Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 176.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
213
Under tiden hade fursten sporrat sin häst till allt större
snabbhet och lemnat sitt följe långt efter sig. Han önskade
ännu före dagens inbrott hinna fram till en by, der nya hästar
väntade honom, och derifrån skulle Helena föras till hans
landtgods vid Hasan. Men Vjäsemski hade ännu ej
tillryggalaggt fem verst, innan han märkte, att han tagit miste om
vägen. Tillika kände han, att såren, hvilka han ej under
stridens hetta aktat, nu tillskyndade honom en olidlig smärta.
Han höll derför in sin häst och sade:
»Bojarinja, mina tjenare ha blifvit efter - vi måste göra
halt en kort stund."
Helena hade så småningom återkommit till sans. När
hon slog upp ögonen, märkte hon till en början ett eldsken i
fjärran, derpå började hon urskilja skogen och vägen, och
ändtligen kände hon, att hon satt på ryggen af en häst, och
att ett par kraftiga armar omslöto henne. Så småningom
erinrade hon sig den flydda dagens tilldragelser - då igenkände
hon plötsligt Vjäsemski och utstötte ett skri af förfäran.
»Bojarinja», sade fursten med ett bittert leende, »är du
rädd för mig - förbannar du mig? Nej, Helena, det är icke
mig, utan ditt öde, som du bör förbanna. Förgäfves sökte du
undvika mig - ingen undgår sitt öde. Det var tydligen
redan från din barndom bestämdt, att du en gång skulle
tillhöra mig.»
»Furste», hviskade Helena darrande af fruktan, »om du
ej har något samvete, så tänk åtminstone på din bojarära, tänk
på skammen...»
»Jag har ingen ära. Och hvad bryr jag mig om skammen!
För din skull, Helena, har jag offrat allt - allt!»
»Furste, tänk på den straffande Guden och störta ej din
själ i förderfvet!»
»Det är för sent, bojarinja, min själ är redan förlorad»,
svarade Yjäsemski. »Tror du, att en menniska, som vedergäller
gästvänskapen så, som jag har gjort, kan tänka på sin själs
frälsning? Nej, bojarinja, från och med denna natt är jag för
evigt förlorad. I går var det ännu tid, men nu gifves ingen
förlåtelse mer för mig - jag är förtappad! Nå väl, jag föredrager
dig, Helena, framför himmelens salighet!»
Vjäsemskis krafter aftogo allt mer och mer. Han kände,
att han öfverfölls af djup vanmakt och sökte, ehuru förgäfves,
med största ansträngning hålla sig upprätt. Redan började
feberyran omtöckna hans förstånd. Han sade:
»Helena, jag förblöder här, ty mina tjenare äro långt
borta och någon hjelp står ej att vänta. Kanske går jag inom
mindre än en timme in i den eviga elden. Älska mig, Helena,
älska mig ett enda ögonblick - älska mig en enda gång, så
att djefvulen ej får min själ för intet!» Samlande sina sista
krafter fortfor han: »Helena, älska mig - Helena, du mitt
lifs sällhet, du orsak till min eviga fördömmelse!»
Vjäsemski ville trycka henne till sitt bröst med sina
blodiga armar, men krafterna sveko honom, tyglarna gledo ur
händerna, han vacklade och föll derefter ned på jorden. Helena
höll sig fast i hästens man. När hästen ej längre kände sin
ryttare, började han springa. Helena ville stanna honom, men
han tog ett språng åt sidan och jagade in i skogen med sin
börda. Länge flögo de fram i djup skymning. I början
försökte Helena hejda hästen med tillhjelp af tyglarna, men snart
domnade hennes händer, hvarför hon grep tag i hästens man
och öfverlät sig åt Guds vilja. Hästen sprang oupphörligt
framåt. Grenarna slogo henne i ansigtet, och buskarna
sönderrefvo hennes kläder.
Till slut kom hon fram till en af månen upplyst slätt,
och i den hvitaktiga dimman trodde hon sig se fantastiska
gestalter, hvilka rörde sig hit och dit och tycktes vinka henne.
I fjärran förnam hon ett entonigt, af ekot upprepadt, buller.
Var det ljudet af skogsandarnas skratt eller hvad kunde det
vara? Men tonen blef allt starkare, Helenas hjerta sammandrogs
af skräck, och hon grep ännu fastare tag i hästens män.
Liksom afsigtligt sprang hästen rakt åt det håll, hvarifrån
ljudet kom. Då visade sig ett ljussken, ett slags hvitt spöke
tycktes röra sina vingar ... plötsligt stannade hästen, och Helena
förlorade medvetandet.
