Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Kinnekulle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sommarferierna i botaniskt ändamål företaga en fotvandring till de
märkvärdiga vestgötabergen och främst bland dem
Kinnekulle. Kunde man ej vandra dit, talade man i alla
händelser ofta derom. Så är det väl ännu i dag. Ty
Kinnekulles blomstermatta är lika vacker och färgrik, om hon än
icke är lika vidsträckt, som förr, enär plogen kringskurit
henne och beredt marken för andra skördar än de, som
ensamt tjusa ögat.
När Kinnekulle danades, genom att dess stenmassa, som
är öfver två mil lång och en mil bred, upplyftes ur jordklotets
innandömme, roade sig naturkrafterna att forma en förebild
till hvad menniskorna i smått sedan efterapat i en och annan
slotts- eller fästningsbyggnads terrasser, burna af horisontelt
på hvarandra staplade, lodrätt stigande murar; De ytvida
fälten, som bilda Kinnekulles olika terrasser, täckas delvis af
barr- och löfträd och utgöras i öfrigt af vackra ängar och
gärden, hvilka dock hafva ganska grund mylla och
följaktligen ofta behöfva regn för att kunna gifva tillfredsställande
skördar. Dessa fält hafva äfven en annan egendomlighet,
än att nästan horizontelt sträcka sig omkring bergets
medelpunkt, nämnligen den, att hvartdera består af en särskild
bergart, utan inblandning af den, som ligger närmast under
eller öfver. Det nedersta lagret utgöres sålunda af sandsten,
det närmaste af kalksten (Limstensklefvan), det tredje i
ordningen af lerskiffer (Rödstensklefvan), det fjerde af en annan
skifferart (Gorstensklefvan) och det sista och femte
(Martorpsklefvan) af trapp, hvilken sednare i smält tillstånd brutit upp
genom de underliggande lagren och utbredt sig öfver dessa.
Somliga af dessa lager hafva betydlig mäktighet, sandstenen
åttio fot, kalkstenen sjutio fot, och så vidare. Den lodräta
afbrytning, hvari det ena lagret höjer sig öfver det andra,
har på ortspråket fått namnet klefva.
Från dessa afsattser, men naturligtvis främst från den
öfversta, erbjudes åskådaren en vidsträckt och hänförande
utsigt öfver Venern, bortom hvilken Dals- och Värmlands
höjder som skugglika moln bugta synlinien; öfver den stora,
bördiga vestgötaslätten, en god del af Skarabogs län, med
dess städer, byar och som små fyrbåkar mot den gröna
grunden glimmande kyrkor; öfver skogar och åkerfält, öfver
ängar, kullar och berg - Billingen, Ålleberg och Mösseberg
- att ej glömma den närmast liggande taflans vackraste
partier: trefna bondgårdar på terrasserna och vid deras fot
åt vester till, vid Venerns strand, herresätena Hellekis,
Råbäck, Hönsesäter och Hjelmsäter samt, längre bort på
Kållansö, den gamla bispborgen Läckö, af hvilka de bägge
förstnämnda gårdarna isynnerhet prisats för den fägring, hvarmed
natur och konst smyckat dem och deras omgifningar.
I en uppsats: »Ett heraldiskt byggnadsmotiv» (se denna
tidskrifts årgång för 1879), omnämnes, att hufvudbyggnaden
vid Hellekis, liksom Stäflö slott i Småland, vore till det yttre
konstruerad efter det vapen, som grefliga ätten Posse för.
En medlem af denna slägt, i hvars ägo Hellekis länge var,
har nämnligen uppfört manbyggnaden derstädes, hvilken å
följande sida återgifves. Hellekis är af ålder en förnämlig
egendom. Redan i midten af 1300-talet var det ett
herresäte, kanske ock långt dessförinnan; 1389 innehades det af
Matts Gustafson Sparre, dess förste med säkerhet kände
ägare. Innehafves nu af en Sköldebrand.
Råbäck täflar med Hellekis i ålder, storlek och behag.
Först 1491 nämnes emellertid en ägare till denna gård.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
