Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 274.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
318
I afvaktan på middagen föreslog min man fotografen
och herr Muller, att de skulle göra en utflygt till sjön
Kutban-Kul, hvilken först besöktes af den berömde ryske resanden
Fedschenko. Man ville icke taga mig med under
förevändning, att jag var för trött. Jag måste således nöja mig med
att se mig omkring på platsen. Schakhimardan, hvars namn
betyder »menniskornas konung", är en föga vidsträckt by,
som ligger infattad mellan höga berg med hvita, af solen
förgyllda toppar. Två smala dalar öppna sig der-, den till
höger, Schakhimardan, vattnas af Kara-Su (svart vatten) den
till venster, Ak-Su, badas af samma flod. På en den förra dalen
och hela byn beherrskande höjd resa sig Alis moské och graf.
Då min man återkom från Kutban-Kul, beskref han för
mig denna sjö, hvars vatten har en präktigt blå färg. Den
är till formen aflång och dess stränder betäckta med
klippblock. För att komma dit, hade han sett sig tvungen att
klättra öfver ett af dessa nedfallna klippblock, hvilka
af-spärrat dalen och utan tvifvel gifvit upphof åt sjön, hvars
instängda vatten hejdats af denna naturliga damm.
Den följande dagen voro vi uppe i god tid, och min
man mätte nu åtskilliga usbeger, hvilka utgöra flertalet af
Schakhimardans befolkning. Usbegen härstammar från den
urgamla ras, som en gång beherrskade mellersta Asien-, han
är framsprungen ur en blandning, och dock är typen så
utpräglad, att man känner igen honom vid första ögonkastet.
Han är af medellängd och i allmänhet mager; hyn är
mörkbrun, håret svart, skägget tunnt, ögonen något sneddade
uppåt och svarta. Näsan är bred, kort och ralc, läpparna
tjocka och utstående, tänderna, liksom hos kirgiserna,
bländ-hvita. Pannan är af medelhöjd och kupig, ansigtet kantigt.
Ögonen äro stora och utspringande, händerna och fötterna
små. Kroppen är föga kraftigt byggd och benen krökta genom
mycken ridning. Usbegerna köpa tadjikiska, persiska och
kirgisiska qvinnor, med hvilka de ingå äktenskap. De foga
sig mindre villigt under det ryska väldet än tadjikerna, i det
deras lynne är mera krigiskt, ty usbegerna kämpa hällre för
sin personliga frihet, än för sin religion. Ur deras stam hafva
Dschingis kan och Tamerlan framgått, och ehuru de antagit
tadjikernas drägt och många deras plägseder, hafva de dock
vetat bevara sin sjelfständighet. Jag tror, att usbegerna
lättare skulle tillegna sig de ryska sederna än tadjikerna,
ty fastän de äro mycket fanatiska, äro de dock detta i mindre
grad, än de sednare.
Sedan min man slutat sina mätningar, gjorde vi en kort
utflygt till Alis graf och moské, der vi* dock icke funno något
mera anmärkningsvärdt, som kan vara förtjent af att här
omtalas. På återfärden till Vadil sågo vi en inföding vandra
utför ett nästan brådstupande berg lika lätt, som om han
befunnit sig på slät mark. Man berättade för oss, att i
Semiretsche (de sju flodernas land) de kirgisiska bergsborna
i fyrsprång sätta af utför så branta sluttningar, att det synes
obegripligt, huru de kunna bevara jämnvigten.
Vi måste skynda oss, om vi ville komma till Alai, ty
vintern bryter in fort i dessa trakter, och redan i Augusti
faller snö. Min man skulle till Margellan-, vi måste alltså i
väg, och detta skedde äfven. Vi återfunno Vadil, sådant vi
lemnat det, och i god tid den följande morgonen begaf sig
min man, åtföljd af Feodoroff, till Margellan.
Den andra dagens afton redo herr Muller och jag ut, för
att bese ett helgons graf, som uppförts långt tillbaka i
forntiden. Graf varna äro här de enda monumentala lemningarna;
de bestå af jord och halm samt äro alltså förgängliga
byggnader, som kullkastas af en vindstöt. I fråga varande graf
är tämligen hög och prydd med en portal, som en gång torde
hafva varit vacker.
Den följande dagen mottog jag från min man ett bref,
hvari han bad mig på lördagen komma till honom i Margellan.
Jag lemnade Vadil klockan fyra på morgonen. Margellan,
som vi redan känna, är en stad med sextio tusen invånare.
Det har tolf portar, lika många som Kokand, men det äger
ingen monumental byggnad af ens någon betydenhet. Det
är dock en af Ferganas äldsta städer.
