- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
306

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giuseppe Garibaldi.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

306

livad sonen om henne vittnat, men det är också tillräckligt:
»Hon kunde framställas som ett mönster för alla mödrar.» Ett
bättre eftermäle kan en moder omöjligen få.

Hans skolstudier voro, äfven efter den tidens mått,
knapphändiga, ty från skolbänken medförde han icke det bästa
vitsord om flit och ordentlighet. Hvad hans håg och tankar
mer lekte på, än läroböckernas torra innehåll, var upptåg
och pojkstreck. Men man lade också märke till ett par
andra karaktärsdrag hos den muntre pilten: stor ömsinthet
för lidandet, hur det än uppenbarade sig, och en våldsamt
svallande känsla. I skolan inhemtade han åtminstone så mycket,
att han framdeles vid ett par kritiska skeden i sitt lif kunde
försörja sig med undervisning. Emellertid tycktes han i
början ej hafva tänkt sig sin framtid i annan form, än
inpressad i faderns hårda yrke, oaktadt denne utstakat en
lugnare lifsväg för sonen-, ty vid unga år och enligt
eget tycke gick han till sjös och inskrefs vid sardinska
handelsflottan, der han genomgick graderna som skeppsgosse
och matros.

Men det enformigt regelbundna lifvet om bord likade
den liflige Garibaldi ej bättre, än lifvet på skolbänken. Hans
fosterlands angelägenheter började sysselsätta honom och
frihetsdrömmar genomskimrade hans spelande fantasi. Han
sökte i böcker bekantskap med alla dem, som arbetat för
Italiens frihet. På en af sina resor å Medelhafvet
sammanträffade han med en man, som upplyste honom om, att många
sådana personer fortfarande funnos till.

Från det Ögonblicket var Garibaldis lif invigdt åt
fäderneslandets och frihetens tjenst, invigdt ock åt evigt hat till tyranniet,
ehvad form det hade. Så mötte han Mazzini en dag i
Marseille. Den unge Garibaldi - då tjugusex år - var elt
bildbart ämne i denne orolige patriots händer. I ett af Mazzini
planlagdt revolutionsförsök blef Garibaldi genast invigd, för
att främja det-genom att taga anställning på ett sardinskt
örlogsfartyg och uppvigla dess besättning att göra gemensam
sak med frihetsvännerna. Planen upptäcktes emellertid före
utförandet, såsom det gick med så många af Mazzinis planer,
och Garibaldi kom med nöd undan till Marseille (1834), der
han fick läsa sin dödsdom i tidningarna. Han uppehöll sig
derstädes en tid dels med att gifva lektioner i mathematik, dels
med att vid ett kolerasjukhus tjenstgöra som sjukskötare,
hvarefter han åter, under antaget namn, började befara
Medelhafvet, hvilka resor dock afbrötos genom hans inträde i
beyens af Tunis tjenst, der han som sjöofficer stannade en tid.

Händelserna i Italien utvecklade sig icke i en riktning,
som öfverensstämde med hans önskningar, och de förhoppningar,
han hyst om ett fritt och enadt fosterland, tycktes alltmer
förmörkas, hvartill kom, att han naturligtvis icke länge kunde
fördraga tjensten hos en afrikansk despot. Då han icke häller
kunde återvända till hemmet, der dödsdomen sväfvade Öfver
hans hufvud, beslöt han att gå till Nya verlden mot nya
öden och äfventyr. I Södra Amerika pågick äfven vid denna
tid stridigheter mellan de olika staterna. Så voro
republikerna Rio Grande do Sul och Uruguay i krig med det
mäktiga Brasilien. Att Garibaldis sympatier skulle stanna på
den svagare partens sida, var naturligt-, de skulle kanske
hafva gjort det, äfven om den svagare icke hade varit republik.

I förening med sin vän Rosetti sökte han i Rio Janeiro
till en början sysselsättning och förtjenst i kustfart och handel.
Men de bägge kamraternas själsfrän d ska p sträckte sig icke
till politiska frågor och lifsåskådningar allena, de stodo äfven
jämnbördiga såsom odugliga affärsmän. I den brasilianska
hufvudstaden träffade Garibaldi emellertid Rio Grandes
tillfångatagne president, och af detta möte öppnades utsigter,
som mera voro i hans smak, än att flytt^ varupackor från
hamn till hamn. Han fick af presidenten fullmakt som kapare
i republiken Rio Grandes tjenst. Fartyget, hvarmed de
be-drifvit kusthandel, bar namnet Mazzini, var litet och
naturligtvis aldrig ämnadt för krigsföretag. Det blef nu likväl,
så godt sig göra lät, rustadt till örlogsfartyg, och Garibaldi,
då ännu ej tretio år gammal, begaf sig dermed och med
ett fåtal kamrater, af hvilka de flesta voro emigrerade lands-

män, ut på hafvet - för att bekriga ett helt kejsardöme. Det
vill mod och sjelfförtroende till ett sådant företag!

