Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Logogryf. - Schack. - Bokstafsgåta. - Omkastningsgåta. - Uttydningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Logogryf.
När du min gåta tydt, hvar du må vara,
Om ödemarker ock dig omge’ bara,
Din inre blick ser grönklädt jordens stoft,
Och öknen blomstrar, luften fylls med doft,
Och fågelqvitter, höjdt till ljusa skyar,
Frän lundar hörs, från städer och från byar.
Allt andas fröjd. Allt manar: lycklig var!
Allt? – Låt hvart menskohjerta gifva svar!
När all naturen upp sin fröjdsång stämmer,
Från men’skan ensam höres knot och jämmer,
Ty om hon uppnått än hvad hälst för höjd,
Hon är dock aldrig nöjd, blir aldrig nöjd.
Än saknar hon en sak, än någon annan,
Och tror sig skapt att gå med veck i pannan.
Med mulen blick och gnatigt sinnelag,
Belåten knappast med sitt eget jag.
Herr Simpel ackurat är som herr Nobel,
Som har fullt upp af hvad han önska må,
Som vintertiden skyddar sig med sobel
Mot snö och köld, men missnöjd är ändå
Och önskarosig . . .Ja, hvad? Det får ni veta,
Om mina gåtors tråd ni fram kan leta:
Hvad här till barnets första nödtorft hör,
Hvad ute, som i rum, man gerna skyr,
Hvad jords och himlars herre evigt gör,
Hvari minuten som på vingar flyr,
Med hvilkas korthet nöjd man vara bör,
Hvad ädelt hjerta ej uttalar hårdt,
Hvad flugan gör en höstnatt, frostigt kall,
Hvars diktande med rätta anses svårt,
Hvad örat hör i forsens vilda fall,
Hvad mången ungmö af en man sig låter,
Och hvem vid slika fall medlidsamt gråter,
Hvad man en dalkarl stundom nämna plär,
Hvad väl behöfs, när stridens stund är när,
Hvad ej är angenämt att lefva på,
Till hvem man största kärlek har i lifvet,
Hvad alltid oss med skräck och fasa slå.
Hvad utan misskund råttorna blir gifvet,
Hvad alla älskande förtjusta skåda,
En liten jägare bland trädens grenar,
Hvad tages från Norrström och steks i låda,
Hvad ofta har ett väderkorn så godt,
Hvad svårt att vinna är, med skäl jag menar,
Hvad som rätt ofta är i vägen blott,
Hvad mellanåt man ser i ost och mjöl,
Hvarpå en talare har stort förråd,
Hvad skalden säger ibland rosor finns,
En socken upp’ i Dalarna, du minns,
Hvad en till en här fogas utan söl,
Hvarmed en björn utförer sina dåd,
Hvad namn man gifvit hafvets falska mö,o
Hvad farligt är, när vid en brant man står,
Hvad man, lik stormen, gör i barnaår,
Hvar katholiken skulle önska dö,
Hvad officern vid nattens inbrott gör,
Hvad man vid dålig vandel aldrig hör,
Hvad alla verldens nöt väl kunna göra,
Hvad göra de ibland, som vägfrid störa,
Hvaraf man glas förstått att fabricera,
Hvad ängeln sad’ till Abrahams gemål,
Hvad uti skogen finns bland träd med mera,
Hvem, slyngelaktig, grundlig aga tål,
Hvad striden lemnar uti sina spår,
Hvad ofta man begagnar, när man tvår,
Hvad läsarn utan tvifvel snart skall göra,
Om logogryfen aldrig vill upphöra.
En duett.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