Vi stannade ytterligare tre dagar i denna stad, under
hvilken tid min man vidtog de nödiga förberedelserna för
sin färd till Alai, och som jag icke mådde riktigt bra,
öfver-enskommo vi, att jag skulle begifva mig till Osch och
invänta honom der. På fredagen skickades en kurir till Osch,
-för att underrätta natschalniken om min ankomst. Jag
anlände till den närmast Margellan liggande hållplatsen, och
sedan jag tagit någon hvila der, for jag klockan ett på morgonen
vidare till Assake, som jag uppnådde vid tretiden. Det
kunde förr uppvisa en förtjusande, kanen tillhörig
sommarbostad, men kriget har till en del förstört det vackra palatset
vid Akburaflodens strand. Mellan Assake och Andidjan finnes
ingenting annat anmärkningsvärd än en slätt af rörlig sand,
hvilken är så fin, att den vid minsta vindflägt byter om
plats; den bildar då underbart regelbundna vågor.
Då jag kom fram till Osch, kördes min tarentass af
Feodoroff till militärbefälhafvarens villa, hvaremot dennes
närmaste man i tjensten hemtade mig i sin egen vagn. Jag
anlände i detsamma man höll på att bredvid hvarandra sätta
upp två kibitkor, den ena ämnad att användas till salong,
den andra till sängkammare. Jag stannade här i fyra dagar,
och då vi på aftonen den fjerde dagen voro samlade hos
natschalniken, inträffade min man, men endast åtföljd af herr
Muller. Han hade omöjligen kunnat komma öfverens med
fotografen, hvarför han beslutit stanna någon tid i Osch
och sedan till häst göra hela turen genom norra Fergana.
Den följande dagen besågo vi staden Osch. Den ligger öster
om Margellan i Akburadalen. Den är stor och sluter sig
amfitheatraliskt kring berget Takti-Suleiman. Den säges vara
mycket gammal och uppförd på Alexanders den stores tid.
Den har en stor och mycket besökt bazar, tämligen snygga
cafeer och är lifligare än Margellan.
Osch bebos hufvudsakligen af sarter, ett blandningsfolk,
om hvars ursprung vi redan lemnat några upplysningar. Hos
Ferganas sarter är den tadjikiska beståndsdelen vida mer
öfvervägande än hos Taschkends och Turkestans sarter. De
förra äro högväxta och måttligt feta, De betäckta delarna
af kroppen äro hvita, ehuru ansigtet är brynt af solen. Håret
är i allmänhet svart, liksom det mycket yfviga skägget. Ögonen
äro bruna och stundom blå, aldrig sneda. Näsan är
merendels mycket vacker, lång, böjd och smal, läpparna fina och
raka, tänderna små, pannan bred, ansigtets form halft
äggrund. Hvad beträffar qvinnorna, är det svårt att skilja dem
åt, ty i ett harem ser man ofta vid sidan af en tadjikqvinna
en usbegiska eller sartiska. Om man undantager de
kirgisiska qvinnorna, äro de alltför mycket blandade; bland dem
jag sett, har jag iakttagit, att de i allmänhet hade mycket
svart hår och likadana ögon, dessa sednare dragna något
uppåt; tänderna äro mycket hvita, när de icke svärtas,
händerna och fötterna af medelstorlek och hyn alltid mycket
brynt. De äro snarare små än stora och i allmänhet
tämligen starka. Då de åldras, blifva de feta, hvartill
förmodligen orsaken bör sökas i deras lefnadssätt. En qvinna om
tretio år är nästan redan vissnad. Kirgisiskorna betäcka
alltid ansigtet, usbegiskorna göra det ibland, sartiskorna och
tadjikiskorna sällan.
Det orientaliska Turkestan eller Kaschgariet sydost om
Fergana bebos af en mycket blandad befolkning.
Kaschgarin-erna hafva nästan större likhet med sarterna, än med
usbegerna. Man ser genast, att iraniska element varit öfvervägande
vid detta folks bildning. Kaschgarinerna förekomma talrikt
i Fergana, der de bo öfverallt mellan Osch och Andidjan;
i Taschkend finnes till och med ett qvarter, som bebos
uteslutande af denna stam.
Den följande dagen besågo vi moskeen på Takti-Suleiman
(Suleimans tron eller juvel), infödingarnas namn på ett berg,
som reser sig midt på en slätt och har fyra spetsar, af hvilka
den tredje är den högsta. Det är mycket ansträngande att
klättra uppför detta berg med anledning af de stora stenar,
som ligga högst uppe på det. På den första spetsen är af
tegel uppförd en plattform, der pilgrimerna hvila sig,
hvarefter man kommer till den år 1240 (hegira) byggda moskeen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
