, era dumhufvilden! Då skall jag säga er», fortfor
Persten med värme, »att jag mot honom är rakt ingenting -
eller bara en obetydlig stympare.»
»Nå, hvad heter din hjelte?»
»Jermak heter han.»
»Hvilket lustigt namn! Men hvarför är han då ensam?
Har han inga kamrater i sitt sällskap?»
»Nej, ensam arbetar han ej, tvärtom har han ett godt
sällskap, och trogna underbefälhafvare saknar han ej heller.
Men han har ådragit sig den rättrogne tsarens onåd, och denne
skickade sina soldater till Volga för att nedgöra dem, de
stackars gossarna. En af hans anförare, Ivan Koltso, skulle enligt
tsarens befallning föras till Moskva och halshuggas der.»
»Huru - de hade då gripit honom?»
»Ja, tsarens folk hade verkligen fått honom i sitt våld,
men Koltso halkade åter ur deras händer och flydde. Gud vete,
hvar han för närvarande uppehåller sig, men snart dyker han
väl upp igen vid Volga, ty den, som en gång sett moder Volga,
den får aldrig mer rö för henne.»
Atamanen teg och försjönk i eftersinnande. Äfven
röfva-rena blefvo eftertänksamma. De trotsiga hufvudena sjönko ned
på de breda brösten, och tysta ströko männen sitt långa, tjocka
skägg. På hvad tänkte dessa djerfva äfventyrare, under det
de sutto der på slätten midt i den täta skogen? Kanske på
sin förlorade ungdom, på den tid, då de ännu voro hederliga
krigare eller fredliga bönder?
Tänkte de på moder Volga med dess silfverskimrande flöde?
Eller på den underbara hjelte, om hvilken Persten berättat
dem? Eller tänkte de kanske på de båda bjelkarna, som
upptill förenas genom en tvärbjelke - den der ställningen, som
hvarje djerf, fogelfri sälle plägar erinra sig i svårmodiga
ögonblick?
»Ataman!» utropade en röfvare, som med andan i halsen
kom rusande fram till Persten, »fem ver st härifrån på vägen
åt Rasan framspränga ungefär tjugu män med dyrbara vapen
och guldstickade kaftaner. Hvar och en af deras hästar är
värd mer än hundra rubel.»
»Hvart rida de?» frågade Persten och sprang upp.
»Just nyss ha de svängt af åt" djefvulspölen till. Så "snart
jag märkte dem, begaf jag mig springande hit genom skog
och moras.»
»Godt, kamrater», utbrast Persten, »en sofvande fiskare
får ingen fångst. Tjugu man skola följa mig. Du, Korschun,»
fortfor han, vänd till den gamle röfvaren, »tager likaledes tjugu
man, lägger dig i bakhåll invid den krokiga eken och afskär
vägen för dem, i fall vi inte skulle komma fram tidigt nog.
Upp, upp - raskt svärdet i hand!»
Persten svängde sin tschekan och antog en herrskares min.
I sjelfva verket såg han nu också ut som en fruktad härförare,
omgifven af sin trogna, tillgifna här. På en gång hade
röfva-renas hållning undergått en förändring: den förra förtroligheten
hade förvandlats till obetingad lydnad. I ett nu hade fyratio
man afsöndrat sig från den öfriga hopen och formerat sig till
två ordnade afdelningar.
»Ohoj, Mitka», sade Korschun till den unge gynnaren
från trakten af Kolomna, »här är en knölpåk - kom med och
hjelp oss, men laga så, att du blir ursinnig!»
Mitka såg dum ut, krafsade sig bakom örat, tog passivt
emot en ofantlig klubba ur gubbens händer, lade den på axeln
och följde med vaggande gång sin afdelning i riktning mot den
krokiga eken. Den af Persten förda afdelningen ilade å sin sida
de obekanta ryttarna till mötes i riktning åt djefvulspölen till.
XIV.
Örfilen.
Under det att Maljuta och Komjak, ledsagade af en
afdelning opritschniker, släpade den obekante till djefvulspölen,
satt Serebräny vid ett med bägare besatt bord och samtalade
vänskapligen med Boris Gudanoff.
»Säg mig, Boris», sade Serebräny, »hvad har händt
tsaren under den förflutna natten? Hvarför steg hela slobodan upp
midt i natten? Förekommer dylikt ofta härstädes?»
Godunoff svarade med en axelryckning.
»Vår store herrskare suckar och gråter oupphörligt öfver
sina fiender och beder tidt och ofta för deras själaro. Det
ligger alls intet märkvärdigt deri, att han midt i natten lät
sammankalla oss till bön. Basilius den store säger ju i sitt
andra bref till Gregorius af Nazianz, att fromma menniskor
hvartannat dygn måste bevista nattgudstjensten. Midt under
nattens tystnad, när hvarken öga eller öra lemnar det onda
tillträde till hjertat, höfves det menniskosjälen att träda inför
sin Herre och Gud.»
»Boris, jag har redan förut ofta haft tillfälle att se
tsaren bedja, men då tillgick det ej som i dessa dagar, ty nu är
allt förvandladt. Och denna opritschnina - den förstår jag
mig alls icke på. Det är inga munkar, utan verkliga röfvare.
Under de få timmar, som jag tillbragt i Moskva, har jag sett
och hört saker, hvilka det verkligen förefaller mig svårt att tro
på. Dessa menniskor måtte helt och hållet ha snärjt tsaren i
sina garn. Du, Boris, skulle öppna hans ögon rörande
opritsch-ninan, eftersom han håller af dig och städse har dig i sin
närhet.» ^
Godunoff skrattade åt Serebränys förslag och svarade med
hycklad ödmjukhet:
»Tsaren är nådig och nedlåtande mot alla, och ännu har
jag ej genom mina förtjenster förvärfvat mig hans välvilja.
Mig tillkommer det ej att fälla dom öfver min herres handlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
