Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cuculus canorus - En spökhistoria. Poem av Viktor Moll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en byggnad. Om nästets plats och byggnadssätt tillåter
det, så sätter hon sig på detsamma-, är detta ej fallet, så
lägger hon ägget på marken och makar det med iiäbbens
tillhjelp in i det utvalda boet. Alla fåglar, som få deri
tvifvel-aktiga äran att uppfostra gökar (och denna faller isynnerhet
på arternas af slägtet Sylvia, äfvensom på sädesärlans,
röd-stjertens, åtskilliga finkars och dufvors lott), förkunna på
otvätydigt sätt sin ångest öfver det dem hotande ödet och
bemöda sig af alla krafter att afvärja faran. Gökhonan tycker
häller icke om att lägga sina ägg i fosterföräldrarnas
närvaro. Derför kommer hon hälst ’som en tjuf om natten’,
uträttar sitt ärende och flyger snabbt sin väg.»
På samma sätt förfar hon de fyra till sex gånger, hon
med långa mellantider blir äggtung. Har hon laggt sitt
ovanligt lilla ägg, bekymrar hon sig ej vidare derom, än att
hon måhända makar ut ur boet några af den blifvande
fostermoderns, för att bereda sin otroligt fort växande och
glupske afkomling tillräckligt utrymme.
Härmed är fosterföräldrarnas hemsökelse likväl endast
börjad, ty hvad gökmodern lemnat i fred, förderfvas af
hennes tillväxande, vanartige unge. Äpplet faller ju ej långt
ifrån trädet!
Med hänsyn härtill yttrar Brehm: "Det är ej nog
med, att den aldrig mätte storätaren behöfver otroligt mycken
näring och att båda föräldrarna knappast äro i stånd
att stilla hans hunger, * han gör sig också på ett pöbelaktigt
otacksamt sätt vid och bred i nästet. Han växer hastigare
än boets rätta barn och tager för sig den bästa platsen i
anspråk. Men dermed är han ännu på långt när ej tillfreds.
Genom att ständigt räcka och sträcka på sig lyckas han
inom kort att skofla den ena efter den andra af sina
fostersyskon upp på sin breda rygg och kasta dem öfver
bord, det vill säga slunga dem ut öfver nästets rand.
Ändtligen bröstar han sig ensam i den främmande vagga, hvari
hans rätta föräldrar laggt honom, och uppspärrar nu värre
än förut de vida, gula käkarna och skriker girigare än
någonsin efter näring.»
Såsom ni torde finna, är det ej utan skäl, ordspråket
talar om »en otacksam gök» - och folktron låter göken också
förvandlas till en hök. Gökslägtet åstadkommer säkerligen
bland småfåglarna en lika stor förödelse, som hökarna, om
icke en ännu större.
Och af denne illa kände vagabond inom fågelverlden
väntar ni att få ett ärligt svar på de frågor, som ligga ert
hjerta närmast?
Låt för all del afråda er från den der beramade
morgonpromenaden, ifall den, ej har annat syfte, än det här angifna!
Jag håller tjugu mot ett, att ni skall återvända förtretad
från er utflygt. På er fråga, huru många år ni får lefva,
skall han säkert svara med ett eller ett par hesa »kucku»,
men vid frågan, huru snart ni får fästman, börja att blåsa
af alla lifsens krafter, så att ni af pur förargelse måste
stoppa edra rosenfingrar i edra små öron och, som skrämd
af skogsrået, göra »helt om språngmarsch».
Huru jag vet, att det skall så gå? Erinrar ni er de svar,
soldaten afgaf vid generalmönstringen? - »Huru gammal är
du?» - »Ett halft år.» - »Huru länge har du tjenat?» -
»Tjugutvå år, Gud bevare general’n.» - Tror ni, att en så
omoralisk varelse, som göken, har .mer förstånd eller^ bättre
disciplin, än en soldat? Alltså! - Ännu ett skäl talar för
lämpligheten att slå utfärden ur hågen. Har ni hört talas
om »gökdårad»? Nej, hvad det är? Det är just det, jag
ej vill förråda, ty jag vill bevara er från att blifva »dårad»
af den elake göken.
Nils Svenske.
* Att de härvid stundom alldeles uttömma sina egna krafter och förgås, är konstateradt. Nauman träffade till exempel sent på
hösten, da alla dess gelikar redan dragit bort, ett ringärlepar, som plågade sig med att lifnära en i en ek instängd unggök och tåligt
af-vaktade köldens och hungerns dödande qval.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
