Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 215.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
252
så att han ej kunde röra sig. Derefter steg Maljuta ännu
närmare fursten och såg länge på honom med det förr omtalade
leendet. Ändtligen började han:
»Min dyraste furst Nikita, bevilja mig en stor nåd!"
Han föll på knä, gjorde en djup bugning för Serebräny
och fortfor med hånfull ödmjukhet:
»Min furstliga höghet, vi äro bara småfolk inför din nåde,
och en så stor bojar, som du är, hafva vi hittills aldrig
egenhändigt afrättat, ja, icke en gång laggt på pinbänken. I det
ögonblick, då vi förbereda oss dertill, erfara vi en viss
skygghet. Ser du, i våra ådror lär ju inte samma slags blod
rinna...»
Maljuta höll upp, och hans leende blef ännu mer sataniskt,
hans ögon ännu större, hans pupiller rörde sig allt lifligare.
Med ett bedjande uttryck i sin stämma fortfor han:
»Tillåt mig, ers furstliga nåde, att undersöka ditt bojarblod,
innan du lägges på pinbänken.»
Han drog en dolk ur gördeln och närmade sig Serebräny
på knäna, Nikita ryckte till och såg på Godunoff, men dennes
ansigte förrådde ingen sinnesrörelse. Maljuta fortfor med höjd
stämma:
»Och tillåt vidare mig - mig, obetydliga varelse, att få
skära ut en rem ur din furstliga rygg och göra en sadel åt
min ridhäst af din bojarhud! Sedan skall jag, stackars slaf,
med din tillåtelse kasta ditt högadliga kött åt hundarna.»
Maljutas stämma, som vanligtvis endast var grof, liknade
nu schakalens tjut - det var något obestämbart, som låg midt
emellan skratt och gråt. Serebränys hår reste sig på ända.
När Ivan första gången dömt honom till döden, hade han gått
till stupstocken med fasta steg; men här i fängelset, fjättrad
och försvagad af hunger, som han var, hade han ej kraft att
uthärda denna stämma och denna blick. Några ögonblick
fråssade Maljuta af den verkan, som hans ord frambragt.
Derpå kastade han bort dolken, sprang upp på fötterna
och tjöt:
»Herr furste, tillåt mig att framför allt ärligt betala min
skuld till dig!»
Och med sammanbitna tänder höjde han sin hand för att
slå till Serebräny. Allt blodet stockade sig i Nikitas hjerta.
Till hans förtrytelse sällade sig nu den känsla af vedervilja,
som vi erfara i närheten af ett orent, giftigt djur, hvilket hotar
oss med sitt vidrörande. Full af förtviflan såg han på Godunoff.
Maljutas upplyftade hand föll ej ned - den fast hölls af Boris,
som utan att förlora sitt lugn sade:
»Gregor Skuratoff, om du slår honom, så krossar han sitt
hufvud mot muren, och vi få ingenting veta. Jag känner denne
Serebräny!»
»Hindra mig inte!» röt Maljuta. »Låt mig taga hämd
på honom - hindra mig inte att vedergälla det slag, han gaf
mig vid djefvulspölen!»
»Tag dig i akt, Skuratoff! Vi stå i ansvar för honom
inför tsaren.»
Och Godunoff fattade äfven Maljutas andra hand. Men i
likhet med ett vilddjur, som kännt lukten af blod, hade Maljuta
förlorat all besinning. Under det han öfverhopade Godunoff
med smädelser och förbannelser, försökte han kullkasta honom,
för att sedan störta sig på sitt offer. En våldsam kamp
uppstod, hvarunder en af de brottande kom att stöta till facklan,
hvilken föll ned på jordgolfvet och slocknade under deras
fötter. Nu lugnade Maljuta sig. Flämtande efter andan,
utbrast han:
»Jag skall tala om för tsaren, att du bistår förrädarna!»
»Och jag», svarade Godunoff, »skall tala om för tsaren,
att du ville döda en förrädare, utan att förhöra honom, emedan
du hade orsak att frukta hans bekännelser.»
Ett ljud, som liknade ett rytande, trängde fram ur Maljutas
bröst. Han störtade ut ur fängelset och befallde bödeln följa
sig. Under det de, trefvande omkring sig, ilade uppför trappan,
kände Serebräny, att hans fjettrar löstes, och att han kunde
röra sig fritt. Godunoff tryckte hastigt hans hand och hviskade
i hans öra:
»Förtvifla ej, furste! Det gäller framför allt att vinna tid.»
