Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ur portföljen.
- Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 215.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkommer ännu en sak, som också räknas med till naturliga
krigarseder, nämnligen kortspel, och det skämmer visserligen icke bort
stämningen i taflan, hvad man än i öfrigt med goda skäl kan
anmärka mot detta tidsfördrif, som, när allt kommer omkring, kanske
spelar den oskyldigaste rollen i lägerlifvet. Att fördrifva tiden, att
njuta en krigares kalas, enligt den anförda matsedeln, det är just
de krigares o uppgift, som tecknaren framställt. Man ser på dem,
att de bestått allvarliga duster med lifvets vreda makter, att de
uppfostrats och härdats i en hård skola, och man måste finna det
helt naturligt, att det rent menskliga hos dem tager ut sin rätt i
en lugn stund mellan drabbningarna. Och det var ej långt mellan
sådana i det krig, hvari dessa kämpar deltogo - det tretioåriga.
Händelserna vexlade väl icke så snabbt den tiden, som i våra dagars
krig, men det var dock alldeles icke något ovanligt, att den
värdshusvärd, som trakterade Tillys eller Wallensteins krigare den ena dagen,
den följande kunde som gäster se Gustaf Adolfs - lycklig om begge
parterna voro vid det humöret, att han slapp gratis tömma sina
vinfat, ty under sådana omständigheter är det icke så noga med
betalningen, hufvudsaken är, att, när det så kan bära till, krigaren
får hålla kalas "med kärlek och sång, en pipa och ett glas".
En kejserlig akademisk konstnärinna. Till de krönta
hufvuden, hvilka med framgång försökt sig inom konsten och på
denna bana vunnit verkligt erkännande, hör i måhända främsta
rummet den högt begåfvade kejsarinnan Maria Feodorovna af Ryss-
land, Paul I:s gemål och Alexander I:s moder. Denna högtställda
dam egnade sig med så stor skicklighet och flit åt bildande konst,
särskildt medaljörens och stämpelskärarens, att konstakademien, utan
kännedom om hennes namn och rang, utnämnde henne, såsom
utställarinna af flera särdeles lyckade arbeten, till sin ordinarie
ledamot. Kejsarinnan, då sedan sjutton år enka, mottog med stor glädje
diplomet och lofvade att lemna akademien en särskild
inträdesmedalj; något, som ock skedde. Den utgjordes af en förträfflig
minnespenning öfver Alexander I, med porträtt och underskriften:
"Åt folkens befriare", och förvaras ännu inom akademien såsom en
dess klenod.
*
Lycka i olyckan. Den berömde engelske författaren Oliver
Goldsmith (1728-74), hvilkens lefnadsvanor, som bekant, ej alltid voro
de mest regelbundna, skulle i sin ungdom vid ett tillfälle begifva
sig från Edinburgh till Bordeaux; men det skepp, med hvilket han
färdades, måste för storm ankra vid Newcastle. Goldsmith helsade
med glädje detta afbrott i sjöresans enformighet och begaf sig med
några reskamrater till ett värdshus, der han dock så flitigt anlitade
bägaren, att han hamnade i polisens våld. Genom ett egendomligt
sammanträffande af omständigheter blef han derefter tagen för
desertör, häktad och först efter några dagar frigifven. Emellertid
hade det skepp, med hvilket han skulle följa, naturligtvis afseglat
honom förutan - och någon tid derefter ingick underrättelse, att det
förgåtts med man och allt.
*
Furst Serebräny.
Historisk, roman af grefve Alexis Tolstoy.
Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
(Forts. fr. sid. 215.)
XVIII.
En gammal bekant.
Dagen efter den, då Morosoffs hus förstördes, red en redan
till åren kommen knekt på en svart häst igenom den
stilla skogen. I hvarje ögonblick tog han af sig mössan
och tycktes lyssna på något.
»Sakta, Galka," var lugn!» sade han och klappade sin
hästs präktiga hals. »Nå, nå, hvilken oläraktig häst! För hans
liflighets skull kan jag ingenting få höra. Ack, jag måste ha’
råkat vilse, ty jag känner alls inte igen trakten mer! Ingenting
annat än lindar och hasselbuskar - och ändå tyckte jag mig
känna lukten af kåda, när vi förra gången om natten redo
fram här.»
Eyttaren fortsatte sin färd men drog plötsligt tyglarna åt
sig, sägande:
»Halt, Galka, nu tyckte jag återigen, att jag hörde något!
