Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningkrukan. En byhistoria, upptecknad af Gubben. Noach.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att Fattig-Lasse skulle få draga på tjufoket så länge han
lefde. Och hans pojkar sedan, dessa högfärdiga lymlar, som
höllo sig för goda att deltaga i ungdommens gillen, utan i
stället skulle sitta hemma och låtsas lära sig skrifva och
räkna - äfven dessa skulle få lära sig känna, hvad det vill
säga att hafva en straffad person till fader. På den arma
modern till dessa tänkte han icke ett ögonblick.
Tre veckor efter häktningen inträffade ransakningsdagen.
Det var en svår pröfvodag för den häktade och för hustrun och
sönerna. Icke desto mindre hade de sednare allesamman
infunnit sig vid tingshuset. Modern bar sin svarta kyrkklädning
och pojkarna voro också i söndagsdrägt. Detta ansågs väl som
en stor fräckhet, och mången, som infunnit sig för att »höra
ting", yttrade halfhöga speord, men gumman hörde dem
lyckligtvis icke och pojkarna låddes icke höra dem.
Men Olle, som vankat omkring bland de nyfikna, hade
hört ett och annat, som förargade honom. Han gick tillbaka
till modern och hviskade:
»Dom skäller, mor!"
»Tyst, Olle», svarade modren, som nu började begripa,
hvarom saken gällde. Och hon, som hittills trott, att
hvarenda menniska skulle anse hennes man för oskyldig!
Ändtligen öppnades fängelsedörrarna och Lars Larsson
utfördes. Han var fängslad till händer och fötter, men såg
sig frimodigt omkring bland mängden. När hans öga föll
på hustrun, tycktes han väl för ett ögonblick svigta, men
också blott för ett ögonblick, ty sedan log han
förtröstansfullt och räckte henne handen. »Var bara lugn», hviskade
han, »det skall nog reda sig.»
»Far», ropade Olle, som också trängt sig fram och
igenkännt denne, »far, så dum du är, som inte bara rister på dig
litet, så blir du ju fri!»
Och härvid gjorde Olle en rörelse, som skulle beteckna,
hur fadren borde bära sig åt för att blifva qvitt bojorna.
Ransakningen började; tingssalen var fullproppad med
åhörare. Länsmannen hostade och androg sin anklagelse.
Han började med att erinra om den resande tjufvens uppgift
om penningkrukan, som innehållit både penningar och
kyrksilfver. Många hade letat der, i afsigt att efter upptäckten
anmäla fyndet för vederbörande, men förgäfves. Nu hade den
anklagades egen son för en välbetrodd man, sjelfägande bonden
Lars Larsson på numro ett, uppgifvit, att fadern om nätterna
i hemlighet satt och räknade penningar och att han hade
dessa förvarade i en stor kruka. Denna uppgift vann så
mycket mera i sannolikhet, som den anklagade blott åtta
dagar före sitt häktande köpt två hästar, dem han bevisligen
kontant betalt med fyra hundra kronor. Den häktade hade
dessutom alltid varit fattig, hade tolf barn i huset och satt
för öfrigt ej på eget hemman. Huru man således än såg
saken, kunde det ej vara möjligt, att häktade Lars Larsson
kunnat åtkomma så mycket penningar på ärligt sätt, och
derför hade? man måst häkta honom, då han ej velat
bekänna.
Dommaren vände sig till fången.
»Du har hört anklagelsen nu», sade han allvarligt, men
med godhet, »hvad har du att svara?»
»Att jag är oskyldig», genmälde Lars med fast röst.
»Hvar är prestbeviset?» Dommaren vände sig till
åklagaren, som öfverlemnade det, hvarefter den förre länge och
uppmärksamt granskade detsamma och dervid kände sig nästan
bragt ur koncepten.
Det stod nämnligen tydligt i prestens betyg, att häktade
landtbonden Lars Larsson hittills gjort sig känd för en stilla,
from och redbar vandel, att han ordentligen begagnade
nådemedlen och söndagligen sågs i kyrkan, att han genom träget
arbete förmätt framdraga elfva af sina tolf barn till goda
församlingsmedlemmar, att han ägde god christendomskunskap
och ej förr varit tilltalad för brott o. s. v. - vitsord, som
annars icke pläga förekomma i häktade skälmars prestbevis.
