Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 255.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
302
sexton hufvudfesterna. En stor bild föreställde den helige
Johannes Döparen, försedd med vingar och hållande sitt eget
afhuggna hufvud på ett fat. Öfver sidodörrarna voro liknelsen
om den förlorade sonen, striden mellan lifvet och döden samt
den rättfärdiges och syndarens sista stunder groft och
konstlöst åskådliggjorda i bild.
Dessa dystra målningar gjorde ett djupt intryck på Maxim.
Alla föreskrifter om ödmjukhet och obetingad lydnad för
fäderne-viljan, alla de föreställningar, i hvilka han blifvit uppfostrad,
vaknade åter till lif hos honom. Han frågade sig sjelf, om
han gjort rätt i att lemna sin fader mot dennes vilja. Hans
samvete svarade honom visserligen, att han haft rätt dertill,
men det oaktadt ville det ej lugna sig. Bilden, som föreställde
yttersta domen, utöfvade en mäktig verkan på hans
inbillningskraft. Då skuggan af eklöfven, hvilka der utanför fönstret sattes
i rörelse af vinden, skälfde på taflan, föreföll det honom, som om
de fördömda och mörkrets andar, framställda i kroppsstorlek,
andades och rörde sig. Hans hjerta greps af helig skräck;
han föll på knä för abboten och sade:
»Ärevördige fader, jag måste vara en stor syndare, n
"Bed», svarade gubben mildt. -»Oändlig är Guds
barmhertighet, och genom ånger kan du vinna mycket, min son.»
Maxim samlade all sin kraft och började:
»Min ’förbrytelse är svår. Hör mig, ärevördige fader!
Jag blyges att bekänna det: min kärlek till tsaren är slocknad,
och mitt hjerta har vändt sig från honom.»
Abboten såg full af förvåning på Maxim.
»Stöt mig ej tillbaka, ärevördige fader - hör mig till
slut», fortfor Maxim. »Länge har jag kämpat med mig sjelf,
länge har jag bedt inför helgonbilderna. Jag sökte i mitt
hjerta efter en gnista kärlek till tsaren, men jag fann den ej.»
»Min son», sade abboten med en af deltagande uppfylld
blick på Maxim, »detta måtte vara en försökelse af djefvulen;
tvifvelsutan har han omtöcknat ditt förstånd, så att du
falske-ligen anklagar dig sjelf. Det är omöjligt, att du kan hata
tsaren. Ganska många stora syndare hafva i dessa tider biktat
sig för mig, både tempelskändare och mördare-, men ej en enda
ibland dem, har .anklagat sig för bristande kärlek till tsaren.»
Maxim bleknade och utbrast:
»Jag är alltså värre än en mördare och tempelskändare?
Ärevördige fader, hvad skall jag göra? Lär mig, upplys mig,
ty mitt hjerta är färdigt att brista!»
Gubben såg på den botfärdige och blef mer och mer
förvånad. I Maxims regelbundna ansigte fanns sannerligen ej
ett enda drag, som vittnade om förbrytelser och
skuldmedvetande. Det var ett blidt ansigte, fullt af vänlighet och käckhet,
ett af de äkta ryska ansigten, som man ännu i dag påträffar
mellan Moskva och Yolga i de afsides från de stora
stråkvägarna belägna trakter, dit städernas inflytande ännu ej
framträngt.
»Min son», fortfor abboten, »jag tror dig ej - du
förtalar dig sjelf. Jag tror ej, att ditt hjerta vändt sig bort
från tsaren. Det är omöjligt; betänk hvad du säger! Tsaren
är oss mer än en fader, och det fjerde budet befaller oss att
hedra vår fader. Säg mig, min son, håller du de tio budorden?»
Maxim teg.
»Min son, hedrar du din fader?»
»Nej», svarade Maxim med knappt hörbar stämma.
»Icke?» upprepade abboten, i det han drog sig tillbaka
och korsade sig. »Du älskar ej tsaren - du hedrar ej din
fader? Hvem är du då?»
»Jag är Maxim Skuratoff, Skuratoff Belskis son», svarade
den unge opritschniken.
»Maljutas son?»
»Ja», svarade Maxim och började snyfta.
Abboten stod der tigande och bedröfvad framför Maxim.
Orörliga skådade de dystra helgonbilderna på dem. Jämrande
lyfte på taflan öfver yttersta dommen de fördömda sina
händer mot himmelen, men tystnad rådde öfverallt. Stillheten
i kyrkan stördes endast af Maxims undertryckta snyftning,
dufvornas kutter under taket och bönen, som abboten tyst
framsade för sig sjelf.