Nå, men stå still då - hvad går åt dig? Ja, jag hör verkligen
ett buller, och det är inte löfvens susande, utan plaskandet af
ett qvarnhjul. Men, för tusan, hvar har qvarnen gömt sig?
Nå, nå, vänta bara, du skall inte undgå mig ännu en gång,
du fördömda qvarn!»
Och Mikael red med lösa tyglar åt det håll, hvarifrån
bullret hördes, liksom om han varit rädd att ånyo råka vilse.
När han emellan träden fick syn på de mossbelupna väggarna
och det kretsande qvarnhjulet, utbrast han: A
»Ack, Gud vare lof, ändtligen är jag framme! - Men så
var jag också redan alldeles yr i hufvudet: ibland hördes ju
bullret från den ena, ibland från den andra sidan - och så
var det åter alldeles borta. Nå, der är ju qvarnen! Ja, från
den här sidan kommo vi, bojaren och jag, den gången också,
när röfvarena förde oss hit. Men hur kommer det till? Då
satt hjulet till höger, och nu har jag det till venster; då stod
den lilla stugan med fenstret åt qvarnen och med dörren åt
skogen till, men nu har ju fenstret vändt sig åt skogen och
dörren åt qvarnen. För f-n, hvad är det för en mjölnare,
som så förvänder synen på folk! Men det är inte för ro skull,
som jag hela dagen ströfvat rundt omkring detta ställe: vore
det inte fråga om att rädda bojaren, så skulle jag inte för
något pris i verlden ha’ kommit hit.»
Mikael steg af, band sin Galka vid ett träd, närmade sig
qvarnen med en viss ängslan och klappade på dörren.
»Mjölnare, ohoj, mjölnare!»
Men ingen svarade.
»Mjölnare, ohoj, mjölnare!»
Men det var fortfarande tyst i qvarnen, och intet annat
ljud förnams, än hjulens och qvarnstenarnas buller. Mikael
försökte knuffa upp dörren, men den var stängd, »Hvar kan
den gamle saten vara - sofver han eller har han gömt sig?»
tänkte Mikael och började af alla krafter med både händer
och fötter slå och sparka på dörren. Men intet svar hördes
af. Då började Mikael blifva ursinnig och skrek:
»Ohoj, gamle skurk, kom ut, annars sticker jag din barack
i brand!»
Då förnams en hostning, och i den lilla öppningen öfver
dörren visade sig ett hvitt skägg och ett skrynkligt ansigte, i
hvars midt två ljusgråa ögon gnistrade. Den gamle krigaren
kände sig mindre väl till mods i mjölnarens närvaro och helsade
med vänlig stämma:
»God dag, mästare!»
»Guds fred!» helsade mjölnaren tillbaka. »Hvad vill du,
hedersman?»
»Känner du då inte igen mig, mästare? Jag har ju för
kort tid sedan jämnte bojaren legat här öfver natten.»
»Jämnte fursten - jämnte fursten? Ja visst - naturligtvis
känner jag igen dig, Nå, käre vän, hvad önskar du - af hvad
anledning kommer du hit?»
»Men hvarför har du gömt dig som en uggla? Öppna
åt mig eller kom ut sjelf, ty det är allt något obeqvämt att
samtala på detta vis.»
»Ja, vänta litet, käre vän, jag skall bara skofla ihop litet
säd, så kommer jag genast ned till dig.»
»Ja», tänkte Mikael, »den säd ville jag se, som du skoflar
ihop. Jag är öfvertygad om, att du maler judeben till mjöl
åt hexorna, ty hvem skulle föra hit säd till en sådan illa
känd smygvrå? För resten äro ju alla vägar och stigar bevuxna
med gräs.»
"Här är jag nu, käre vän", sade mjölnaren, i det han
sorgfälligt stängde igen dörren efter sig.
»Nå, ändtligen! Det kostade inte liten möda att locka
ut dig.»
»Ja, det är lätt för dig att säga, kamrat. Jag bor ju
inte vid något torg, utan inne i djupa skogen, och det är inte
rådligt att öppna för hvem som helst, ty en olycka kan så
lätt ske. Nog ser man, att man har en karl framför sig, men
hvem kan veta, hvad han har under rocken!»
"Jo, det är en slug räf», tänkte Mikael. »Han ställer
sig, som om han vore rädd för röfvare, fastän jag är
öfvertygad, att han om nätterna umgås med varulfvar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0251.html