Dommaren ögnade ännu en gång igenom betyget.
»Elfva af tolf», mumlade han för sig sjelf, »kanske den
tolfte då är den skyldige. Han begärde af nämnden upp-
lysning om, hvem denne tolfte var, och snart stod Olle,
leende som vanligt, inför dombordet.
»Ar det du, som för Lars Larsson här angifvit din far
för innehafvande af en olofligt åtkommen penningkruka?»
»Ja», svarade Olle utan vidare betänkande, i hopp
att han skulle få en kopp kaffe för besväret. För öfrigt
hade han länge sedan glömt bort hela förhöret hos Lars
Larsson, med undantag af dess bihang, sumpen och de
mögliga skorporna.
"Och har du sett din far taga penningar ur den och
räkna, när han trott, att de andra sofvit?»
Olle teg.
»Svara på min fråga, gosse.»
»Kaffe först», svarade Olle, som nu tyckte tiden vara
inne att göra sina anspråk gällande.
Dommaren vardt förtviflad. Det var ju mer än möjligt,
att denne idiot skulle kunna medelst sin älsklingsdryck
förmås att lemna kanske de allra vigtigaste upplysningar, men
sådant kunde dock ej gå an inför sittande rätt. Efter några
nya frågor, som också lemnades obesvarade af Olle, tillsades
denne att afträda från dombordet, hvilket han också genast
gjorde, ehuru han mumlade något om att dommaren vore lika
snål som sjelfva Stor-Lasse, ja, väl snålare.
»Nåå, Lars Larsson», vände sig dommaren till denne,
»erkänner du nu, att du haft och innehar den der
penningkrukan, som din mindre vetande son nyss talat om?»
»Ja, det gör jag», svarade fången till allas
öfverraskning, icke minst dommarens och hämndens.
Den anklagade vexlade för första gången inne i
tingssalen en blick med sin hustru, som tycktes förstå honom,
ty hon log helt godt, hvilket af de öfriga åhörarna
naturligtvis togs som ett nytt bevis på förhärdelse.
»Jaså, du erkänner det», förtsatte dommaren, som nu
ändtligen tyckte sig ha funnit en fast ledtråd. »Hvar och när
hittade du den krukan? Försök nu inte att krångla, sedan
du en gång erkännt så mycket.»
»Jag har svarfvat henne sjelf», upplyste Fattig-Lasse
nästan leende.
»Nå, än de myckna penningarna då, du har väl inte
gjort dem sjelf häller?»
»Nej, dem har jag fått af pojkarna mina.»
Nytt sorl. Det var således pojkarna, som hittat krukan!
»Nå, du har fått mycket penningar af dina pojkar?
Hvar tror du dessa fått dem ifrån?»
»Af mor», svarade Lars Larsson rörd.
Dommaren blickade upp och såg skarpt på den anklagade.
Han var en erfaren fysionomist och började ana de
underförstådda meningarna i den anklagades ord.
Men genom åhörarnas täta leder gick ett nytt sorl.
Således skulle ju hela familjen blifva fast, de hade ju undan
för undan räckt hvarandra handen, fylld af tjufgods! Aldrig
skulle man väl hafva hört maken, hälst när man så drog sig
till minnes, att all denna orättfärdighet bedrifvits under
skenhelighetens mask.
På samma sätt räsonnerade Stor-Lars, men med den
skilnad, att han tyckte sig kunna gå ett steg längre. Han steg
derför upp och yttrade till dommaren:
»När nu tydligt är, att hela surfven får resa på
fångskjuts, så skulle jag vilja å socknens vägnar anhålla, att till
Tok-Olles underhåll må tagas af boet allt, hvad tagas kan.
Socknen är på det hela fattig och har icke råd att gratis
föda några tjufungar.»
Äter såg dommaren upp, men denna gång sköto hans ögon
blixtar. Mycken bonddryghet hade han väl hört under sitt
långa dommarevärf, men nu gick den för långt.
Lars Larsson hade emellertid satt sig ned på bänken
igen, helt stolt öfver, att han nu fått föra hela socknens talan
inför både dommaren, nämnden och menigheten.
»Hvem var det, som talade?» sporde dommaren om en
stund, »jag tyckte, att här någon talade om tjufungar?»
»Det var nog jag, det», svarade Stor-Lars och reste
sig från bänken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