»Min son», yttrade ändtligen gubben, »bekänn allt för
mig och dölj ingenting! Hur kunnde hat till tsaren slå rot i
ditt hjerta?»
Maxim berättade honom om sitt lif i slobodan, sitt sista
samtal med sin fader och sin nattliga flykt. Han talade
långsamt, gjorde ofta uppehåll och samlade sina minnen, för att
ingenting glömma och ingenting dölja för sin andlige fader.
Då han slutat sin berättelse, slog han ned ögonen och vågade
ej på en lång stund se på abboten: han väntade sin dom.
»Har du också bekännt allt för mig?» frågade gubben.
»Finns ingenting mer, .som tynger på din själ? Har du ej
inlåtit dig i någon sammansvärjning mot tsaren - ej hyst
fiendtliga afsigter mot det heliga Byssland?»
Maxims ögon började glänsa, och han sade:
»Ärevördige fader, hällre skulle jag förlora mitt hufvud,
än låta det hysa illasinnade tankar mot mitt fädernesland.
Jag är skyldig till den synden att ej älska tsaren, men till ett
förräderi har jag ej gjort mig skyldig.»
Abboten lade korset på hans hufvud och sade:
»Måtte Herrans tjenare blifva luttrad, Maxim! Måtte
hans frivilliga och ofrivilliga synder blifva honom förlåtna!»
Maxims själ uppfylldes af en stilla glädje.
»Min son», fortfor abboten, »din bekännelse har renat
dig. Den heliga kyrkan tillräknar dig ej som en synd, att
du lemnat slobodan - det är till och med en pligt att fly
frestelsen. Men låt ej förföra dig genom falska förespeglingar
af menniskoslägtets fiende. Gör ej på samma sätt, som Kurbski,
hvilken var en stor rysk bojar, men nu har blifvit ett djefvulens
verktyg!»
Suckande fortfor gubben:
»Allsmäktige Gud, för våra stora synders skull har du
låtit en svår tid komma öfver oss. Det höfves ej oss att med
vårt svaga menskliga förstånd bedöma dina outgrundliga
rådslag. När du, o Herre, sänder oss sjukdomar och lidanden,
så återstår oss endast att bedja och underkasta oss din heliga
vilja. Så äfven nu. Yi lefva under en obarmhertig, förskräcklig
tsar. Yi veta ej, hvarför han tuktar oss och bereder vår
undergång; men vi veta, att han är sänd af Gud, och derför
måste vi böja vårt hufvud, icke för Ivan Yassiljevitsch, utan
for Herrens vilja, som satt honom öfver oss. Låtom oss komma
ihåg profetens ord: ’När ett land är rättfärdigt inför Gud, så
gifver han det en tsar och en rättfärdig domare och allt
godt; men när ett land syndar inför Gud, så sätter han öfver
detsamma en tsar och en orättfärdig domare och tillskyndar
det allt ondt.’ - Stanna här, min son, och lef hos oss. När
tiden för din afresa är kommen, skall jag med mina bröder
bedja Gud, att han beskyddar dig, hvart du än går.»
Abboten tog bort korset från Maxims hufvud och fortfor
godmodigt:
»Men nu skola vi gå till bords. Efter den ändliga spisen
skola vi ej förakta den kroppsliga näringen. Yi hafva god
fisk. Du skall smaka på vår mjölk och tillsamman med oss
i en bägare honungsvatten tömma en skål för tsaren och hans
helighet metropoliten.»
Och under vänskapligt samspråk ledsagade gubben Maxim
till matsalen.
XXIII.
I*å/ .väggen.
Stilla och enformigt förflöt lifvet i klostret. Under fritiden
samlade munkarna gräs och beredde läkemedel deraf. Andra
sysselsatte sig med måleri, snidade kors och bilder af cypressträ
eller målade och förgyllde träbägare. Maxim hade fattat
vänskap för dessa munkar och märkte knappast, huru tiden försvann.
Men efter förloppet af en vecka beslöt han sig för afresan. I
slobodan hade- han hört, att tartarerna åter infallit på Rasans
område, och redan länge hade han längtat efter att få mäta
sig med dessa fiender. Men då han meddelade abboten sin
afsigt, blef gubben ledsen och sade:
»Hvarför har du så brådt att draga dina färde, min
son? Alla älska vi dig och hafva vant oss vid dig. Hvem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
