Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Till Lilli. af Aug. Söderman.
- Ur portföljen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beskölja.
*
Ur portföljen.
"Landets hopp". Med denna vackra benämning, tagen i dess
vidsträcktaste betydelse, betecknar man all uppväxande ungdom,
och detta med rätta, ty hoppet pekar alltid på framtiden, och
framtiden hör ungdomen till. De bägge konstnärer, som skapat bilderna
å sid. 264 och 288, hafva gifvit åt benämningen mera inskränkning,
utan att dock beröfva den något af tydlighet. De hafva uppenbarligeli
mötts i samma tanke, ehuru de för densamma valt olika
uttryckssätt. Brutt har gripit sin bild direkt ur lifvet och återgifvit den
med all den etikett och allt det allvar, som verkligheten, hvilken
utgör en väfnad af ceremonier, för visso icke jäfvar. Prinsessan,
"landets hopp", född att spela en stor roll i verlden, har, ledd af
sin amma eller kammarfru och följd af sin lakej, företagit en
promenad med vagn i slottsträdgården. Redan vid sina späda år gör
hon dervid den kanske helsosamma erfarenheten, att äfven för en
prinsessa o föreligger det icke alltid en väg fri från stötestenar och
hinder; gång på gång stjälper hennes vagn, och hästen, som erfar den
nåden att dragas af sjelfva landets hopp, släpar i sanden och mister
både färg och hår. Herr hofmarskalken och herr slottsfogden, två
mäktiga personer inom Hofförvaltningen, för hvilka lakejer och knektar
och deras vederlikar äro de allra ödmjukaste tjenare, skynda fram
för att betyga landets hopp sin lifligaste underdånighet, men aldrig haf va
de kunnat välja ett olämpligare ögonblick, ty prinsessan är vid dåligt
humör öfver det dåliga o väglaget och låter dem erfara sitt nådiga
misshag öfver slottsträdgårdens illa krattade gångar. Och när
prinsessan har en såogiltig anledning till missnöje, så är det klart, att
kammarfrun också skall vara missnöjd - och hvem har under sådana
omständigheter större skäl, än lakejen, att sätta näsan fnysande i
vädret och se allvarsam ut? Det är nog icke första gången ett par
hofmän fått sig en skrapa af liknande anledning, och man ser nästan
på dessa, att de äro vana att ödmjukt och med all respekt mottaga
tillrättavisningar af dem, somohafva makten, och man kan nästan
höra deras försäkran, att trädgårdsgångarna ej vidare skola
under-stå sig att förorsaka "landets hopp" något obehag. - Neuhaus har,
genom att framställa en vanlig scen i barnkammaren, skapat en
allegori, hvars mening icke lär undgå den tänkande betraktaren.
På samma gäng gifver konstnären oss ett prof på sitt eget satiriska
skaplynne, då han låter narren tjenstgöra som häst åt den, som ödet
korat till den ansvarsfulla uppgiften att framför andra vara "landets
hopp". Skulle någon vilja invända, att konstnären begått ett
missgrepp och att hans allegori haltar derigenom, att han i sin tidsbild
medtagit hofnarren, så svara vi, med hänvisning till uppsattsen "Ur
hofnarrarnas historia" i Familj-Journalen 1880, sidan 14, att det blott
är narrkåpan, som försvunnit, ej narrslägtet, som dött ut. Den
godmodighet, hvarmed narren bär "landets hopp", förtager i alla
händelser en god del af satirens skärpa, ej minst genom att äfven denna
godmpdighet, såsom vi finna vid en blick ut i verlden, har många
stöd i faktiska förhållanden. A.-E.
Bollnäs. Högt uppe på Herjeådalens fjällar, nära norska
gränsen, i skuggan af Ljusnestöten, en af fjällsystemets högsta toppar
i trakten, och i grannskapet af det etthundrafemtioförsta riksröset,
ligger en liten, drömmande vattensamling, som i en rännil uttömmer
sitt öfverflöd. En gång väl lössläppt, börjar denna ränhiT öka farten,
hoppar från brant till brant, möter hinder och sväller upp, bildande
smärre sjöar, störtar på nytt framåt, upptager från bägge sidor
muntra kamrater, hvilka icke begära någonting bättre, än att få
följa med på den ystra färden, växer dermed i omfång och fart
och har efter blott fem mils väg vid Långa skans sänkt osig nära ett
tusentrehundra fot, men hittills genombrusat endast så godt som
vildmarker. Åtskillig nytta har han dock redan gjort, såsom vid
Ljusnedals bruk, der han tvingats att drifva flera verk. Yid Långa
skans har han förenat sig med den söder ifrån kommandeo
Tennäs-elfven och den norr ifrån tillstötande Mittåelfven, tager så namnet
Ljusnan och fortsätter, nu en väldig flod, som emellertid alltjämnt
växer genom nya tillflöden, sin återstående, tretiotvå mil långa, väg
till hafvet, hvarunder han flerstädes framkallar skådespel och
natur-taflor, hvilka räknas till de praktfullaste och ståtligaste, vårt land
har att framvisa. Yi erinra här endast om Laforsen (se Fam.-Journ.
