- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
315

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sjömanslivet. Bilder tecknade af Knut Winge.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att detta skulle gå fortare, än det gick, att jag på ett år
eller två kunde ha’ något, som var vardt att komma med,
men det gick inte så fort, och så uppsköt jag att skrifva,
men nu är jag här."

Plan såg tämligen sjelfständig ut, der han stod med
ansigtet vändt mot modern; det syntes, att det yrke, han valt,
väl anstod honom, och att det gjorde honom godt att låta
en och annan få en liten föreställning om, att de spådomar,
man gjort, icke precis slagit in.

"Jag tog bara mig sjelf i betraktande», fortfor han, »jag
tänkte icke på, hvad man skulle känna och tro, men jag
skulle aldrig förlåtit mig, om mor hade varit borta, varit
gömd, då jag kommit . . . Men nu är jag nöjd, att det är,
som det är, och mor får ha’ undseende med mig ...»

Madam Lamberg skrattade och grät och menade, att
hon vore alldeles hvimmelkantig, att hon icke visste, om hon
skulle gå eller flyga, att han gjort alldeles så, som hon önskat,
att det var det klokaste han gjort, då han icke lät höra af
sig, att det icke gjorde det ringaste, om hon gråtit och sörjt
samt tyckt, att lifvet varit tungt, blott han haft det bra, och
det bästa af allt vore ju dock, att han nu var här.

»Aj, hvad det rister i mina tänder!» sade fru Trapp,
som kanske tyckte, att det kunde vara nog af
känsloutgjut-elser nu. Madam Lamberg tryckte hastigt sonens hand och
vände sig från honom, båtsman Trapp tog snuggan ur munnen
och syntes, som om han när som hälst vore färdig att lyssna
till hvilket kommandoord som hälst, och till och med Lisbeths
leende läppar fingo ett allvarligt uttryck. Med detta »aj»
hade fru Trapp styrt sin man, sina barn och sin omgifning
så länge de mindes tillbaka. Då det ristade i hennes tänder,
var det icke vardt, att man dristade sig hafva någon annan
tanke än hennes; med denna ristning kom flygande så mycken
energi att genomdrifva de åsigter, hon uttalat, att man så
godt först som sist gaf vika, för att undgå förslaget, att
någon barmhertig menniska måtte komma och rycka ut hvar
tandrot, efter hvilket utbrott man hade den erfarenheten, att
fru Trapp förr skulle dö, än en hårsmån vika ifrån det
beslut, hon fattat.

»Aj, hvad det rister», sade fru Trapp, »men jag hör
icke till dem, som klaga, och icke häller är det vardt att
lägga armarna i kors, utan- här får städas upp och göras
fint. Jag väntar hit herr Mogren och hans syster, dem jag
bjudit på en toddy och en kopp the. Nog för att jag alltid
har städadt och när som hälst kan se hvem som hälst här
hos mig, men Jannes koffert står ju der midt på golfvet och
skräpar», och så gaf hon Janne en blick, liksom om hon
menade, att han också skräpade, der han stod midt på golfvet
och höll Lisbeths hand och förtrodde henne hviskande, att
hvar gång han hade drömt om henne, så hade det blåst upp
till den starkaste storm.

»Dumheter», sade fru Trapp, som, oaktadt den
ombundna duken, dock hade förmågan att höra särdeles väl,
hvarpå hon tillade, att drömmar vore ett otyg, och att man
gjorde klokt i, om man icke befattade sig med sådant.

»Ja, att du är hemkommen, Janne», sade båtsmannen
Trapp, »detta var då en öfverraskning!»

»Han kommer just lagom för att vara med om ett och
annat», inföll fru Trapp, som höll på att gnida med olja en
polerad furubyrå, »just lagom. En vacker dag tänker jag,
att du får vara med om gratulera Lisbeth; du hör till
familjen, och jag vill icke dölja för dig, att här har kommit
en friare i huset, och bättre man än Mogren kan Lisbeth icke få.»

»Åh, kära mamma!»

»Han är bokhållare i en diversehandel nere vid slätten
och blir, rätt som det är, sin egen, för han har nu fått
ett arf på femton hundra kronor, och mången hakbörjat med
mindre.»

»Det är sannt», sade båtsmannen.

»I dessa tider får man se på sådant; man får vara
ekonomisk, som fru Hult säger, och icke något annat. Jag
är riktigt nöjd med den lycka, Lisbeth gör, och flera än en
komma att afundas henne.

»Jag skulle önska, att mamma icke toge för så afgjordt,
att jag vill gifta mig ...»

