- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
206

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På alpens höjd. (Tillhör illustrationen Rosenlaui-gletschern, sid. 193). - Ur portföljen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


mindre, från de passerade bergen lösbrutna, klippblock, hvarmed
den under sin framfarts trångmål blifvit belastad, stundom i
ett omfång, att hela dess yta dermed betäckes, och ej sällan
af sådan storlek, att man häpnar. Äfven framför isjätten
se vi ett kaotiskt virrvarr af stenblock, som han skjuter
framåt. En enda pröfvande och jämnförande blick öfvertygar
oss om, att dessa lösryckta klippor här äro främlingar, liksom
vi. De hafva kanske, de som vi, gjort en lång resa hit,
men i alla händelser en långsammare.

En isströms yta har andra underliga ting, än väldiga
stenrösen och klippor, att framvisa. Såsom motbilder till de
förut omnämnda sprickorna, några af många fots bredd,
framstå de så kallade ”glaciernålarna”. Berlepsch, den
genialiske alpskildraren, beskrifver detta under i sin bok "Alperna,
deras natur och folk″ sålunda:

"Liksom strömmen, när hans bädd plötsligt stupar, i
skum störtar utför stalpet, för att i en djupare liggande
bädd fortsätta sin väg, förlorar äfven glacieren vid en tvär
sänkning marken under sig, hvarvid de spridda ismassorna
ej längre kunna hålla ihop, utan remna, slita sig loss från
hvarandra och störta ned. Då upptornar sig block på block,
så att nivåskilnaden försvinner för ögat och man ser blott den
med stark lutning nedåt sträfvande ytan af hela isblocksmassan.
Egentligen skulle nu blocken, om än i ofantlig skala, likna
dem, hvarmed vi fylla våra iskällare; men här bearbeta liksom
osynliga händer de nedstörtade isstyckena, urhålka och afslipa
dem, och dessa osynliga konstnärer - solen, den uppvärmda
luften, regnet och den återkommande kölden - gifva dem
oupphörligt nya former. Dessa modellörer afmejsla än på
det ena, än på det andra stället de kristalliska brottytorna,
och denna aldrig hvilande verksamhet åstadkommer slutligen
den isbyggnad - glaciernålen - som midt i detta vilda
kaos dock bär prägeln af enhet och på åskådaren gör ett
outplånligt intryck. Det är naturligtvis blockmassans kupol,
som i första hand är utsatt för bearbetningen och derigenom
uppstår den obelisk- eller tornlika form, som gifvit anledning
till namnet, ty man ser mycket ofta en ovanligt skarpt formad
spets uppstiga, och det ända från tretio till femtio fots höjd,
såsom man iakttagit på till exempel Gornerglacieren ofvanför
Zermatt i Wallis, Pastezzenglacieren vid Gross-Glockner och
flerstädes. Sådana ispyramider kunna betäcka sträckor af en
åttondedels mil och mera. Men liksom vattenfallets skummoln,
när de hunnit ned i djupet, åter utsläppa de fångna
luftblåsorna och ånyo förena sig till den jämna flodytan, växa äfven
isstyckena ej långt nedom stalpet, till följd af pressning,
genomfuktning och frysning af det infiltrerade glaciervattnet,
snart åter ihop till ett helt, som slutligen återgifver åt
isfloden dess förra sammanhang och natur."

Under fortskridandet slipar isströmmen bergens sidor så,
att de blifva alldeles glatta och ur dalens botten, der hans
väg går fram, skrapar han med sig all jord och alla lösa
partiklar. I de högre dalsänkningar i Schweiz, der en gletscher
sökt sin bädd, vittna de omgifvande bergväggarna
ovädersägligt derom, att isfloden efter hand sjunkit och förminskats,
ty alla högre bergpartier i närheten äro jämnslipade, alldeles
som den klippgrund, hvilken iskolossen ännu i dag bearbetar.

När man ser det, som för en gletschers verksamhet är
kännetecknande, och erinrar sig uppgiften af våra
vetenskapsmän, att vårt svenska land en gång i tiden varit
öfverhöljdt af en rörlig isbädd, alldeles som Grönlands inre och
vissa partier af jordens högsta fjäll äro det ännu i dag, så
har man en alldeles säker och begriplig förklaringsgrund i
afseende på många af de skenbart oförklarliga företeelser,
vårt land erbjuder. Vi förstå nu, hvarför våra berg hafva en
liksom afslipad yta, hvarför mångenstädes de underliga
rullstensbäddarna förekomma och hvarför man till exempel midt på en
slätt, långt ifrån berg, påträffar enstaka större och mindre
stenblock. Detta allt är minnen, som vittna om vår
glacier-period; det är icke en jätte, som enligt sockensägnerna på
milslångt afstånd slungat ut dessa block från bergen, utan
isfloden, som burit dem dit.