Med dessa ord följde han skyndsamt Maljuta, efter att
först sorgfälligt hafva tillslutit dörrarna och skjutit reglarna
för. Då han vid utgången upphann Maljuta, räckte han i
vaktens närvaro nycklarna till honom och sade:
»Gregor Skuratoff, du hade ej stängt fängelset. Tag dig
i akt: man skulle kunna tro, att du ville låta Serebräny
rymma!»
Yid samma tid, som nyss skildrade scen ägde rum i fängelset,
satt Ivan dyster och missnöjd i sitt sofrum. En hittills obekant
känsla hade fått makt med honom: Denna känsla var en
ofrivillig aktning för Serebräny, hvilkens djerfva handlingar
visserligen retade tyrannens hjerta, men likväl voro fria från allt,
som häntydde på förräderi. Hittills hade Ivan mött antingen
öppen uppstudsighet, såsom bojarernas, hvilka med sin tvedrägt
förbittrat hans lif under minderårighetsperioden, eller trotsigt
uppror, såsom Kurbskis, eller ändtligen feg underdånighet, lik
den, som nu omgaf honom på alla sidor.
Men Serebräny hörde ej under någon af dessa kategorier.
Han delade sin tids åsigter rörande okränkbarheten af Ivans
gudomliga rätt och makt, han underordnade sig af fullaste
hjerta dessa åsigter och då han var mer van att handla, än
att tänka, svek han aldrig afsigtligt sin pligt att lyda tsaren,
hvilken han betraktade som Guds ställföreträdare på jorden.
Men så ofta han kränktes af en uppenbar olaglighet, kokade
hans själ af förtrytelse, och hans medfödda rättskänsla segrade
öfver åsigter, hvilka hos honom blifvit inplantade som
trosartiklar. Då begick han till sin egen förvåning och nästan
omedvetet handlingar, hvilka stodo i rak strid med de monarkiska
grundsatsernas föreskrifter. Denna ädla inkonseqvens kastade
alla Ivans föreställningar om verlden och menniskorna öfver
ända och beslog hans kännedom om menniskohjertat med lögn.
Ivan sjelf tviflade ej på Serebränys fullkomliga uppriktighet,
orubbliga karaktersfasthet och oförmåga att taga hänsyn till
sin egen personliga fördel. Han var öfvertygad, att Serebräny
ej skulle svika honom, att han fastare kunde lita på honom,
än på någon edsvuren opritschnik, och han hyste den önskan
att fästa honom vid sin person och göra honom till sitt
verktyg; men tillika kännde han, att detta i och för sig pålitliga
verktyg i ett afgörande ögonblick oförvarandes kunde glida
honom ur händerna, och vid blotta tanken på en sådan
möjlighet, förvandlades hans benägenhet för Serebräny till hat. Om
Ivan af sin stora mottaglighet för alla möjliga intryck
understundom föranleddes att inställa sina blodiga handlingar och
hängifva sig åt ånger och förtviflan, så skedde detta endast
undantagsvis, ty i det stora hela var han genomträngd af
medvetandet om sin ofelbarhet; han trodde fast på sin makts
gudomliga ursprung och försvarade den afundsjukt mot hvarje
angrepp - och som ett sådant betraktade han redan det stumma
ogillandet af hans gerningar. Så äfven nu. Tanken på att
benåda Serebräny genomilade flyktigt hans hufvud, men genast
hängaf han sig åt den föreställningen, att furst Nikita
tillhörde deras antal, hvilka han ej borde tåla i sitt rike. Han
tänkte:
»Om hjorden går åt höger, men ett enstaka får skiljer sig
från den och går till venster, så afsöndrar herden detta får
från hjorden och öfverlemnar det åt slagtbänken.»
På detta sätt grubblade tsaren, och Serebränys öde var
afgjordt. Afrättningen var bestämd att äga rum följande dag,
men tsaren befallde emellertid, att fångens kedjor skulle aftagas
och skickade honom mat och vin från sitt eget bord.
För att emellertid utplåna de uttryck, hvilka den inre
kampen framkallat i hans själ - högst ovanliga intryck, hvilka
dock blefvo honom rätt besvärliga - beslöt han att tillbringa
en stund i det fria, emedan han trodde, att detta skulle lugna
honom, och anordnade för den skull en stor falkjagt.
Det var en herrlig morgon. Jägare och falkenerare,
samtliga till häst, iklädda sina rikaste drägter och med falkar och
unga sparfhökar på händerna, begåfvo sig jämnte den talrika
trossen ut för att invänta sin herre på fria fältet.
Samlingsplatsen låg i dag ungefär två werst från slobodan, på en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