»Hvad är det du säger, flicka! Icke vill, när partiet
är bra och när karlen dessutom ser skaplig ut? Det är,
minsann, inte alla, hvilka ha’ sin gifna bergning som han. Nej,
bevars! Det finnes också de, som inte äga ett enda öre,
fattiglappar, som aldrig få något och som tro, att bara de
se tvärsäkra ut, så är allt godt och väl. Aj, aj, jag tror
tänderna äro besatta! Det slutar icke, förrän jag får låta
plocka upp hvar rot, ända intill den sista. Låt oss emellertid
icke räsonnera vidare. Du ta’r Mogren och dermed punkt.
Lägg nu den virkade duken på bordet och sätt fram
kopparna! Hvad Mogren beträffar, så kunde han ock göra ett
sämre parti, än han gör, och det vet han. Vi ha’ allt
instoppat ett och annat, det känner han till. Lisbeth och
båda våra gossar få ett ordentligt bo att dela emellan sig,
när min gubbe och jag äro borta, och det dröjer väl icke
så länge, tills vi äro gömda i grafven, och om jag skulle dö
i denna stund, vore min sista önskan, att Lisbeth skulle göra
ett passande parti och gifta sig med Mogren.»

Fru Trapp såg sig omkring. Hon plågades svårligen
af sin värk, hon var när som hälst beredd att gå bort och
som hon ansåg, att en döendes önskan vore helig, så
uttryckte hon det hoppet, att Lisbeth icke skulle vilja göra
henne emot, utan »till punkt och pricka» både nu och
framdeles handla efter de önskningar och råd, hon uttalade, eller
efter de föreskrifter, hon behagade gifva, ty hon kände med
sig sjelf, att hon vore utan fel, att vid ett meningsutbyte
hennes åsigter voro de rättaste, liksom hon i lifvets
förhållanden hade den skarpaste inblicken och det säkraste omdömet.

»Jo, jo men!» sade hennes man, som tycktes vara ett
fullkomligt eko af sin fru. Hon gaf honom också en gillande
blick, der han stod med sitt kala hufvud och en viss orörlig
stelhet i sin korta, tunga kropp, nästan lik en kägelkung.

Han hade för en del år sedan under en svår sjögång
och överspolning blifvit kastad mellan två spiror och illa
klämd i ena knäet, så att benet blifvit styft. Han for derför
icke mera på sjön, men hade fullt upp med arbete på
Djurgårds värf vet samt goda förtjenster. Han utvecklade för
öfrigt i sitt hem en Jobs karaktär, men gamla kamrater
menade, att han en gång i tiden på sjön varit allt annat
än tålig samt ständigt knotat än öfver för fett fläsk, än öfver
för magert, än öfver för mycket bröd, än öfver för litet, än
öfver för stark storm, än öfver att »Kajsa» ej ville blåsa på.

Hans karaktär var som en medalj med två sidor. Den
andra sidan af hans skaplynne var dock, som redan är
antydt, att inför sin familj visa den mest behagliga belåtenhet
och tillfredsställelse. Särdeles i sin frus närhet tycktes han
göra sig ett nöje af att vända kappan efter vinden, och
vare sig att det fallit fru Trapp in att låta köttgrytan koka
från morgon till qväll eller låta det vara elddödt i Spiseln,
att låta honom lefva i öfverflöd eller tilldela honom half
ranson, så var hans valspråk: allt godt! och med ett leende
af bifall ingick han på alla hustruns förslag och infall.

Huru fru Trapp tillvällat sig denna makt öfver hans
tycke och känslor, är svårt att afgöra. Efter hvad hon sade,
var hon uppfostrad i en fin familj, och då hon räckte sin
hand och skänkte sitt hjerta åt båtsman Trapp, hade hon
gift sig under sitt stånd, hvilket hon rent ut tillstått för honom.
Hennes kroppsliga plågor voro måhända ett straff för
själssvagheten att hafva låtit känslan råda öfver förståndet. Att hon,
i likhet med mången annan qvinna, tog sin rang med sig i
äktenskapet, detta gaf sig redan bröllopsaftonen tillkänna,
i det hon upplyste, att det icke »dammade» i hennes närhet,
hvarpå hon kastade fram en vink om, att hon icke lyssnade
på någon annan titel än fru. Kanske var det denna erkända
skilnad i rang, som först höll båtsman Trapp inom vissa
skrankor, och när dertill den fatala åkomman i tänderna
förlänade henne, vid minsta öfverträdelse af de lagar, hon
före-skrifvit, ett sådant misshumör, som icke slutade, förrän hon
fick sin vilja fram, så var det för den husliga fredens skull
ju så godt att först som sist gifva vika.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free