1874, sid. 45). Under den sista hälften af sin väg är Ljusnan på
stora sträckor omgifven af leende, folkrika och vidsträckta bygder,
af hvilka vi här blott nämna den undersköna Ljusdals, Jerfsö,
Undersviks, Arbrå och Bollnäs socknar, io hvilken sednare Ljusnan och
Yoxnan förena sina vatten och derifrån ett parti af kyrkobyn med
dess närmaste omgifning återgifves å sidan 273. Bollnäs är en gammal,
lifskraftig bygd, i hvilken nytt lif nu emellertid ingjutits genom
norra stambanan, som der drager fram och påskyndat ortens
utveckling. Kyrkobyn har nästan fått stadskaraktär. Der finnas läkare
och apothek, bankkontor, handelsbodar, handtverkare, bryggeri,
döf-stumanstalt, präktigt hotell, järnvägsstation och liflig trafik. -
Wid-mark berättar om en mäktig prost Ingemund i Bollnäs, som "år
1312 gaf till erkebiskopen en röd fåle och köpte sig grafplats i
Marias (nu Gustaf Wasas)o chor i Upsala domkyrka ?ör ett halft
markland jord." - I en onågot senare tid, då Upsaladomprosten
Göran Thureson for upp åt Helsingland, för att bidraga till Gustaf
Wasas störtande, var Bollnäs’ kyrkoherde, Joens, beredvillig att
bistå honom och hjälpte till att fängsla konungens fogde, Olof
Mårtensson. En annan af traktens prester, Eric i Norrala, drog
emellertid med sina sockenmän till Bollnäs och fängslade den upproriske
domprosten, hvarefter bollnäsarna föllo till bönboken. A.-E.
f
Hafvets offer. QEn djupt gripande målning, full af sanning,
ställer Otto Kirberg å sid. 276 för våra ögon. "Hafvets offer" har
målaren kallat sitt verk, som utgör slutakten till en af dessa ej
allt för sällsynta, mea icke desto mindre alltid djupt uppskakande
tragedier i det upprörda strandlifvet på norska kusten. O. Kirberg är
en ännu ung talent, som likväl låter de mest högspända förväntningar
med hänsyn Qtill sin utveckling synas berättigade. Med "Hafvets
offer", som på utställningen i Berlin för ett par år sedan vann den
mindre guldmedaljen och inköptes för Nationalgalleriets räkning, har
Kirberg med ens ställt sig i raden af samtidens förnämsta konstnärer.
* *
*
Fånge i järn, den hemska figuren å sidan 289, har sitt
original i Nordiska museet i Stockholm, bland dess talrika samling af
ethnografiska föremål, som ännu är delad å flera skilda lokaler, men
snart torde, till båtnad för det hela, komma att sammanföras under
eget tak^ sedan byggnadsplats nu blifvit för detta museum upplåten
å Stockholms Djurgård. Pä denna figur får man icke tillämpa den gamla
regeln: "rocken gör icke mannen", utan tvärtom, ty det är just den
klädnad, han bär, som varit hufvudsyftemålet med framställningen.
Denna drägt af järn berättar sjelf sin egen historia, hvilken i öfrigt
fyller ett betydelsefullt blad i samtidens häfder, ett blad, som
betecknar endast skuggsidorna i afseende på samhällets sedliga tillstånd.
Den hemska rustningen är ett af de medel, som samhället måst
använda till sjelfförsvar, ett medel, som, likt de flesta andra, dock
ofta visat sig vara alldeles maktlöst, hur starkt det än-förefallä$ Denna
j&rnklädning, som Nordiska museet erhållit från Långholmee, dövandes
sista gången 1853, då den bars af en fånge, Högqyist, som, misstänkt
för mord, var dömd till bekännelse. Yid ankomsten till Långholmen
var han, förut straffad för stöld och känd som en högst
sam-hällsvådlig person, just en sådan fånge i joärn, som teckningen utvisar.
Högqvist satt j)å bekännelse till 1856, odå han forslades till Bollnäs,
att der undergå förhör, men rymde från fångföraren och blef sedan
aldrig ertappad. Nordiska museet äger äfven en annan, dylik
järn-klädning, som väger åttiofyra och ett halft sk|lpund och har blifvit
enkom gjord |t en fånge, som i våra brottmålsannaler intager ett
sorgligt framstående rum, nämnligen Dios Per Andersson, "Dalpelle"
kallad.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0299.html
