Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 139.)
- För sexhundra år sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvita skägg. Vi gingo vidare uppför de till den vackra
moskeens inre ledande höga trappstegen; tyvärr hade vi
försinkat oss, ty då vi återvände, hörde jag hesa skrik, hvilka
lifligt påminde om rosslingarna af svin, som man håller på
att slagta.
I en till venster om oss liggande sal betraktade vi en
skara nedhukade muselmaner, ett tretiotal gubbar, hvilka
dansade i ring och derunder tjöto förfärligt De fortforo
härmed, ända tills en af dem föll omkull, då de satte sig
och en annan berättade, huru ett af deras helgon lidit
martyrdöden. Vid de rörande ställena, såsom då talaren skildrade
de af helgonet utståndna qvalen, öronens afskärning, näsans
genomborrning, och så vidare, smälte åhörarna i tårar och
de dansande började åter tjuta, hvarunder de förvredo
anletsdragen, för att gifva en föreställning om helgonets lidanden.
Efter några ögonblicks förlopp började de åter skrika, utan
att gifva sig tid att hemta andan, och höllo öfre delen af
kroppen i jämnvigt, hvarvid de dock icke reste sig upp. Jag
kan icke beskrifva den fasa och vedervilja, som dessa skrän
och vridningar väckte hos mig, och säkert skulle de sålunda
fortfarit ända till solnedgången, om icke dervischerna fallit
omkull af utmattning, den ene efter den andre-. Den
sällsamma körens ledare drack litet emellanåt en kopp té, som
en molla tillagade åt honom. Jag skulle gerna velat stanna
längre, men detta skådespel var mig allt för motbjudande,
hvarför jag manade till uppbrott.
*
För sexhundra år sedan.
Det var tisdagen efter påsk år 1282, den sista dagen
af Mars månad. Män och qvinnor, ynglingar och
flickor i »det lyckliga» Palermo, såsom Siciliens sköna
hufvudstad då redan kallades, gjorde sig redo att företaga
en vallfärd. Målet för vallfärden var dock ej allt för långt
borta: det var att höra aftonsången i Helge-Ands-kyrkan,
belägen endast en half italiensk mil söder om staden. Det
var en gammal, god, från fäder och förfäder ärfd sed, att man
hvarje år på tredjedag påsk vandrade ut till denna kyrka, för
att der förrätta sin aftonandakt. Mer än hundra år hade
förflutit, sedan fromma cisterciensermunkar hade uppfört
Helge-Ands-kyrkan. Men ännu kunde hvarje palermitan berätta,
huru allt ifrån första stunden Guds hand alldeles märkbart
hvilat öfver detta tempel. Samma dag, då dess grundsten
lades, hade ju Gud låtit solen förmörkas för att dermed gifva
Palermos invånare ett tecken af sin allmakt äfven öfver ljusets
och värmens källa!
Likväl var aftonsången i Helge-Ands-kyrkan icke det enda,
som denna tredjedag påsk lockade de goda palermitanerna
till en vandring utom stadens portar. Här om någonsin var
det ljufva förenadt med det nyttiga, det glada med det fromma.
Vallfärden var lika mycket en lustvandring öfver grönskande
ängar i vårluft och blomdoft. Ty slutet af Mars är för
Siciliens lyckligare invånare, hvad Juni är för oss; deras påsk
är lika skön, som vår midsommar.
Man gjorde sig icke heller brådtom. Vägen var ju ej
allt för lång, och man hade gifvit sig af i god tid. Man
slog sig för en stund ned i gröngräset för att hvila eller för att
äta och dricka, ty många hade tagit matsäck med. Flickorna
plockade blommor och bundo kransar, ynglingarna hade
tillfälle att tala vid sina kärestor, snart voro lekar, dans och
kurtis i full gång, allt medan man väntade på att
kyrkklockorna skulle kalla till aftonsång och andakt.
Ungdomen njöt af lyckan att vara till. Men hvarken
de ungas glädje eller naturens skönhet förmådde skingra de
sorger och qval, som sedan länge tyngde på männens sinne.
De sutto tysta eller samtalade sakta och med skygga,
misstänksamma blickar om sitt fosterlands olyckor och sin egen
vanära, Sedan mer än ett tiotal af år var Sicilien ett af
främlingar eröfradt, underkufvadt, förtryckt, misshandladt,
skändadt land. Carl af Anjou och hans provençalska och
franska baroner sågo i det land, som de med lika mycken
grymhet som skicklighet lagt under sina fötter, ingenting
annat, än ett medel att tillfredsställa sin snikenhet och
sina lustar.