När hon återkom till sans, låg hon på en mjuk gräsmatta.
En angenäm svalka kringfläktade hennes kinder, och luften
var mättad af hartsångor. Ännu alltjämnt förnams bullret,
men något förskräckligt låg ej längre deri; tvärtom verkade
det lugnande och söfvande liksom en gammal folkvisa. Med
möda slog Helena upp sina ögon. Ett stort vattenhjul kretsade
under buller framför henne och kastade under sitt vida omlopp
en skur af vattendroppar omkring sig. Dropparna glittrade i
månskenet som perlor, och detta erinrade henne om de perlor,
hvarmed hennes flickor smyckat henne i trädgården den dag,
då Serebräny återkom från Lithauen.
»Kan jag vara hemma eller i min trädgård?» tänkte
Helena. »Skulle jag verkligen vara i trädgården igen? Flickor
- Paschenka, Dunjascha, hvar äro ni?»
Men i stället för ett friskt flickansigte lutade sig ett
grått af rynkor genomfåradt hufvud öfver Helena, och ett
snöhvitt skägg vidrörde nästan hennes ansigte. Den obekante
gubben mönstrade nyfiket Helenas drag och sade:
»Se, huru den gode Guden bevarat dig från olycka,
bojarinja! Hade hästen blott vändt sig litet mer åt venster,
så hade du fallit i floden; men», fortfor han för sig sjelf, »hästen
känner till denna trakt, ty han kommer, gudskelof, i dag ej
för första gången till qvarnen.»
Åsynen af gubben förskräckte Helena, ty den återkallade
i hennes minne sagorna om varulfven, och den obekantes
skrynkliga ansigte och hvita skägg gjorde ett egendomligt intryck
på henne. Men i hans stämma låg något högst välvilligt, hvarför
Helenas tankar plötsligt togo en annan riktning: hon kastade
sig till gubbens fötter och ropade:
»Far lille, far lille, beskydda mig - göm mig!»
Mjölnaren begrep genast, hvarom fråga var - hästen,
som fört Helena till honom, tillhörde ju Vjäsemski. Sannolikt
var denna qvinna bojaririjan Morosoff, hvilken sökt rädda sig
undan fursten. Mjölnaren hade aldrig sett henne, men hört
Vjäsemski tala om henne. Hon älskade ej fursten, hon anropade
den obekante om skydd - alltså var det högst sannolikt, att
hon sökt rädda sig på furstens egen häst. Gubben genomgick
ännu en gång alla dessa omständigheter och sade derpå:
»Gud vare med dig, bojarinja! Men hur skulle jag kunna
beskydda dig? Vjäsemski är mäktig, och hans arm räcker
mycket långt - han kommer att störta en stackars gubbe, som
jag är, i förderfvet.»
Helena såg förskräckt på mjölnaren och sade dröjande:
»Du vet, hvem jag är?»
»Jag vet ganska mycket, mor lilla Helena Dmitrijevna.
Under min långa lefnad har det brusande vattnet och de
susande träden berättat mig ganska mycket. Jag har kunskap
nog, men man bör ej tala om allt.»
»Far lille, om allt är dig bekant, så måste du också veta,
att Vjäsemski ej skall göra dig något ondt, ty han ligger i
denna stund döende på landsvägen. För honom är jag ej
mer rädd, far lille, utan för opritschnikerna och furstens
tjenare - för Guds skull, göm mig, far lille!»
»O, o, Afanassi Ivanovitsch ligger döende på landsvägen»,
sade gubben flämtande efter andan. »Men han skall ej finna
döden för svärd - furst Afanassi skall åter stå upp, komma
ridande till qvarnen och säga: Hvar är bojarinjan, min högt
älskade, mitt hjertas förtärande flamma? Och hvilket svar skall
jag då gifva honom? Han är ej den man, som man kan
inbilla hvad som helst - han låter hugga mig i stycken.»
»Far lille, här är mitt halssmycke - tag det! Jag skall
gifva dig ännu mer, om du räddar mig.»
Mjölnarens ögon gnistrade. Han tog perlsmycket ur
bojarinjans händer och ställde sig att beundra det i månskenet. Med
belåten min sade han derpå:
»Bojarinja, min svan, måtte den allgode Guden och Moskvas
skyddspatroner välsigna dig. Det blir ej lätt att gömma dig
för furstens folk, om de olyckligtvis skulle komma hitåt. Men
jag skall göra, hvad som står i min makt, och kanske Gud står
oss bi.»
Innan gubben ännu hade fullt talat ut, hördes ljudet af
gallopperande hästar i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