Här, kan man säga, började hans skola som krigare. I
det vilda., vexlande lif, hvari han nu inträdde, utvecklade sig
de egenskaper, hvilka blefvo kännetecknande för hela hans
lif-, här danades hans personlighet till den stora roll af
nationalbjelte, som framtiden höll i beredskap åt honom, här
förvärfvade han också ett stort rykte för mod, anföraretalang
och eldande enthusiasm, som gick före honom till hemlandet
och der beredde väg för hans stora, slutliga lifsgerning.

De sällsamma äfventyr, han upplefde, de faror, han löpte
och lyckligen undgick, de strider, han bestod än till sjös, än
till lands, der han tidtals förvandlade sina beckbyxor till
kavallerister, de romantiska episoder, hvilka emellanåt förgyllde upp
den hårda, brutala prosan i kaparelifvet, allt detta,
samvets-grannt berättadt, skulle bilda en roman med vida mer
spännande och skiftande händelser, än någon fantasi förmådde
utfinna. Äfven endast ett naket upprepande af dessa
händelser skulle erfordra större utrymme, än hvad här kan bestås.
Yi måste således inskränka oss till ett par af dem, dervid
följande Garibaldis egen skildring.

Han hade sitt vapenförråd i Camucuam och i trakten
deraf långs flodstranden bodde presidenten Gonzales familj,
som bland sig också räknade några unga damer, i hvilkas
krets den tidens garibaldister hade nöjet få umgås och hvilkas
skönhet och älskvärda egenskaper Garibaldi omtalar med
ungdomlig hänförelse. Denna lyckliga tid tog dock slut och
slutade med förskräckelse, som det heter, ty Garibaldi led
skeppsbrott och förlorade dervid alla sina italienska kamrater
i kaparebragderna. Efter en kort tids fälttåg till lands,
beordrades Garibaldi att utgå på en ny sjöexpedition till
brasilianska kusten. Denna gång hade han så godt som en
flotta: tre beväpnade fartyg stodo under hans kommando.
Om denna tidpunkt skrifver han:

"Dittills hade jag aldrig tänkt på äktenskap och ansåg mig, på
grund af min oberoende natur och mitt oroliga lif, alls icke skickad
dertill. Att hafva hustru och barn, tycktes mig oförenligt med
karaktären hos en man, som egnat hela sitt lif åt en ide; ty äfven
i bästa fall kunde jag icke få det lugn, som är nödigt för en
familjefader. Ödet ville dock annorlunda. Efter förlusten af mina präktiga
skeppskamrater hade jag blifvit helt och hållet ensam, och det
föreföll mig, som om jag stode helt allena i verlden. Rosetti höll jag
af som en broder, men jag hade icke ofta lyckan att se honom,
och huru ung jag än var, hade jag dock tillräcklig kännedom om
lifvet och menniskorna för att veta, att en verklig vän är sällsynt.
Dessutom voro omkastningarna i mitt lif alltför plötsliga och stormiga,
att jag icke skulle blifvit skadad deraf. Med ett ord, jag behöfde
en själ, som älskade mig och utan hvilken lifvet hotade att blifva
mig olidligt. Hvad jag sökte, hvad jag behöfde varo en hustru!

Jag hade fått vana att betrakta qvinnorna såsom skapelsens
fullkomligaste varelser, och hvad man än må säga deremot, så är
det dock för visso lätt, att bland dem finna ett älskande hjerta.

Försjunken i dylika tankar, gick jag en gång fram och åter på
mitt fartyg och kastade tillfälligtvis blicken i land till de grupper
af hus, som pryda östsidan af ingången till lagunen. På stranden
såg jag tydligt en ung qvinna stå. Jag lät rö mig i land och
skynd-adjö upp till byggnaderna, der föremålet för min uppmärksamhet
måste 1)0,o men jag sökte henne förgäfves. Händelsevis mötte jag
en man från byn, hvilken jag kände sedan vår ditkomst. Han bjöd
mig att hemma hos sig dricka en kopp kaffe, och jag mottog hans
inbjudning. Det första, jag blef varse vid inträdet i hans hus,
var den unga qvinna, hvars åsyn lockat mig i land. ’Du måste
blifva min’ - sade jag, helsande henne - och dermed hade jag
knutit ett band, som endast döden kunde lösa! Jag hade funnit
en dold skatt, men en skatt af otroligt värde! Finnes skuld deri,
så bär Jag den allena, och der var för visso skuld-ty den kärlek,
som da sammanknöt våra hjertan, krossade hjertat på en stackars
olycklig, som hade mera rätt dertill än jag! -Dock, Anita är död
- och han är hämnad!"

Slutligen, efter vexlande framgångar och nederlag, måste
Garibaldi bränna sina skepp. Utan annan egendom, än sin
hustru, sin sabel och en karbin, som hängde vid sadelknappen,
fortfor han dock att tjena den fattiga republiken, som
ingenting kunde betala, allt af medkänsla för den förtrycktes heliga
sak, en känsla, som hans hustru med hela glöden af sin
passionerade natur delade. Han deltog nu i en följd af
strider. Vapenlyckan skiftade ofta, men hans personliga
ställning blef oförändrad. Jo, 1840 kom en förändring. I
en tillfälligt funnen hydda i Rio Grande födde Anita då en son,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free