Gletscherna äro alpernas outtömliga vattenreservoarer.
Tusen små rännilar födas af dessa oupphörligt smältande och
lika oupphörligt tillökade snömassor, förena sig med andra
rännilar till bäckar och växa genom ännu andra kamraters
bistånd ut till mäktiga floder, hvilka med sina praktfulla
vattenfall tjusa den resande.

Rik på naturskönheter af sistnämnda slag är just den
trakt af Berner Oberland, i hvilken Rosenlauigletschern ligger,
”ett litet stycke alpland, der man kan drömma bort sin dag,
förtjusande smyckadt och dock majestätiskt allvarsamt, en
yppig trädgård, full af glödande, röda rhododendrer,
inneslutande en dödsstel islavin.”

I den sydligaste delen af kantonen Bern, den folkrikaste
och efter Graubünden den största af Schweiz’ kantoner, finna vi
det, sommartiden af främlingar från alla verldens trakter
besökta, så kallade Berner Oberland. I trängre mening innefattar
man i detta namn trakten omkring Grimsels högsta regioner,
Haslidalen och de förtjusande sjöytor, som sträcka sig från
Brienz och Interlaken till Thun, vidare Grindelwalds och
Lauterbrunnens dalsänkning och ändtligen de dessa paradisiska
dalar omslutande bergshöjderna, af hvilka de söderut liggande,
hvad höjd och storslagenhet beträffar, inom Europa
öfverträffas endast af de från Mont Blanc till Monterosa
utgrenade penninska eller walliser-alperna.

De i sin helhet femton mil långa, af Gemmis vatten
tudelade Berner-alperna höra till de mest berömda, på grund
af sin storslagna karaktär och sina gletschers väldiga majestät.
Ishöljda bergstoppar, vidsträckta gletscher, saftiga gräsmattor,
soliga dalar, blanka vattenytor, skummande fall, ren bergsluft
och doftande barrskogar hitlocka tusentals resande, hvilka här
söka att återvinna sin helsa eller tillfredsställa sin jagtlystnad,
att vidga sina kunskaper i botanik, geografi och geologi eller
också att utveckla sin talang i landskapsmålning.

*



Ur portföljen.

När morfar kom. Gustaf och Hedda voro syskon och två
lyckliga barn. De hade ett hem, der ingenting fattades dem, der
de till och med njöto öfverflöd; de behöfde ej, som så många andra
barn, frysa när det var kallt ute, de visste ej, hvad hunger utan en
bit bröd ville säga, de hade alltid hela kläder och voro de ej jämnt
rena om händerna eller i ansigtet, så var det verkligen icke deras
mammas fel. De kunde, som sagdt, skatta sig lyckliga och de gjorde
det också, men de hade dock sina stunder af särskild och stegrad
lycka, och det var när morfar kom.

Det voro de bestämdt öfvertygade om, att det hvarken fanns,
har funnits eller någonsin kommer att finnas en morfar så god, som
deras; det visste de också, att många icke kunna hafva en så ståtlig
morfar, som de, ty han var ej simplare än hoflakej. Det är en
ställning i lifvet, som tusen sinom tusen afundas. Den innebär ett
ständigt umgänge med de allra högst uppsatta i samhället. Med
den följer en grann uniform, en guld- och silfverbeslagen hatt och
fina handskar. Och hvad hade ej gamle morfar sett för allt i
verlden! Han hade varit med kungen på långa resor, öfver land
och haf, han hade sett många, sköna hufvudstäder och många män,
om hvilka alla menniskor talade, efter som de så ofta nämndes i
tidningarna. Och hvad kunde han ej berätta om fester vid hofvet
och i stora verlden, om ståtliga bord, der hundrade tal af de högst
uppsatta och mest guldsmidda herrar och de finaste och förnämaste
damer spisade, om jättestora tårtor och skyhöga krokaner! När
Gustaf bara talade derom, så vattnades det i munnen på honom,
och lilla Hedda klappade sina små händer och svängde omkring
fortare, än dockorna i något positif. Ty äfven de hade fått smaka
på läckerheterna från kungens bord. Små smulor deraf hade alltid
fallit ned i morfars frackficka och - ja, se på teckningen sid 192,
så får ni der i familjeidyllen fortsättning på historien om Gustaf,
Hedda och deras snälla morfar!

Newskij-Prospekt(teckningen sid. 197) är Petersburgs
förnämsta gata och såsom sådan verldskunnig. Öfver en half mil lång,
skär hon snörrätt midt igenom Rysslands nya hufvudstad i riktning
från öster till vester och är icke blott hufvudådern för den stora
stadens brokigaste folklif och fina verld, som på denna moderna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free