Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den så kallade oturen - Två furstliga athleter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om den så kallade oturen.
Det finnes dagar, då man har afgjord otur, dagar, då
man redan i den tidigaste morgonstunden blir jagad
ur Bädden af en obetald skräddareräkning från förra
året, då man »stiger upp på galen ända», då man efter
middagen sönderbryter sitt käraste sjöskumsmunstycke, i theatern
sätter sig på sin hatt och sent på natten stupar omkull på
månskenet i förstugan - dagar, då man, hvad man än må
företaga, kan vara säker på, att allt misslyckas, ja, går rakt
tvärt emot hvad man åsyftar.
Tror ni kanske ej på sådana dagar? Till all lycka äro
de jämnförelsevis sällsynta och sluta punktligt med sömnen.
På sådana dagar, hvilka mestadels gifva sig till känna
redan vid uppstigandet, i det man sofver öfver tiden för sina
fatalier eller sitt aftalade möte, slår sönder vattenglaset och
trampar med bara foten i skärfvorna, spiller kaffe på vigtiga
handlingar och får klocksnöret i hand, när man ringer på
betjeningen, på sådana dagar vågar jag ej företaga det
ringaste. Jag besöker ingen vän, ty jag skulle ej träffa honom
hemma eller - hvad som är ännu sämre - om jag träffade
honom, skulle vi råka i häftig strid med hvarandra. På
sådana dagar uträttar jag inga kommissioner, inga affärer,
går ej på theatern, promenerar ej och åker ej, ty man har
ju exempel på, att till och med åkarkampar - skena och
stjelpa omkull den rasslande glasbutiks murkna hus, som man
kallar droska.
På en sådan dag stannar jag. vackert hemma, läser eller
skrifver någonting, spelar måhända en smula piano, fastän
jag vet, att jag vid ett »volti subito» bestämdt rifver sönder
notbladet - röker, ehuru till och med de finaste cigarrer
på en sådan dag hafva bismak eller vid snoppningen förlora
en del af täckbladet, och begrundar den menskliga oförmågan
i allmänhet och »oturen» i synnerhet.
I sjelfva verket är det ett i ögonen fallande faktum, som ej
låter förneka sig, att menniskor deremot finnas, hvilka kunna
göra hvad de vilja, utan att någonsin löpa fara att
misslyckas. Gamla qvinnor och unga, oerfarna män kalla sådant
folk »söndagsbarn», men fråga sig aldrig, hvaraf det kommer.
Jag förklarar detta faktum dermed, att dessa menniskor blott
göra hvad de kunna och ej experimentera med, om det eller det
skall lyckas dem. Men huru många finnas ej, som se någonting,
till exempel en vacker talang, röna en förvånansvärd framgång,
och dervid tänka: det der faller mig på läppen, det skulle
jag också vilja göra! De ha emellertid fattat det afundsvärda
målet så skarpt i ögat, att de totalt förgäta de mödosamma
trappsteg, som föra dit upp. Med ett förtvifladt hopp lyckas
det sällan; en sangvinisk ansträngning är icke nog. Endast
årslång öfning och outtröttlig flit föra till målet. Så är det
med de flesta förmågor, som vi beundra och som synas oss såsom
»stampade ur marken», emedan vi ej hafva någon aning om
de svårigheter, som göra förmågan möjlig. Den, som utan »de
nödiga medlen» begynner något, får ej undra på, att det i
de flesta fall misslyckas, och han måste tillskrifva sig sjelf
detta misslyckande. Men i stället för att inse detta, att
tillegna sig dessa medel och ej våga något, förrän man har rätt
att våga det - i stället klagas öfver »otur», en »olycklig
stjerna» och »ödets nycker». Den så kallade oturen har
mestadels sin orsak i oskicklighet eller brist på energi. Den,
som ej kan simma, må ej våga sig i djupt vatten, innan han
på grunda ställen förvärfvat sig den nödiga färdigheten. Den,
som med afund blickar på sin nästas högre begåfning, på
den större skickligheten, på den betydande talangen, borde
dock, såsom mindre duglig att åstadkomma något likartadt,
icke derur härleda några anspråk, utan hällre den pligten
att genom sträfsamhet och ökad flit söka förvärfva den
bristande talangen. Flit är äfven en talang och en, som hvar
och en kan skaffa sig genom vilja och energi. Fliten har
från fordom lyckligt täflat med en kraftlös, om ock
betydande talang. All vår förmåga och alla våra öden bero ju
ovilkorligen på tillfällig stämning, på lynnet för ögonblicket,
på tillfälligheter, på lycka. De allvarligaste årslånga
sträfvanden omkastas af en oförutsedd omständighet. En timme
tillintetgör ofta århundradens resultat. Men blott svaga menniskor
blifva fatalister på grund af sådana erfarenheter, lägga
händerna i kors och säga: det kom ju, som det skulle! Just emedan
tillfälligheter och oförutsedda omständigheter ofta korsa våra
afsigter, måste vi så mycket ifrigare fullfölja dem med alla
oss till buds stående medel.
Äfven antalet af de dagar, då man har afgjord otur,
då pianospelaren ej får löpningarna att gå, då diktaren ej
kan göra en lyckad vers, skolryttaren är missnöjd med sin
mödosamt och länge dresserade häst och allt nedlagdt arbete
synes vara förgäfves - äfven antalet af sådana dagar låter
förminska sig. Men kommer en gång en sådan dag med sin
förbannelse, så är det bäst, att man fogar sig deri och
behjertar regeln, att man vid vidrig vind bör dröja i hamn och
ej utan nödtvång och i alla händelser blott på ett starkt
fartyg våga sig ut i hög sjö...
Sådana och dylika betraktelser gör jag på en sådan
dag. Gå tidigt till sängs, för att derigenom förkorta dagen,
uppstig så mycket tidigare följande morgon och utskratta det
baksluga, elaka ödet och oturen och sök att den dagen
återvinna det, som under den föregående blef försummadt!
R. F. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