Det var derom som dessa män från Palermo samtalade,
medan ungdomen lekte och rasade. Den ene berättade om
Guillaume 1’Estendards blodsbragder, denne provençalske
baron, som efter att genom förräderi hafva intagit det tappert
försvarade Agosta, låtit till sista man mörda denna olyckliga
stads hela befolkning. En annan omtalade, huru galgarna
voro fulla af sicilianska fosterlandsvänner; en annan, huru
bekanta till honom fått sina ögon utstungna, derför att de
öfverträdt konung Carls vanvettiga jagtlagar; en annan, huru
egendomsägare måst gå från hus och hem, derför att de icke
mäktade utgöra de orimliga skattebördorna; en annan, huru
konung Carls embetsmän låtit vräka oskyldiga, som ådragit
sig deras misshag, i fängelse, der de underkastades svält, stryk
och tortyr; en annan, huru högborna sicilianska ynglingar
måste vända stekspetten i de provengalska baronernas kök
och förrätta drängsysslor; en annan, huru ädla fruar och flickor
förolämpades och våldfördes af de hatade utländingarna.
Men der komma de ju sjelfva, dessa hatade utländingar,
dessa provençaler och fransmän, hvilka följt konung Carl
öfver Alperna, för att i hans tjenst förtrycka, plundra och skymfa
Neapels och Siciliens olyckliga invånare! Det var tvåhundra
af tyrannens tjenare, som nu infunno sig på ängarna utanför
Helge-Ands-kyrkan. De gingo nu som alltid fullt rustade, med
svärd vid sidan och dolk i bältet. De kommo, för att
upprätthålla ordningen, för att öfvervaka att den lag, som vid
dödsstraff förbjöd hvarje infödd sicilianare att bära vapen,
slafviskt åtlyddes. Men de kommo ock för att roa sig. De
störtade sig in i folkhvimlet, knuffade undan karlarna, togo
tag i de vackraste qvinnorna. En och annan siciliansk
yngling knotade, men ingen vågade göra motstånd, ty
utländingarna voro beväpnade, men sicilianarna vapenlösa.
I detta ögonblick kom en ung siciliansk flicka af
utomordentlig skönhet gående i sällskap med sin fästman och sina
slägtingar. En af utländingarna, Drouet, antastade henne, som
han föregaf, i lagens namn för att undersöka, om hon ej
bure vapen dolda under kläderna. Men han verkställde
undersökningen på ett sätt, som visade, att han hade helt andra
afsigter. Af förskräckelse och blygsel svimmade flickan, och
vid denna åsyn utbrast hennes fästman i förbannelser öfver
fransmännen. Då störtade plötsligen en hjeltemodig siciliansk
yngling fram, kastade sig som ett lejon öfver Drouet, ryckte
till sig hans dolk och genomborrade skurken, innan någon
hunnit hindra det. Alltsammans hade varit ett ögonblicks
verk. Hvem var denne unge hjelte? Hvad eldade honom
till hans hjeltebragd? Var det hemlig kärlek till den unga
flickan eller länge närdt hat till de utländska tyrannerna
eller denna hos ädla sinnen medfödda drift att ila den svaga
och förtryckta till hjelp och slå den starke förtryckaren till
marken? På dessa frågor gifver oss historien intet svar.
Den tappre ynglingen nedhöggs strax af Drouets kamrater,
och krönikeskrifvarna hafva icke ens bevarat hans namn åt
efterverlden.
Men den namnlöse ynglingen hade icke offrat sitt lif
förgäfves. Det var, som om hans bragd plötsligen väckt hans
landsmän ur en tioårig träldoms dvala. Ropen: »död, död
åt fransmännen!» genljödo öfver hela nejden, »liksom en röst
från himmelen», säga de samtida krönikeskrifvarna. Kring
Drouets och hjelteynglingens lik började en slagtning af
exempellös vildhet. Sicilianarne hade inga vapen, utan endast stenar
och käppar att slåss med. Men de voro mångdubbelt flera
till antalet och lifvades af en hänförelse, för hvilken
ingenting var omöjligt. Och för hvarje fransman, som stupade,
föllo ett svärd och en dolk i sicilianarnas händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0195.html
